Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tiällmann ... - Tjerepovez - Tjerkask. Se Novo-Tjerkask - Tjerkaskij, Vladimir - Tjerkassi - Tjerkesserna l. cirkassierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försök till grammatiska bearbetningar på ryska (1775
och 1837) utkommo Castréns »Elementa gramm. tscherem.»
(Kuopio, 1845) och Wiedemanns »Versuch
e. gramm. d. tscherem. spr.» (Reval, 1847), bägge för
bergsdialekten. För skogsdialekten har Budenz gifvit
en kort grammatik (i »Nyelvtud. közlem.», T. III) och
ett »Vocabul. tscherem. utriusque dial.» (Pest, 1866).
H. A.
Tjerepovez, stad i ryska guverri. Novgorod, vid
Volgas biflod Sjeksna. Omkr. 4,000 innev. Staden
är märklig för det i trakten i stor skala idkade
spiksinidet. Denna industri förbrukar årligen
omkr. 10 mill. kg. jern, sysselsätter omkr. 20,000
pers. och har ett produktionsvärde af omkr. 1,5
mill. silfverrubel.
Tjerkask. Se Novo-Tjerkask.
Tjerkaskij, Vladimir, furst, rysk statsman, tillhörde
en 1798 i ryskt furstestånd upphöjd tjerkessisk slägt
och föddes 1821. Han slöt sig till det nationelt
ryska partiet och var såsom president i inrikes-
och kultusorganisationskommissionen en af de mest
betydande krafterna vid nedbrytandet af Polens sociala
och kyrkliga ställning samt ådrog sig derigenom i
hög grad polackernas hat. 1864 blef han borgmästare
i Moskva, der han på slavistkongressen 1867 på det
skarpaste tillbakavisade tanken på en försoning
emellan polacker och ryssar. 1877 utnämndes T. till
förvaltare af Bulgarien, hvilket han organiserade
såsom ett sjelfständigt furstendöme, icke utan hopp
om dess krona. Död 1878.
Tjerkassi (P. Czerkasy), stad i ryska guvern. Kiev,
på högra stranden af Dnjepr. Omkr. 16,000
innev. Jordbruk, trädgårdsskötsel, sockerraffinaderier.
Tjerkesserna l. cirkassierna (af Pers.-turk. tjerkes)
bilda tillsammans med abchaserna vid Svarta hafvet
(mellan floderna Psou i n. v. och Ingur i s. ö.) den
vestra gruppen af de nord-kaukasiska folken, af hvilka
tjetjentserna utgöra den mellersta och lesgerna
den östra gruppen. Tjerkessernas hufvudmassa, de
s. k. kabardinerna, bebo tvänne inom den ryska
Terekprovinsen belägna områden, Stora Kabarda och
Lilla Kabarda. Många nyare forskare räkna dock de i
sydligaste Kabarda, på Kaukasus’ högsta sluttningar åt
n. boende »berg-kabardinerna» till de syd-kaukasiska
(georgiska) folken. Dessutom äro fyra stora grupper
af tjerkesser bosatta inom Kuban-provinsen, utmed
Kubans venstra strand, två vid flodens öfre lopp
mellan städerna Batalpasjinskaja och Protsjnovkopsk,
en mellan bifloderna Laba och Bjela samt en midtemot
Jekaterinodar vid Kubans nedre lopp. Tjerkessernas
inhemska namn är adighe, men i Europa inskränkes
detta ofta till de fyra nyssnämnda grupperna i
Kuban-provinsen, medan å andra sidan under namnet
tjerkesser oftast inbegripas ej blott kabardiner
(omkr. 66,000) och adighe (omkr. 50,000), utan äfven
de nära beslägtade abchaserna (omkr. 23,000), till
ett sainmanlagdt antal af inemot 140,000. I början
af 1800-talet var dock detta betydligt större; men
efter landets fullständiga underkufvande af ryssarna
utvandrade tjerkesser i stora skaror (omkr. 400,000) till Turkiet,
der de flerestädes fingo sig bostäder anvisade,
hufvudsakligen i Bulgarien (Dobrudja), Tessalien
och vilajetet Ersirum i Mindre Asien. Ända ned i
Palestina finnas ö. om öfre Jordan och Genesaretsjön
många tjerkessiska kolonier, hvilkas boskapsskötsel
och jordbruk blifvit ett mönster för de inhemska
beduinstammarna. I fysiskt hänseende representera
tjerkesserna den s. k. kaukasiska rasens mönstertyp,
och med sina fina, ehuru magra ansigtsdrag, stora
eldiga ögon, breda axlar, höghvälfda bröst, små
händer och fötter, smärta växt och lätta, elastiska
hållning motsvara de ännu i dag så nära som möjligt
det allmänna, europeiska skönhetsidealet. Dock
gäller detta hos dem liksom hos deras närmaste
rivaler i detta afseende, georgierna, egentligen
blott om adelsklassen. Den vanliga klädseln består
af skjorta af linne eller stundom rödt siden, blå
eller mörkbrunkaftan med en rad små patronfickor öfver
bröstet, knäbyxor och strumpor af mörkt kläder mjuk
yllekappa utan ärmar, svart och hvit pelsmössa samt
röda skor. Tjerkesserna gå ständigt beväpnade med
pistol, sabel och dolk samt ofta med en lång, turkisk
bössa. Adelsmännen uppträda vanligen till häst;
förr buro de ofta pansarskjorta och hjelm, men dessa
höra nu till dea praktfulla, röda silfverbroderade
högtidsdrägten, med hvilken de visa sig i kejsarens
svit. Bostäderna äro vanligen uppförda af obarkade
trädstammar, sammanfogade med lera och flätverk,
och det inre prydes med orientaliska mattor. Byggda
tätt tillsammans omkring en öppen plats, der
boskapen förvaras om natten, bilda de en aul
(by), hvilken omgifves med en mur af flätverk och
lera. Boskapsskötsel och biodling äro tjerkessernas
förnämsta näringsfång; jordbruket står lågt, men
industrien i läder, ylle, linne, vapen och jernvaror
är icke obetydlig. Under sin sjelfständighetstid
drefvo tjerkesserna en liflig handel med turkarna
och tillbytte sig företrädesvis salt, bössor och
krut mot ull, vax och unga flickor. Måttliga i mat
och dryck, nöja de sig med hirsgröt och honing till
daglig föda; pilav och fårkött äro högtidskost, och
missbruk af den jästa drufdrycken busa (l. dsjava)
är ännu sällsynt. De hafva förr varit kristna. Nu
äro de allmänt muhammedaner, men islams bud betyda
långt mindre än traditionel sed och rätt, adat
(Arab., »vanor»), och den gamla naturreligionen med
sina fester i lundar för de forne gudarna Sjible,
Tleps och Seosseros hålles ännu vid makt. De
sociala förhållandena erinra om medeltidens
feodalsystem. De numera fåtaliga furstarna (psjih)
äro sins emellan oberoende, och under dem lyder
närmast en till krigstjenst förbunden vasalladel
(usden), som åter herskar öfver en ringare adel
(tsjojokotl). Nedersta klassen bildas af fria
bönder (tokav) och de ursprungligen från krigsfångar
härstammande slafvarna (psjilt), hvilkas lifegenskap
numera är upphäfd. För öfrigt indelas tjerkesserna
i ett bestämdt antal stora slägter (tokum),
mindre riktigt kallade stammar, hvilka äro samfäldt
ansvariga för hvarje sin medlem i fråga om böter,
blodshämd o. dyl. Stridigheter inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
