Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Tessin, Nicodemus, d. y. - 3. Tessin, Karl Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
personliga begåfning har T. varit af det allra största
inflytande på den svenska konstens utveckling, hvad
arkitekturen vidkommer i viss mån sjelfständigt,
samt för öfrigt i en riktning, som sluter sig
till den franska konstsmaken, men undviker dess
öfverdrifter. Genom sina lärjungar, Adelcrantz och
Hårleman, och ännu mer genom sitt storverk, Stockholms
slott, blef han en lång tid bortåt bestämmande för
den svenska byggnadskonsten, hvilken också aldrig
kom att deltaga i de förirringar och onaturligheter,
till hvilka rococons arkitekter i utlandet ej sällan
gjorde sig skyldiga. -rn.
3. Tessin, Karl Gustaf, grefve, statsman, konstvän,
den föregåendes son, föddes i Stockholm d. 5
Sept. 1695. Tidigt röjande ett ovanligt konstsinne,
fick han med understöd af enkedrottning Hedvig
Eleonora och Karl XII 1714–19 företaga en studieresa
till Frankrike, Italien och Tyskland, och 1718
mottog han i Wien Karl XII:s kallelse att vara
hofintendent. T. bevistade redan 1720 års riksdag,
men hans egentliga politiska bana började 1723, då
han slöt sig till det holsteinska partiet och blef
ordförande i Mindre sekreta deputationen, som var
härden för partiets opposition mot hofvet. Flere
af denna deputations betänkanden uppsattes af
honom och läto ana hans blifvande stilistiska
mästerskap. För sina riksdagsmeriter utnämndes han
1724 till e. o. kansliråd och insattes derpå af
Horn i den sekreta kommission, som egde att urskilja
de utrikes ärenden, hvilka man ville hålla hemliga
för konungen. Der väckte han första förslaget om
J. Cederhielms beskickning till Ryssland, men vid den
begynnande brytningen mellan holsteinska partiet och
Horn aflägsnade denne T. genom att 1725 låta honom
blifva svensk minister i Wien. Såsom sådan gjorde
han emellertid sitt bästa, t. o. m. öfverskred
sina instruktioner, för att korsa Horns planer på
Sveriges anslutning till den hannoverska alliansen,
och då hans bemödanden blefvo fruktlösa, återvände
han för att vid riksdagen 1726–27 bekämpa Horns
politik, men fick blott bevittna sitt partis fall
och lyckades ej trots sitt energiska uppträdande
till faderns försvar hindra dennes afsättning
från öfverstemarskalksämbetet. Partihvälfningen
medförde dock, tack vare Horns försonlighet, för
honom sjelf ej några andra följder, än att han ej
mer inkallades i sekreta kommissionen och att han
förlorade allt inflytande i Kanslikollegium. 1728
faderns efterträdare såsom öfverintendent, företog
häri 1728–29 en ny utrikes resa, som synes hafva stått
i förbindelse med ledningen af slottsbyggnaden. 1731
började han åter få inflytande på riksdagsärendena,
och då vid 1734 års riksdag ur spillrorna af det
holsteinska partiet ett franskt parti (det sedermera
s. k. hattpartiet) uppväxte, slöt T. sig småningom
till detta. 1735–36 var han emellertid åter borta
ur Sverige såsom minister i Wien, men vid 1738 års
riksdag uppställdes han såsom hattarnas kandidat
till landtmarskalk. Ett mindre väl betänkt försök af
drottningen att hindra hans val gjorde hans seger
ännu mera lysande. Såsom landtmarskalk bidrog han
kraftigt till mössrådets
störtande och det franska systemets genomförande,
men då de segrande hattarna ville göra honom till
riksråd och möjligen äfven till kanslipresident,
afböjde han anbudet för att ej synas hafva handlat af
egennytta. Deremot mottog han af sekreta utskottet
uppdraget att utan offentlig karakter, men med den
mest vidsträckta fullmakt resa till Paris för att
utverka Frankrikes bistånd mot Ryssland. Under denna
beskickning, som varade 1739–42, firade T. lysande
triumfer i Paris’ salonger och konstnärskretsar, men
visade sig i hög grad obetänksam såsom statsman,
i det han genom sina med verkligheten föga
öfverensstämmande förespeglingar om Frankrikes
beredvillighet förledde svenska regeringen till
en utmanande politik mot Ryssland. Det trångmål,
hvari hattarna derigenom råkade, skulle troligen
äfven för T. kunnat medföra betänkliga följder,
men utbrottet af österrikiska tronföljdskriget gaf
den svenska krigspolitiken vind i seglen, och dermed
började T:s stjerna åter stiga. Frankrike beviljade
stora subsidier. T. afslöt 1741 ett förmånligt
handelsfördrag med detta land; kriget mot Ryssland
förklarades, och T. upphöjdes s. å. frånvarande
till riksråd samt fick, då hans affärer genom hans
slöseri, ej minst under ambassaden, råkat i oordning,
stora penningbelöningar af ständerna, bl. a. en skuld
efterskänkt, hvari han satt sig till Alingsåsverket,
ehuru han var en af direktörerna för detta. Efter
hemkomsten blef han 1742 rikskansliråd; men då krigets
olyckliga utgång framkallade tadel mot dess upphofsmän
och den engelske ministern tillät sig sådant i en
inlaga till regeringen, nedlade T. 1743 rådsämbetet
och begärde undersökning af sitt förhållande. Följden
deraf blef ett berömmande utlåtande af sekreta
utskottet och en uppmaning af ständerna till konungen
att förmå honom qvarstanna i rådet. Då Adolf Fredriks
val till tronföljare 1743 höll på att medföra ett krig
med Danmark, sändes T. s. å. dit såsom ambassadör och
lyckades åstadkomma en uppgörelse, som för tillfället
afvände krigsfaran och dermed befriade Sverige från
behofvet af Rysslands farliga hjelp. 1744 hemtade han
i Berlin Adolf Fredriks brud, Lovisa Ulrika. Genom
sitt lysande uppträdande och sina vittra intressen
slog T. i hög grad an på prinsessan, och sjelf blef
han så intagen af hennes älskvärdhet, att Gustaf
III t. o. m. påstått, att han var förälskad. 1745
blef han öfverstemarskalk vid det unga hofvet,
och säkerligen voro de följande åren, då han såsom
tronföljareparets förklarade gunstling spelte första
rollen i Lovisa Ulrikas glada och vittra hoflif,
hans lyckligaste tid. Denna vänskap medförde äfven
politiska följder. Genom T. drogs Adolf Fredrik
öfver till hattarna och råkade derför i spändt
förhållande till sin förra beskyddarinna, kejsarinnan
Elisabet. Rysslands häraf föranledda hotande hållning
och förbindelser med mössorna gjorde åtskilliga
hattar benägna för att tillmötesgå Lovisa Ulrikas af
de franska och preussiska hofven delade önskningar
om en utvidgning af den svenska konungamakten. Då
T. varit det förnämsta verktyget för Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
