Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thurócz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»risksgeneralarfpostmästareämbetet» till ett
»tronlän». Såsom skadeersättning för förlusten
af posten i Österrikiska Nederländerna och på
venstra Rhenstranden, till följd af franska
republikens eröfringar, erhöll huset T. u. T. 1803 1
jungfrustift, 1 stad, 2 abbotstift, 1 amt och flere
»herrskap». 1819 öfverlemnades åt det tre domän i
Posen (»furstendömet Krotozyn») såsom godtgörelse
för förlorad post inom Preussen, och 1867 erhöll det
för uppgivandet af samtliga sina posträttigheter 3
mill. thaler. Familjens besittningar, i Tyskland,
Österrike och Belgien, upptaga en areal af 1,900
qvkm. med omkr. 100,000 innev.
Thurócz. Se Turócz.
Thuronius, Anders, universitetslärare, filosof,
född d. 31 Okt. 1632 i Tavastkyrö, blef student i
Åbo 1648 och filos. magister 1653 samt anställdes
såsom sekreterare hos universitetets kansler
Per Brahe, hvars gunst han i hög grad tillvann
sig. 1656 tillträdde han logices och metaphysices
professuren, med hvilken han 1660 fick förena physices
professuren under åtnjutande af de till denna hörande
löneförmåner. Död d. 8 Aug. 1665 under öfverfarten
till Reval. T. utarbetade, förutom disputationer,
tvänne omfattande läroböcker i logik och metafysik,
Institutiones logicae och Compendium metaphysicae,
hvilka bestämmande inverkade på den filosofiska
bildningen icke blott vid Åbo universitet, utan äfven
i hela riket. Intill århundradets slut följde senare
författare i samma ämnen honom troget i spåren. T. var
i afseende å det metodiska förfarandet en lärjunge
af Melanchthon, medan deremot Cartesius’ kritiska
filosofi var honom obekant. Han karakteriserar
filosofien såsom en intellektuel färdighet att genom
inhemtande af vetenskapliga kunskaper förvärfva
lifvets högsta goda: exakt vetande och ett moraliskt
handlingssätt. Hans skrifter vittna om vidsträckt
beläsenhet, men han förlorar sig ofta i småaktiga
bestämningar, formella betraktelser och regler.
M. G. S.
Thursby [thö’rsbi], Emma, amerikansk sångerska,
f. i Brooklyn 1857, studerade för Meyer, Lamperti,
fru Rudersdorff m. fl. och förefog 1875 under Maurice
Strakoschs ledning sina konsertresor, som förde henne
först kring Förenta staterna, derefter till England
(1878) och Paris, slutligen till Tyskland (1880),
Österrike, Holland, Belgien, Spanien och Skandinavien
(1881, 1884). Hennes puritanska åsigter hafva hindrat
henne att beträda scenen, men som konsertsångerska
har hon öfverallt väckt rättvist uppseende genom
sin höga, friska och jämna sopran, ett klockrent
staccato, fulländad drill samt nobelt och flärdlöst
föredrag. A. L.
Thurso [thö’rså], stad på norra kusten af skotska
grefskapet Caithness, vid Thurso-flodens mynning
i Thurso-viken och vid höghlandsjernvägen. 4,026
innev. (1881). Export af huggen sten.
Thusby (F. Tuusula), socken i Nylands län, Finland,
Helsinge domsaga och härad, är ett imperielt pastorat
af 3:dje kl., Borgå stift, Helsingfors kontrakt. Areal
279 qvkm. Befolkningen, 5,145 personer (1888), till
en tredjedel
svensktalande. Inom socknen ligger Mariefors jernbruk.
A. G. F.
Thusnelda. Se Arminius, sp. 1092.
Thümmel, Moritz August von, tysk författare,
f. 1738 nära Leipzig, blef 1768 geheimeråd och
minister i Sachsen-Koburg, tog afsked 1783 och
dog 1817. T., som tillegnat sig Wielands lätta
och frivola framställningssätt, gjorde mycken
lycka med arbetet Wilhelmine, oder der vermählte
pedant (1764), en komisk berättelse på »poetisk
prosa», full af ironi mot adelns öfvermod, och
Die inoculation der liebe (1771), ett fint och
naivt skämt i versform. Men hans förnämsta arbete är
Reise in die mittäglichen provinzen von Frankreich
(10 bd, 1791–1805), en reseroman, som trots sin
lättfärdighet står synnerligen högt genom rikt
innehåll och sann, lefvande skildring af tillståndet
före revolutionen. Han söker deri uppvisa, att vantro
leder till sedeförderf, och att detta framkallar
statshvälfning. T:s samlade arbeten utgåfvos i 6 bd
1811–19 (3:dje uppl., 8 bd, 1844).
Thüringen, egentligen namn på ett område i
mellersta Tyskland, hvilket begränsas af floden
Werra i v., Harzberget i n., Saale-floden i
ö. och Thüringerwald i s., men i dagligt tal ofta
liktydigt med de »thüringska staterna», eller
den grupp af små, hufvudsakligen till sachsiska
furstehus hörande furstendömen, som ligger mellan
Preussen, Hessen-Nassau, Bajern och konungariket
Sachsen. De germanske thüringarna omnämnas först
i 5:te årh. och voro då en hednisk folkstam. Deras
rike sträckte sig en tid från Elbe i trakten af
nuv. Hamburg till Donau vid Regensburg, men omkr. 531
störtades det af de förenade frankerna och sachserna,
hvarefter norra delen af deras land tillföll
sachserna och kallades Nordthüringergau. Området
s. om Thüringerwald fick namnet Franken efter
sina eröfrare, och namnet T. inskränktes inom de
trånga gränser det ännu har. T. förblef en frankisk
besittning, och frankiska grefvar styrde i de olika
»gau», i hvilka landet var deladt. Kristendomen, om
icke infördes, åtminstone befästes i dessa trakter af
Bonifacius. Ett biskopsstift upprättades i Erfurt,
och under Karl den store var »thüringska mark»
utgångspunkt för verksamma operationer mot de hedniske
sorberna. 839 förekommer första gången titeln grefve
af T. (»ducatus Toringubae cum marchis suis»). Under
de sachsiske kejsarna gjorde de särskilde grefvarna i
T. sig alltmer oberoende, men landet samlades till en
större enhet 1130, då Ludvig, sannolikt tillhörande
en i landet länge bosatt slägt, af kejsar Lothar I
utnämndes till landtgrefve af T. Han efterträddes af
sin son Ludvig II (d. 1172), om hvilken de thüringska
sagorna hafva mycket att förtälja, dennes son Ludvig
III den milde, som dog barnlös på Cypern under
hemfärden från tredje korståget (1190), hans broder
Herman I (se d. o.), som vid Henrik Lejonets fall blef
pfalzgrefve af Sachsen. Hans son Ludvig IV (död 1227
på en pilgrimsfärd till Jerusalem) och dennes gemål,
den heliga Elisabet (d. 1231), äro bland de mest
bekanta personligheterna i tyska medeltiden. Den siste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
