Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tibetanska språket och literaturen - Tibia, Lat. 1. Anat., skenbenet. Se Lägg 1. - Tibia. 2. Musikt. - Tible. 1. Håbo-T. (förut endast Tible) - Tible. 2. Se Skogs-Tible - Tibullus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enligt traditionen år 632 af laman
Thon-mi-sam-bho-ta, hvilken från Indien medförde
det nya tibetanska alfabetet i två former: »tjocka»
l. »hufvud»-bokstäfver, de nu i tryck vanliga typerna,
hvilka ansluta sig, icke såsom det påstås, till
Nepals lan-cha-former, utan till Gupta-inskriften
vid Allahabad, samt »horn»-bokstäfver, hvilka
sedermera ombildades till de nu vid skrifning vanliga
»hufvudlösa» (kursiva) bokstäfverna.
Tibetanska literaturen är öfvervägande buddhaistisk,
af moralisk-religiöst innehåll och till stor
del öfversatt från sanskrit och pali. Dess
förnämsta alster äro sammanförda i två ofantliga
verk: Bkáh-hgjur och Bstán-hgjur. Bkah-hgjur
(utt. Ka(n)-djur), »bud-öfversättning», Tibets
heliga bok, tryckt i 100 folioband i Snar-thang
och andra kloster i Tibet (1728–46), innehåller
buddhaismens läror i 7 afdelningar, omfattande
(mystisk) teologi och metafysik, klosterdiscipiin,
legender och sedolärande berättelser. En del häraf
är utgifven och öfversatt af europeiska lärde. Den
andra samlingen, Bstan-hgjur (utt. Tan-djur),
»läroskrifts-öfversättning», en i Snar-thang
tryckt encyklopedi i 225 folioband, är fördelad
i två »klasser», hvaraf den första och mindre,
Rgjud, innehåller den liturgiska ritualen, och
den senare, Mdo, en serie afhandlingar i filosofi,
retorik, metrik, astronomi, medicin, sanskrit och
tibetanska (grammatik och ordböcker) m. m. (Jfr Feer,
»Analyse du Kandjour et du Tandjour» i »Annales
du Musée Guimet», II, 1881). Af den öfriga ganska
omfångsrika, men ytterst litet kända literaturen
må nämnas munken Milaraspas Mgur-’bum (»hundratusen
sånger») från 12:te årh., Tibets populäraste bok
af legendariskt och didaktiskt innehåll, samt
prov. Khams nationalverk, Sgruns-ug (»sago-bok»),
som i tre afdelningar på vers och prosa med dialoger
och komiska episoder skildrar Tibets strider med
mongoler och kineser. Detta senare verk lär dock ännu
icke vara tryckt, liksom ock en stor mängd fesagor,
fabler, dramatiska arbeten m. m. skall finnas bevarad
i handskrift eller muntlig tradition. – Tibets språk
och literatur blefvo kända i Europa först genom
kapucinmunkar i Lhasa i början af 1700-talet. Deras
arbeten samlades i Georgis »Alfabetum tibetanicum»
(Rom 1762). Men en noggrannare kännedom erhölls
genom de i Kalkutta utgifna arbetena af Csoma
de Körös (se Csoma), hvilka uteslutande afse
den buddhaistiska literaturens språk, samt af
den mähriske missionären H. A. Jäschkes arbeten,
först tryckta i Kjelang, hufvudstaden i Lahul,
och sedermera utgifna i Europa (»Tibetan-english
diction.», 1881, och »Tibet. grammar», 1883),
hvilka, liksom ock hans många uppsatser i Berlin-
och Petersburgsakademiernas handlingar samt i
»Journ. As. soc. of Bengal», mer afse det moderna
språket. H. A.
Tibia, Lat. 1. Anat., skenbenet. Se Lägg 1. –
2. Musikt., hos de gamle romarna en pipa af ben;
sedermera det vanliga namnet på den grekiska avlos
l. flöjten (näml. den raka »snabelflöjten», som nu
användes endast som leksak
samt i orgelns labialstämmor, men för öfrigt blifvit
ersatt med »tvärflöjten»). A. L.
Tible. 1. Håbo-T. (förut endast Tible), socken
i Upsala län, Håbo härad. Areal 3,822 har. 731
innev. (1890). Annex till Håtuna, Upsala stift,
Håbo kontrakt. – 2. Se Skogs-Tible.
Tibullus, romersk skald, f. omkr. år 55 f. Kr. i
närheten af Pedum (mellan Tibur och Praeneste)
af riddarefamilj. I yngre år deltog T. i krigståg,
såsom vän och följeslagare till M. Valerius Messala,
hvilkens fälttåg i Aquitanien 31–30 och triumf 27
f. Kr. han besjöng i ett vackert qväde. T. hade dock
ingen smak för fältlifvet, utan längtade till sin
landtgårds ljufva lugn och kärlekens idyller. Horatius
gifver (i »Epi-stolae» I) ett slags teckning af
T:s person, i det han säger: »Gudarna hafva skänkt
dig skönhet samt förmögenhet och det sinnelag, som
förstår att njuta af denna; hvad skulle väl en amma
kunna önska mera åt ett älskadt skötebarn än vishet,
vältalighet, vänners tillgifvenhet, rykte, god helsa
och trygg bergning?». Helsan synes dock hafva svikit
T., hvilken dog ung, år 19 eller 18 f. Kr. – Redan
tidigt hängaf T. sig åt kärleken till den sköna
Delia (det rätta namnet skall hafva varit Plania),
af hvilken han längre fram öfvergafs. Från den
tid, under hvilken förbindelsen med henne varade,
härstamma hans skönaste dikter, nämligen 1, 3,
5, 2 och 6 i 1:sta boken (1–10) af hans Elegiae
(4 böcker). Mindre tilltalande, förmodligen ock ej
till fullo utarbetade af honom sjelf, äro elegierna
till den kalla och vinningslystna Nemesis, hvilka
upptaga större delen af 2:dra boken (1–6). Den 3:dje
(1–6), som handlar om Lygdamus’ kärlek till Nesera,
har utan tvifvel en annan författare, likaså den af
lärdom och konstnärlighet utmärkta första sången i
4:de boken, Panegyricus in Messalam. Mera omtvistadt
är författareskapet till de 14 öfriga qvädena i 4:de
boken, som behandla kärleken mellan T:s vän Cerinthus
och dennes unga maka Sulpicia. De ifrågavarande
dikterna äro nämligen så behagfulla och fina samt
förråda så mycken naturlig känsla, att man väl skulle
kunna anse dem vara T:s verk, om ej betänkligheter
funnes mot antagandet att denne skulle hafva kunnat
göra sig till en så att säga objektiv skildrare af
andras kärlek.
T. visar sig, särskildt i Delia-sångerna, såsom en
mästare i den elegiska dikten. Han uppträder icke
för att inkläda sina tankar i omhöljet af en präktig
konstpoesi efter alexandrinskt mönster, utan framstår
såsom en sann och naturlig tolk af ett själslif,
rikt på varma känslor och stämningar, men framförallt
genomträngdt af svärmisk hängifvenhet åt den sällhet
han liksom drömmer sig på den från barndomen honom så
kära landtgården vid den älskades bröst. Intet sökt
eller beräknadt tränger sig fram; hans hjertas hopp
och farhågor, den angenämt naiva uppfattningen af
landtlefnadens förmåner och behag samt af dess bruk
och föreställningssätt, det stundom af den hårda
verklighetens pröfningar framkallade svårmodet,
allt speglar sig i hans åskådliga och klara, men på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
