Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Tessin, Karl Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fredriks omvändelse och säkerligen icke
utan grund ansågs såsom prinsessans närmaste
förtrogne med afseende på suveränitetsplanerna,
blef han i högsta grad föremål för Elisabets
hat. Hon gaf detta luft genom att d.
15 Nov. 1746 låta sin minister v. Korff
officielt varna Adolf Fredrik för T. Då begärde
denne en undersökning af sin ämbetsförvaltning
samt att tillsvidare få utträda ur rådet.
Han förmåddes dock att qvarstå. Men då
han d. 13 Dec. s. å. utsågs till kanslipresident,
efter Gyllenborg, vägrade han mottaga förtroendet,
och d. 31 Mars 1747 nedlade han i ett plenum
plenorum kanslirådsbefattningen, till hvilken under
kanslipresidentskapets vakans hörde detta ämbetes
åligganden. Han öfvertalades dock att fortfara
dermed och kom derigenom att leda rättegången mot
Blackwell (se denne), det enda tillfälle, då han
lät partisinnet förleda sig till grymhet. Den 16
Juni s. å. tillät sig v. Korff, denna gång hos
regeringen, ett nytt anfall på T. Men hattarna
hade då genom Rysslands hänsynslöshet och mössornas
ofosterländska politik befäst sin makt, och svaret
på framställningen blef, att ständerna med anledning
af den afslutade undersökningen offentligt
betygade T. sitt förtroende, hvarefter denne
d. 5 Dec. s. å. mottog kanslipresidentskapet.
Omedelbart derefter utsågs han af riksdagen
enligt tronföljareparets önskan till guvernör för
prins Gustaf (sedermera Gustaf III). Ehuru denna
befattning varade endast under Gustafs barndom,
utöfvade dock T. antagligen på sin lärjunges i så
mycket med hans egen befryndade karakter ett stort
inflytande. Under T:s kanslipresidentskap infördes
(1748) ordensväsendet i Sverige, sannolikt på hans
initiativ. Med afseende på den yttre politiken
var denna tid T:s ärofullaste. Utan öfvermod, men med
fasthet tillbakavisade han Rysslands förnyade försök
till inblandning i Sveriges angelägenheter (se Panin)
och bröt udden deraf genom att 1749 åvägabringa
en definitiv uppgörelse med Danmark i de genom
Adolf Fredriks val uppkomna tvistefrågorna,
hvilken följande året bekräftades genom prins Gustafs
förlofning med en dansk prinsessa. Men den tjenst
han derigenom bevisade fäderneslandet kostade
honom den hofgunst, som blifvit hans högsta lycka.
Överenskommelserna med Danmark hade han nödgats
påtruga tronföljareparet, och det ryska krigshotet
gjorde suveränitetsplanerna outförbara, äfven
om hattarna, sedan de befäst sin makt, skulle velat
göra allvar dermed. På grund af allt detta intogs
Lovisa Ulrika af en häftig ovilja mot T., af hvilken
hon ansåg sig besviken. Missmodig frånträdde T. på
Adolf Fredriks kröningsriksdag kanslipresidentskapet,
1752. Han erhöll dervid visserligen på konungens
förslag af ständerna lifstids förläning för sig
och sin hustru på Leckö kungsgård, men om han
hoppades, att hans afgång från det politiska
ledareskapet skulle medföra en försoning,
bedrog han sig. Efter ett häftigt uppträde med
konungen och drottningen lemnade han d. 30 Jan. 1754
äfven guvernörskapet och ofverstemarskalksämbetet.
Då ständerna 1756 godkände den förra afsägelsen,
läto de honom behålla lönen såsom pension för
sig och sin hustru, men hans affärer voro nu i
ohjelplig förvirring. Redan 1746 hade han måst sälja
sitt myntkabinett till Lovisa Ulrika. 1757 såldes
hans bibliotek till kronprinsen; handteckningarna
öfvertog konungen, och naturaliekabinettet gick
1762 till Danmark. Nedtryckt af ekonomiska bekymmer
och af grämelse öfver förlusten af hofgunsten,
drog han sig alltmer undan det offentliga lifvet
till sin egendom Åkerö, i Södermanland, och sedan
han 1761 fått en skrapa af ständerna för sin
medverkan till Sveriges inblandning i Sjuåriga
kriget, afsade han sig s. å. rådsämbetet, men fick
lönen i pension. Samtidigt afgick han äfven från
kansleriatet för Åbo universitet, som han beklädt
sedan 1745. Mössornas seger fullbordade hans ruin,
i det ständerna 1766 indrogo guvernörspensionen
och nedsatte rådspensionen. Dock misslyckades
presteståndets försök att äfven beröfva honom
Leckö. I denna nöd kom Frankrike honom till hjelp
med en pension, och han blef derigenom i stånd att
behålla sitt kära Åkerö. Hans sinnesstämning blef
nu allt bittrare, och 1768 rågades måttet af hans
sorger genom hans ädla makas (Ulrika Lovisa Sparre)
död. En ljusning blef dock hans forne lärjunge
kronprins Gustafs tacksamhet. Denne åvägabragte en
försoning mellan T. och konungaparet, som 1769
besökte honom på Åkerö, och han förmådde 1769 års
riksdag att återgifva T. största delen af de indragna
pensionerna. Innan beslutet härom hunnit expedieras,
hade T. dött, på Åkerö, d. 7 Jan. 1770.
T. var hattpartiets mest representativa
personlighet. Man återfinner hos honom i högsta grad
den politiska sangvinism, som var detta partis största
fel, men också den nitälskan för fosterlandets ära
och förkofran, för konst och vetenskap, som förklarar
hvarför detsamma i allmänhet förmådde draga till
sig landets mest betydande krafter. Till hela sitt
skaplynne påminde han starkt om hattpolitikens
föregångare: M. G. De la Gardie, och trots en
viss ytlighet, som särskildt framträdde i en stark
fåfänga, måste han på grund af mångsidigheten och
det lysande i sin begåfning räknas till vår historias
märkligaste personligheter. Ehuru han ej såsom fadern
och farfadern sjelf blef en skapande konstnär, har
han på den svenska konstens utveckling utöfvat det
mest djupgående inflytande. Såsom öfverintendent hade
han högsta ledningen vid utförandet af Stockholms
slott, och det var närmast för att utbilda dugliga
krafter för arbetet på detta, som han 1735 lade
grunden till Akademien för de fria konsterna (då
kallad k. ritareakademien). Han samlade, särskildt
under sin ambassad till Paris, en mängd dyrbara
taflor samt gravyrer och handteckningar (ur den
crozatska samlingen), af hvilka de flesta sedermera
kommit till Nationalmuseum. Med konstsinnet förenade
han den finaste verldsvana och de mest lysande
sällskapstalanger. Af den franske memoarförfattaren
d’Argenson kallades häri »den svenske Lucullus»,
och han uppgifves hafva varit modellen till den
»verldsman», som Göthe låtit framskymta i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
