Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thoman, Ernst Philip - Thomander, Johan Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Augsburg härstammande bildhuggaren Georg Gottlieb
T. (f. 1701, d. 1763), blef ledamot af konstakademien
och afled i Stockholm d. 22 Juni 1833. Bland hans i
sitt slag utmärkta arbeten må nämnas predikstolen
och altarprydnaden i Kungsholms kyrka, efter ritning
af Gjörwell, samt predikstolen i S:t Jakobs kyrka.
-rn.
Thomander, Johan Henrik, biskop,
predikant, teolog, öfversättare, föddes i Fjelkinge
prestgård, Kristianstads län, d. 16 Juni 1798
och uppfostrades hos sin mormoder, moder till den
ofvannämnde J. J. Thomaeus och enka efter kyrkoherden
T. Thomaeus (deraf namnet Thomander; hans fader var
en pastorsadjunkt Psarski). T. blef student i Lund
1812 och tillbragte sedan flere år på konditioner
och som vikarierande kollega i Karlshamn. År 1821
prestvigdes han och förordnades till predikant vid
Karlshamns kastell samt fortfor derjämte att vara
handledare af förmögna mäns söner. Han begynte nu
offentliggöra en följd öfversättningar, hvilka genast
skaffade honom rykte som en af Sveriges ypperste
mästare i denna art. Så utkommo 1825 Shaksperes
»De muntra fruarna i Windsor», »Som er behagar»,
»Trettondagsafton», »Antonius och Cleopatra» och
»Konung Richard den andre», tolkningar, hvilka äfven
af G. A. Hagberg vitsordats såsom förträffliga,
vidare »Molnen» af Aristofanes (1826), »Manfred»
af Byron (s. å.) och »Brutus» efter Voltaire
(1830). Äfven i handskrift utförde han samtidigt
åtskilliga dylika arbeten, såsom »Amanda», efter
Moreto (uppf. 1831), Shaksperes »Macbeth», »Den
senfärdige» af Gensoul samt »Thesmophorierna»
och »Grodorna» af Aristofanes (de tre sistnämnda
tryckta först i hans »Skrifter»). 1826 kallades
han till docent vid teologiska seminariet i Lund, på
afhandlingen De Antichristo primae ecclesiae (1826),
och förenade sig sedan med Reuterdahl om utgifvandet
af den snart mycket aktade »Theologisk quartalskrift»
(1828–32). År 1831 utnämnd till e. o. teol. adjunkt,
sökte han 1:sta teologie professuren, men blef,
oaktadt lysande och af Köpenhamns teologiska fakultet
högt vitsordade lärdomsmeriter och dessutom redan
ådagalagda utmärkta predikogåfvor, förbigången, en på
sin tid vid universitetet mycket beryktad stridsfråga,
hvilken gaf T. anledning att visa sin öfverlägsna
förmåga som satiriker och polemiker i skriften
Antivandalskrift (1831), riktad hufvudsakligen
mot A. Kahl, samt, tillsammans med N. O. Ahnfelt,
i tidningen »Gefion» (1832). Efter det teologiska
fakulteten blifvit omorganiserad, utnämndes han
emellertid 1833 till professor i pastoralteologi
och fick 1836 teol. doktorsdiplom af Köpenhamns
universitet. Från denna tid tillhör hans verksamhet
uteslutande kyrkan, undervisningsväsendet och det
offentliga lifvet. Han begynte detta skede med en
tolkning af Nya testamentet (1835; ny uppl. 1860),
erkänd såsom kanske hans bästa öfversättning, samt
utgaf med Reuterdahl en ny följd af »Theologisk
quartalskrift» (1836–40) och ett Förslag till kyrkoordning
(1837), hvilket skaffade honom plats som ledamot af
den 1838 tillsatta nya kyrkolagskomitén. S. å. deltog
han i den börjande nykterhetsrörelsen, höll vid
det första centralmötet i Madesjö vid Kalmar »en
predikan, som gaf åt den national vigtiga reformen
en nationalverklighet», samt utgaf Försvar för
nykterhetssällskaperna, »som mycket bidrog till
dessa årens segrar på detta fält». Med 1840, då
T. blef riksdagsman, vidtager en ny sida af hans
verksamhet, den offentlige mannens. Som representant
vid sex riksdagar och derunder vid fem ledamot af
statsutskottet deltog han lifligt i förhandlingarna,
alltid ansedd som en af hufvudmännen på den frisinnade
sidan, ehuru visserligen ingen omstörtningens man
eller ens liberal efter nyare uppfattning. Vid
statskyrkan höll han alltjämt fast, men yrkade
på representationsförändring (det s. k. ekholmska
förslaget 1845 var redigeradt af T.) samt ifrade
med framgång för anslag både till folkskolor och
de högre skolorna, till lärda verks utgifvande
m. m. Redan genom sitt mästerliga tal på riddarhuset
1840, vid ett gemensamt möte med alla fyra stånden
för representationsfrågan, framträdde T. som en af
landets förnämsta parlamentariska talare, likasom han
i egenskap af predikant var en bland de främste. Utom
en mängd strödda tal och predikningar utgaf han
Predikningar och nattvardstal (1829) samt Predikningar
öfver alla årets sön- och högtidsdagars evangelier (2
del., 1849; öfvers. på danska 1855–57), hvilka dock,
oaktadt sin förträfflighet, icke kunna göra samma
intryck på läsaren som på åhöraren. T. var nämligen
i främsta rummet en utomordentlig talare, imponerande
och hänförande genom sin fulländade makt öfver ordet,
tonen, hållningen, sin glödande entusiasm, sitt varma
och menniskoälskande hjertelag och icke minst genom
den starka åder af humor och ironi, som oförmodadt
frambröt i hans tal och gaf hans framställning dess
oefterhärmliga, tjusande behag. Hans predikningar,
der ej denna senare del af hans väldiga personlighet
kunde göra sig gällande, lofprisas för renlärighet,
ovanlig klarhet och i öfrigt för de egenskaper,
som ofvan angifvits. Störst var han kanske som
improvisatör, äfven på predikstolen. – 1845 blef
T. prof. i dogmatik och moralteologi och 1847 2:dre
teol. professor. Han kallades 1850 utan ansökan till
domprost i Göteborg (tilltr. 1851) och återvände
till Lund 1856 såsom biskop. Det kyrkolagsförslag,
som den af honom väsentligen bestämda komitén 1847
framlade, blef väl ej antaget; men åtskilliga af dess
bestämmelser: sockenbandets lossande, upphäfvandet
af konventikelplakatet, större frihet vid prestval
samt införandet af kyrkomöten, blefvo efter många
stridigheter en otvifvelaktig vinst för svenska
kyrkan, till hvars ernående T:s ihärdighet utan
tvifvel i hög grad bidrog. Äfven som biskop ifrade han
för kyrkans nydaning. I skrifterna Om svenska kyrkans
och skolans angelägenheter (1853; ny uppl. 1854),
riktad mot en skrift af Reuterdahl i samma ämne, samt
De kyrkliga frågorna (1860) förde han fortfarande de
frisinnade idéernas talan. – Redan 1849 hade T. fatt
Svenska akademiens stora pris för vältalighet med
anledning af sin s. å. utgifna predikosamling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
