Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Tessin, Karl Gustaf - Test - Testa. Se Gherardi del Testa - Testakter - Testamente (Lat. testamentum). Se Bibel, Förbund samt Gamla testamentet och Nya testamentet - Testamente
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wilhelm Meister (episoden »En skön själs
bekännelse»). Hans intresse för vetenskapen var
ej blott gynnarens, utan han var sjelf en verklig
polyhistor, och på Leckö upprättade han ett dyrbart
naturaliekabinett, hvaröfver Linné 1753 utgaf
en beskrifning, »Museum Tessinianum». Äfven inom
vitterheten intager han ett framstående rum. Han
är en af de förnämste representanterna för den då
rådande franska smaken och bildningen, och han
räknas ännu i dag i Frankrike till de mönstergille
franske författarna, men han missaktade dock ej
modersmålet, utan har tvärtom på det kraftigaste
medverkat till Frihetstidens största literära bragd:
skapandet af en klassisk svensk prosastil. Vid sidan
af A. J. von Höpken var han sitt tidehvarfs störste
svenske vältalare, och om denne öfverträffade honom
i djup, var T. mera lysande.
Mest bekanta bland T:s skrifter äro hans undervisande
bref till prins Gustaf, hvilka Lovisa Ulrika 1751 lät
trycka, och som sedermera utkommit i flere upplagor
och äfven på främmande språk. Den ursprungliga
titeln var Utkast af en gammal mans dageliga bref
under dess sjukdom till en späd printz, men i senare
uppl. förekommer ock titeln En gammal mans bref till
en ung prints. 1753 lät T. trycka en fortsättning:
En äldre mans bref till en stadigare prins (flere
uppl., en utg. på föranst. af 1756 års riksdag),
hvilket, emedan det skedde utan konungaparets
tillåtelse, blef en af orsakerna till den slutliga
brytningen. Åtskilliga af T:s tal och småskrifter
utgåfvos äfven under hans lifstid eller ej långt
efter hans död. Under ensligheten på Åkerö sökte
T. tröst i skrifvandet af en dagbok, ett jättearbete,
omfattande 29 band och 2 portföljer, tillsammans
20,294 foliosidor, som, uppfyldt af reflexioner,
skönliterära försök, afskrifter af historiska
aktstycken, politiska, biografiska, literatur-
och konsthistoriska samt andra vetenskapliga
anteckningar, lemnar ett märkligt vittnesbörd om
hans lifliga fantasiverksamhet och mångsidiga
vetande. Den var ej afsedd för offentligheten,
utan blott för hans arfvingar, men väl synes
han önskat, att systersonen F. Sparre, sedermera
rikskanslern, skulle utgifva ett urval deraf till
försvar för hans minne. Af Sparres måg hofmarskalken
F. Montgomery är dagboken oskiljaktigt förenad med
Åkerö. Utdrag derur äro utgifna af F. V. v. Ehrenheim
(»Tessin och Tessiniana», 1819), af G. A. Montgomery
(»K. G. T:s dagbok 1757», 1824) samt (de skönliterära
försöken) af G. Frunck (i »Sv. lit. sällsk. skr.»
1882–83). En del af N. och K. G. Tessins papper
förvaras i Riksarkivet. A. J. v. Höpken höll
1771 ett minnestal öfver T. i Vet. akad., och
Sv. akad. lät 1863 öfver honom prägla en medalj,
hvartill B. v. Beskow författade minnestalet.
S. B.
Test (af Lat. testa, lerkärl), kem., detsamma som
kapell (se d. o. och Drifning 3).
Testa. Se Gherardi del Testa.
Testakter (Eng. testacts, af Lat. testis, vittne),
i dagligt tal benämning på ett par engelska
lagar, som ålade ämbets- och tjenstemän vissa
förpligtelser till vittnesbörd om att de hyllade
statskyrkans lära. Mest känd är den 1673 antagna
lagen, som påbjöd, att hvarje civil eller militär
ämbetsman, utom afläggande af de vanliga ederna –
tro- och huldhetsed (oath of allegiance) och ed
på att erkänna konungen såsom kyrkans öfverhufvud
(oath of supremacy) –, skulle underskrifva en
förklaring emot läran om transsubstantiationen och
inom tre månader efter ämbetets tillträdande gå till
nattvarden efter engelska högkyrkans ritus. Denna lag,
hvars fullständiga titel var »An act for preventing
dangers, which may happen from popish recusants»,
framkallades närmast af konung Karl II:s toleransedikt
af 1672 och afsåg att utesluta katolikerna från alla
statsämbeten. Den upphäfdes först 1828, då vilkoret
att taga nattvarden afskaffades, och 1829, genom
emancipationsakten (se d. o.).
Testamente (Lat. testamentum) Se Bibel, Förbund samt
Gamla testamentet och Nya testamentet.
Testamente (Lat. testamentum, af testari,
taga till vittne på, göra något bekant), jur.,
en persons förordnande om sin förmögenhet med
afseende å sitt frånfälle. Öfriga i ett testamente
förekommande anordningar, beträffande förmynderskap,
barns uppfostran, begrafning etc., utgöra ej något
väsentligt innehåll i testamentet och falla ej under
de med afseende å detsamma gifna bestämmelserna. Från
gåfva skiljer testamentet sig derigenom att dess
bestämmelser äro afsedda att träda i kraft först med
testamentsgifvarens dödsfall, från
arfförening åter derigenom att det icke utgör något aftal,
utan en rättshandling af allenast en person. Härmed
står i förbindelse, att den testamenterande när som
hälst kan återkalla sitt testamente.
Enligt svensk rätt gälla rörande testamente i
hufvudsak följande regler. Testamente kan upprättas
muntligen eller skriftligen. I båda fallen skola
närvara två vittnesgilla personer, som på förhand
särskildt tillkallats. Ett skriftligt testamentes
innehåll behöfver ej delgifvas vittnena. Den,
som upprättat testamentet, testator (se d. o.),
kan nöja sig med att inför dem beteckna den förut
uppsatta handlingen såsom sitt testamente. För
denna händelse är dock särskildt af nöden, att
vittnena genom sina namnteckningar individualisera
testamentshandlingen. Till bevis för testamentets
riktiga tillkomst är vid uppstående tvist emellertid
ej till fyllest, att vittnena lemnat skriftligt
intyg i saken. De måste äfven hafva hörts på ed inför
domstol. Derför fordrar försigtigheten, att dylikt
vittnesförhör snarast möjligt efter testamentets
upprättande begäres. Hvad vittnena hafva att intyga är
ej allenast sjelfva det testamentariska förordnandet
och de dervid förekommande omständigheterna, tid och
plats etc., utan äfven att testator varit af dem förut
personligen känd, vid tillfället besuttit sundt och
fullt förstånd samt handlat af fri vilja. Undantagsvis
kan ett obevittnadt skriftligt testamente ega full
rättskraft. Vilkor är härvid, att vittnen ej kunnat
anskaffas före dödsfallet, hvarförutom testamentet
måste vara skrifvet och underskrifvet af testator
sjelf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
