Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tiällmann ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medgafs honom i båda fallen rätt att äfven gå
utom förslagen; dock skulle rådet då liksom vid
högre ämbetstillsättningar kunna genom votering
omintetgöra utnämningen. Nu synes meningen varit
att upphäfva denna rätt att nämna utom förslag, ty
såsom enda medlet att vinna rättelse för den, som
vid förslags uppsättande förbigåtts af vederbörande,
föreskriiver betänkandet i laga ordning ingifna
besvär, och endast i ett fall omtalas konungens
rätt att nämna utom förslaget, men på ett sätt,
som innebar en inskränkning i förut gällande
ordning. Om vid tillsättning af officersplatser
med majors rang eller derunder, någon sökande från
annat regemente var äldre än den inom regementet af
chefen enligt tur föreslagne, borde nämligen rådet
äfven föreslå den sålunda förbigångne, och konungen
egde då valrätt mellan de båda föreslagne. Någon ny
inskränkning i konungens rätt att fritt nämna inom
förslag åsyftades egentligen ej med betänkandet; dock
infördes en sådan genom föreskriften att om någon 3
gånger förgäfves uppförts på förslag till ämbete,
hvartill 3 föreslogos, skulle han tredje gången
erhålla karakter och fullmakt och vid nästa ledighet
få utan förslag tillträda platsen, men denna afvikelse
urskuldas dermed att ständerna genom detta stadgande
endast en gång för alla begagnat sin rätt att gifva
upprättelse åt den, som blifvit »prejudicierad». För
öfrigt innehöll betänkandet närmare bestämmelser
om hoftjenstgöring och utländsk krigstjenst såsom
befordringsgrunder; på tjenstetillsättningar inom
kyrkan, universiteten och läroverken skulle det
ej tillämpas.
Tjenstebetänkandet utgör sjelfva kulmen för den
byråkratism, som utvecklades ur Frihetstidens
statsskick. Det var å ena sidan ett försök af
den herskande ämbetsmannaklassen att göra sig så
oberoende som möjligt af konungen och äfven af
rådet och å den andra ett det ohöljdaste uttryck
för den byråkratiska förkärleken för tjensteålders-
och pappersmeriter. Men äfven under detta statsskick
måste man snart nog erkänna ohållbarheten af ett
dylikt befordringssystem, hvilket var liksom enkom
egnadt att på talangens och duglighetens bekostnad
gynna medelmåttan. Genom det s. k. »memorialet
om lagarnas behöriga verkställighet» af d. 29
Okt. (12 Nov.) 1766 upphäfdes tjenstebetänkandet
med undantag af stadgandet om sjelfskrifvenhet
till tjenst, till hvilken man 3 gånger förut
stått på förslag, hvilket stadgande då äfven
utsträcktes till riksrådsplatser. Derigenom bibehölls
visserligen en af de vigtigaste inskränkningarna i
konungamakten, som tjenstebetänkandet åstadkommit,
men ancienniteten hade dock nu upphört att vara enda
befordringsgrund. Genom 1772 års revolution förlorade
också det nämnda stadgandet gällande kraft. Jfr
Befordran och Tjensteår. S. B.
Tjenstebref. Se Fribrefsrätt.
Tjenstebyte betecknar ett tillvägagående, hvarvid en
innehafvare af ämbete eller tjenst erhåller en annan
befattning, som icke är ledig, och hvars innehafvare
i utbyte erhåller den förstnämndes dittillsvarande
befattning. Sådana
tjenstebyten kunna endast undantagsvis förekomma,
ty de äro ej möjliga annat än med afseende å ämbeten
eller tjenster, hvilka äro lika med hänsyn till
såväl värdighet som göromål, och för hvilka sålunda
fullkomligt samma kompetensvilkor gälla. För
tjenstebyte måste också otvifvelaktigt fordras
medgifvande och bemyndigande af den myndighet,
som eger att tillsätta de ifrågavarande ämbetena
eller tjensterna, likasom dervid vederbörande lägre
myndigheters utlåtanden måste anses nödiga. K. H. B.
Tjenstefrimärke. Se Fribrefsrätt och Frimärke.
Tjensteförsändelse. Se Fribrefsrätt.
Tjenstehjon. Se Legohjon.
Tjenstehästar. Se Hästanskaffning för krigsbehof.
Tjensteköp. Se Ackord 2.
Tjensteman. Bland svenska statens tjenare särskiljer
man med hänsyn till deras olika rättsliga ställning
två klasser: ämbetsmän och tjenstemän. Under det att
ämbetsmännen i regeln innehafva sina befattningar i
det offentligas tjenst på grund af kunglig utnämning
eller utöfva befattningar, till hvilka konungen
plägar utnämna, tillsättas deremot tjenstemännen
af underordnade myndigheter (centrala ämbetsverk,
konungens befallningshafvande o. s. v.) i enlighet
med föreskrifter och medgifvanden i reglementen,
instruktioner l. dyl. Tjenstemännens verksamhet är
också i allmänhet af mera, underordnad beskaffenhet
och utöfvas i många fall till ämbetsmännens biträde;
deras värf innebär jämväl mindre auktoritet
än ämbetsmännens. Särskildt straffrättsligt
skydd i och för tjenstens utöfning är visserligen
tillförsäkradt tjenstemännen likaväl som ämbetsmännen,
men straffen äro vida strängare, då förgripelsen
eller förnärmelsen riktas mot en ämbetsman eller
med honom likställd offentlig funktionär, än då
föremålet varit en tjenstemän. Med statens tjenstemän
äro, hvad detta straffrättsliga skydd angår, äfven
de kommunala tjenstemännen likställda. Med hänsyn
till de särskilda brott, som kunna af offentliga
funktionärer vid deras verksamhet begås, och de
straff, som derigenom ådragas, gälla samma stadganden
för statens och kommunernas tjenstemän som för
ämbetsmännen (Straffl. kap. 25). Om ämbets- och
tjenstemäns antagande i statens tjenst, befordran,
inbördes ställning, afsked o. d. se t. ex. Afsked,
Befordran, Fullmakt, Förslag, Förtroendeämbete,
Pension, Prestval, Rang, Tjensteår. – De svenske
tjenstemännen motsvaras i Norge och Danmark af
bestillingsmænd, ämbetsmännen af embedsmænd.
K. H. B.
Tjensteår, jur., de år, under hvilka en person varit
anställd i statens tjenst eller i en viss gren af
statstjenst, och hvilka, såsom betecknande personens
tjensteålder, kunna och böra tagas i betraktande
vid uppskattandet af hans förtjenst och skicklighet
med afseende å det ämbete eller den tjenst, som
skall tillsättas, eller hvartill förslag skall
upprättas. Tjensteåldern, åt hvilken genom 1756 års
s. k. tjenstebetänkande (se d. o.) för en kort tid
tillades afgörande vigt för befordringar, har äfven
efter dettas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
