Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tibullus - Tibur. Se Tivoli - 1. Tiburtius, Kristofer - 2. Tiburtius, Tiburtius - Tic - Tichatschek, Joseph Aloys - Tichborne-processen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samma gång djupa diktning, hvilken för öfrigt
i formen, särskildt genom afrundningen af de
enskilda disticha, röjer en ädel värdighet
och motsvarighet till innehållet. – På svensk
vers äro T:s elegier mästerligt öfversatta af
P. J. Petersson (1860). Jfr för öfrigt R. Törnebladh:
»De elegiis Lygdami commentatio» (1861, i Kalmar
läroverksprogram), behandlande 3:dje boken.
R. Tdh.
Tibur. Se Tivoli.
1. Tiburtius, Kristofer, andlig skald, f. i
Falun omkr. 1680, utgaf under sin studenttid i
Upsala i början af 1700-talet ett större poem,
Siälenes saliga nöje uti Jesu blodiga kors
och död (omtryckt i Hansellis samling,
del 13; 1870), hvilket vittnar icke endast om
en djup, nästan svärmiskt religiös känsla, utan
äfven om en betydande skaldebegåfning. T.
blef hofprest hos k. rådet grefve Axel De
la Gardie och kallades »för sin vackra lärdom och
mycket herrliga ämbetsgåfvor» 1711 till kapellan
(komminister) vid Jakobs och Johannes’ församlingar
i Stockholm. Han afled der redan d. 2 Sept. 1719.
-rn.
2. Tiburtius, Tiburtius, prest, författare,
den föregåendes systerson, föddes i Falun d. 25 Juli
1706, uppfostrades hos sina morbröder, i synnerhet
den yngre, Tib. T. (i Vestra Vingåker), till hvars
fosterson han upptogs, samt blef student i Upsala
1719, huspredikant hos riksrådinnan Bonde 1731 och
filos. magister i Upsala 1734. År 1740 utnämndes
han till regementspastor vid Lifregementet och
bevistade i denna egenskap finska kriget samt förde
derunder anteckningar, hvilka utgåfvos först
1817 under titel Historia om finska kriget åren
1741 och 1742. T. blef 1744 kyrkoherde i Vreta
klosters församling af Linköpings stift och 1754
prost. 1756 invaldes han i Vetenskapsakademien,
i hvilken han tog sitt inträde med Anmärkningar vid
hushållningen i Östergöthland (1756), samt der han
ytterligare höll ett presidietal om Östergöthlands
förmoner och olägenheter (1761), och hvars handlingar
han riktat med åtskilliga rön. Han var riksdagsman
1755–56 och 1760–62 samt en af hattarnas blindaste
anhängare. Det var T., som i April 1756
föreslog införandet af namnstämpeln (se d. o.).
På sin ålderdom utgaf han ett politiskt häfte:
Adelsmanna öde uti Svea rike (1768), som åtalades
(en annan åtog sig då författareskapet). Han var
i öfrigt en högt ansedd man, som ända in i sena
åldern behöll helsa och rörlighet. T. afled i sin
församling d. 19 Dec. 1787. -rn.
Tic [tick], Fr., kramp i vissa muskler, särskildt
i vissa ansigtsmuskler. Se Ansigtssmärta och
Nervsjukdomar, sp. 1001.
Tichatschek, Joseph Aloys, tysk sångare,
f. 1807 i Weckelsdorf i Böhmen, utbildade sig under
Cicimaras ledning och engagerades 1830 såsom korist
vid Kärntnerthorteatern i Wien. Som solist väckte
han först uppseende 1834 i Graz och ännu mer 1837 i
Dresden, der han debuterade i Aubers »Die ballnacht»
(hvari af politiska skäl Gustaf III för tillfället
blifvit utbytt mot en hertig Olaf). Framgången var
så fullständig, att han genast fästes vid Dresdens
opera, der han framgent förblef ända till sitt
afskedstagande, 1870. Han afled i Dresden 1886. –
Tid efter annan gasterade T. i de förnämsta
tyska städer, äfvensom i England (1841) och
slutligen i Sverige (1863, 65, 66), hvarest han
uppträdde som Masaniello, i »Den stumma», Johan
af Leiden, i »Profeten», Eleazar, i »Judinnan»,
och Rienzi. Sistnämnda parti kreerade han, likaså
Tannhäuser, der han länge var oupphunnen. Hans
sångsätt var väl ej alldeles manérfritt och sades
stå mera i skuld hos naturen än hos konsten, men
han hänförde oemotståndligt genom sin klangsköna,
både starka och veka tenor, sin rena intonation
och sitt eldiga föredrag. Hans mångsidighet var
lika märkvärdig som hans ungdomlighet ännu i äldre
år. Ehuru egentligen hjeltetenor, beherskade han
derjämte både den lyriska och komiska repertoaren.
A. L.
Tichborne-processen [ti’tsjbårn-], en nästan
exempellöst invecklad och uppseendeväckande
rättegång, som fördes i England 1867–74 om arfvet
efter en rik adelsman vid namn T. Dennes äldste son,
Roger T. (f. 1830), hade länge varit förklarad för
död, sedan skeppet »Bella», med honom ombord, 1854
förolyckats med man och allt utanför syd-amerikanska
kusten. Hans moder (fransyska till börden) närde
emellertid en öfverspänd förhoppning om att han ännu
vore vid lif; och när hon efter sin makes och yngre
sons död måst se arfvet (omkr. 65 mill. kr.) öfvergå
till den sistnämndes späde son, mot hvars moder
hon hyste fientliga känslor, öfversvämmade hon
engelska, amerikanska och australiska tidningar
med annonser för att finna något spår efter sin
begråtne Roger. Genom sina detaljupplysningar
och lockande förespeglingar rent af inbjödo dessa
annonser till bedrägeri. Omsider ankom ett svar
från en slagtaregesäll i Australien, med försäkran
att han vore den saknade. Efter mycken tvekan
förmåddes han komma till Europa, erkändes af lady
T., ehuru han både till utseende och bildningsgrad
var mycket olik gentlemannen Roger T., och stämde
arfvingarna, med yrkande att de skulle till honom
afträda familjen T:s egendom och titlar. Efter
en 1867 börjad rättegång, som tog i anspråk 102
sammanträden jämte efterforskningar i tre verldsdelar,
underkändes pretendentens anspråk (1872), och genom
en ganska förkrossande bevisning ådagalades han vara
en Arthur Orton, född i Wapping nära London. På
rättegångskostnaderna hade lady T. vid sin 1868
timade död bekostat inemot 1 mill. kr., och derefter
sammanskötos ytterligare 2 mill., hufvudsakligen
af arbetareklassen, hvilken till det sista trodde
blindt på arfspretendentens »rättvisa sak». Också
åstadkom domen stor upphetsning. Sakens andra skede
inträdde 1873, då Orton på grund af hvad i förra målet
förekommit åtalades för dubbel mened och förtal. Nära
500 vittnen från alla verldens kanter hördes, 188
sessioner åtgingo, och ordförandens resumé upptog 20
dagar. Orton, som under det första året hade begått
de plumpaste »bockar», var nu fullt inne i sin rol,
men för sent. Han dömdes 1874 till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
