Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tholuck, Friedrich August Gottreu - Thomæus, Jöran Jakob - Thoman, Ernst Philip
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
die weihe des zweiflers» skref han Die lehre von
der sünde und vom versöhner, oder die wahre weihe
des zweiflers (1823; många uppl.), der han betonar,
att den sanna invigningen icke är någon filosoli –
icke ens en sådan, som lägger hufvudvigten på den
fromma känslan –, utan endast det ur en personlig tro
på Kristus framspirande nya lifvet, som visserligen
ej är bundet vid någon kyrkas dogmer. Efter
utgifvandet af denna skrift utnämndes han s. å. till
e. o. professor. – Efter en med statsunderstöd
företagen vetenskaplig resa till Holland och England
utnämndes T. 1825 till professor vid universitetet
i Halle, då rationalismens hufvudsäte. Trots det
motstånd han rönte från kollegers sida lyckades han
slutligen förändra karakteren af detta universitets
teologi. Men det var ingen stel och trångbröstad
ortodoxi, som han ville sätta i rationalismens
ställe: det var en lefvande evangelisk kristendom,
tillämpad för det 19:de århundradets menniskor. Från
den strängt ortodoxa ståndpunkten skilde han sig
såväl i fråga om bibelns inspiration (hvilken enligt
honom ej uteslöt misstag i det för troslifvet
ej väsentliga) som ock i fråga om försoningen
(hvilken enligt honom bestod i Kristi fullkomliga
lydnad för Faderns vilja i hela hans lifsgerning,
en lydnad, som nödvändigtvis innefattade, att han
icke undandrog sig de lidanden, som inträdandet i
det syndiga slägtet förde med sig). Genom denna fria
ställning till de särskilda dogmerna – i förening med
fasthållandet af det centrala i kristendomen såsom
positiv uppenbarelse – blef T. en af de främste
förkämparna för »förmedlingsteologien». Under hela
sitt lif fortsatte han striden mot rationalismen å ena
sidan samt en ensidig och ofördragsam konfessionalism
å den andra. Lifligt intresserad för allt, som kunde
främja ett samarbete mellan evangeliska kristna
af olika bekännelser, blef han en af stiftarna af
Evangeliska alliansen. Också hafva få varit mera
allmänt kända och älskade än han inom vidsträckta
kretsar i de protestantiska kyrkorna. Han stod
i personlig förbindelse med många själsfränder i
olika land, och för att underhålla denna förbindelse
gjorde han flere utländska resor. Han besökte äfven
Sverige och predikade i Tyska kyrkan i Stockholm i
Sept. 1844 (Wie selig der mensch ist, der Christum
zum heilande hat; »Huru salig den menniskan är,
som har Christum till frälsare», s. å.). – Mot
Strauss’ »Leben Jesu» skref T. Die glaubwürdigkeit
der evangelischen geschichte (1837). Till deismens
och rationalismens historia lemnade han värderika
bidrag i Vorgeschichte des rationalismus (1853–62)
och i Geschichte des rationalismus (I; 1865). Mest
kända bland hans arbeten äro hans kommentarer
öfver Romarebrefvet, Johannesevangeliet och
Hebréerbrefvet (öfversatta till svenska) samt hans
Stunden christlicher andacht (1840, många uppl.:
»Christliga andaktsstunder», 1840–41), ämnade att
uttränga Zschockes rationalistiska »Stunden der
andacht». En af T:s mest spridda skrifter var hans
broschyr Eine stimme wider die theaterlust (1824),
i hvilken han helt och hållet fördömde teatern.
Denna skrift, som utgått i ett stort antal upplagor
och öfversatts på många språk (äfven svenska),
kan anses typisk för den pietistiska uppfattningen
i denna fråga. – Såsom exeget sökte T. på en gång
upplysa och uppbygga. Det vetenskapliga intresset och
det praktiskt religiösa voro i hans bibeltolkning
oskiljaktigt förenade. Såsom predikant räknades
han för en af de ypperste på sin tid. Störst
var han dock såsom akademisk lärare. Såsom sådan
gjorde han till sin uppgift ej endast att bibringa
teologiskt vetande, utan äfven att uppfostra religiösa
personligheter. Han dog i Halle d. 10 Juni 1877 såsom
öfverkonsistorialråd. Jfr M. Kähler: »A. Tholuck»
(1877), och L. Witte: »Das leben F. A. G. Tholucks»
(1884). A. F. Å.
Thomaeus, Jöran Jakob, teolog, kyrkohistoriker,
född å Skepparp, Raflunda socken, Kristianstads
län, d. 5 April 1786, blef student i Lund 1802 och
egnade sig företrädesvis åt studiet af teologi och
modern literatur samt prestvigdes 1809 och fick 1817
hofpredikants titel. Han uppträdde tidigt som en
flitig och omtyckt författare, först såsom prosaist
och skald i kristlig anda med Enslighetstankar af en
ung studerande jemte en samling af dess skaldestycken
(1810), der inflytandet af Lavater, Young, Ossian
m. fl. är märkbart, Sånger öfver Jesu lidande
(1812) och Försök till religionssånger för barn
(1816). Under sin långvariga adjunktstid egnade han
detta författareskap äfven åt kyrkohistorien, dels
genom original: Korta biographier öfver de berömdaste
theologer (1815), Christna kyrkans historia i Sverige
(1817), länge den enda fulländade bok i sitt slag,
Svenska kyrkohistorien för skolungdom (1819) och
Märkvärdigheter ur allmänna kyrkohistorien (2 del.,
1827), dels genom öfversättningar efter Gessner,
Hess m. fl. Han fann dessutom tid för historiska
och biografiska skrifter, i hvilka han liksom i de
föregående småningom upparbetade sin stil och sitt
framställningssätt från en osjelfständig kompilation
till en mera vetenskaplig hållning. Sådana voro
Sveriges och Norges historia och statskunskap
(skolbok, 1820; 2:dra uppl. 1829), Svensk Plutark
(1820) och Verldens störste regenter (1823;
ny titelupplaga 1837). 1828 befordrades T. till
kyrkoherde i Kristianstad (tilltr. 1830), men detta
gjorde intet märkbart afbrott i hans skriftställeri,
hvilket dock sedermera blef af väsentligen teologisk
art. Bland hans arbeten från denna tid märkas
Lefvernesbeskrifning om Erasmus från Rotterdam
(1830), Jesus af Nazareth, berättelser (1831),
Korta granskningar af svenska församlingens
nya kyrkopsalmbok etc. (1833) och Skandinaviens
kyrkohäfder (2 del., 1835, 1838, en omarbetning af
hans 1817 utgifna bok). T. var äfven framstående såsom
predikant. Han afled, träffad af blixten, på resa
mellan Slöinge och Harplinge d. 8 Aug. 1845. Efter
hans död utgafs hans Minnesbok för svenska prester
(med en lefnadsteckning af P. Wieselgren, 1845). –
T. var morbroder till J. H. Thomander. -rn.
Thoman, Ernst Philip, ornamentsbildhuggare, f. i
Stockholm 1760, son af den från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
