Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Toreili ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pastoralteologien som undervisningsämne) och domprost
i Upsala. Mot slutet af följande år erhöll han
tjenstledighet från de akademiska föreläsningarna och
examina, emedan hans tid och krafter i hög grad togos
i anspråk af hans verksamhet inom bibelkommissionen,
af hvilken han alltsedan 1853 varit medlem, och till
hvilkens sekreterare han 1862 utnämnts. T. har varit
ett af teolog. fakultetens ombud vid kyrkomötena
1868, 1873 och 1878 samt ombud för ärkestiftet vid
kyrkomötet 1888. I Sept. 1889 tog han afsked från
professuren och domprosteriet. – T. har verksamt
deltagit i utarbetandet af den bibelkommissionens
proföfversättning af Gamla test., som utgafs 1878,
samt af de proföfversättningar af Nya testamentet,
som utkommo 1873, 1877 och 1882, och af hvilka
den sistnämnda med några smärre ändringar nu är
gällande. Såsom medlem af psalmbokskomitén har
T. deltagit i utarbetandet af 1889 års förslag till ny
psalmbok (se derom Psalmbok, sp. 367), och åtskilliga
psalmer deri äro författade af honom. – Genom sin
kristliga fromhet, sin humanitet och pligttrohet har
T. vunnit och bibehållit ett stort inflytande på den
studerande ungdomen, af hvilken han städse varit
aktad och älskad. Äfven som församlingslärare och
predikant har han varit synnerligen framstående. Hans
religiösa riktning är i grunden kyrklig, om också
med en viss lutning åt pietism. T:s omfattande
verksamhet såsom universitetslärare, församlingslärare
och bibelöfversättare har lemnat honom föga tid
öfrig till författareskap. Dock har han lemnat
värdefulla, om än ej omfångsrika bidrag till den
svenska religiösa literaturcn. Han har utgifvit
Om religionsundervisningen i några främmande länder
(1863; resultat af de iakttagelser han gjort under den
ofvannämnda resan för detta ändamål), Om den Skottska
fria kyrkans uppkomst (1864) samt predikningar (vid
Svenska bibelsällskapets femtioåra högtidsdag 1865,
m. fl. tillfällen) äfvensom åtskilliga minnestal. De
flesta af dessa små skrifter – med undantag af
minnestalen – äro på ett ställe sammanförda i hans
Uppsatser i andliga och kyrkliga ämnen (1871). 1880
utgaf han Några ord om den kyrkliga själavården.
Toreño [tåre’njå], Don José Maria Queypo de Llano Ruiz
de Saravia de, grefve, spansk statsman, f. 1786,
d. 1843, var under frihetskriget emot Napoleon
ledamot af cortes, men lefde under Ferdinand VII:s
regering, på grund af sina alltför liberala åsigter,
i landsflykt i Frankrike, med undantag af åren
1820–23, då han var en framstående medlem af cortes. Till
följd af den 1832 utfärdade amnestien återvände han
till Spanien, der han efter Ferdinands död (1833) vann
stort inflytande, samt utnämndes 1834 till finans-
och 1835 till utrikes- och premierminister. Hans
kabinett störtades redan s. å., och från den tiden
arbetade T., som tillhörde »moderados», oförtrutet på
att störta sina motståndare. T. författade Historia
de levantamiento, guerra y revolution de España
(5 bd, 1835–38).
Torenvliet. Se Toorenvliet.
Tore paa Steig [på] l. Steigarthore, norsk höfding
från Gudbrandsdalen, var frände till Harald
Hårdråde och slöt sig, då 15-årig, till denne,
när han 1046 uppträdde som pretendent till väldet
i Norge. Konungen synes dock aldrig hafva litat på
honom, och förhållandet dem emellan blef längre
fram spändt. Då Haralds son Magnus dött, 1069,
kom hans son Håkan, som till en början vistats
i Bohus län, till T., hvaraf han erhöll namnet
Thoresfostre, och uppställdes af denne vid Magnus
Barfots tronbestigning (1093) som tronkandidat. Vid
Håkans död (1095) drog T. fram en ny pretendent och
gjorde öppet uppror, men blef slagen och flydde till
Hålogaland, der han greps af Magnus och hängdes.
Y. N.
Torero (plur. -ros). Se Tjurfäktning.
Torestorp, socken i Elfsborgs län, Marks härad. Areal
6,526 har. 1,602 innev. (1890). T. bildar med Öxabäck
och Ellekulla ett konsistorielt pastorat i Göteborgs
stift, Marks ock Bollebygds kontrakt.
Toresund, socken i Södermanlands län, Selebo
härad. Areal 7,493 har. 1,226 innev. (1890). T. utgör
ett regalt pastorat i Strengnäs stift, Domprosteriet.
Torevtik (Grek. torevtike), konsten att framställa
upphöjda bilder i trä och sten, men företrädesvis i
metall eller i metall i förening med andra ämnen,
t. ex. trä, elfenben. Torevtiken omfattar således
gjutning, drifning, gravyr, ciselering m. m. Stundom
nyttjas ordet liktydigt med drifning (se Drifvet
arbete).
Torf benämnes i vidsträckt bemärkelse hvarje under
jordklotets senaste utvecklingsskede bildad jordart
(se d. o.) eller jordlager, som till hufvudsaklig
del utgöres af på platsen utvecklade och derstädes
sedermera i högre eller lägre grad förmultnade
växter, såväl kryptogama som fanerogama, tillhörande
den ännu lefvande floran. Den nästan eller helt
och hållet oförmultnade torfven kallas mosstorf,
hvitmossa och rödmossa. Af sådan torf fabriceras
s. k. torfströ (se d. o.). Den torf, som till följd
af framskriden förmultning redan erhållit en mer
eller mindre mörkt brun färg, får namnen torfdy,
dytorf, dy, bränntorf. Den sista benämningen
afser torfvens användbarhet till bränsle, och den
till sådant ändamål beredda produkten erhåller
olika namn efter de olika beredningsmetoderna,
såsom sticktorf eller skärtorf, klapptorf, ält-
eller tramptorf, maskintorf (t. ex. rörtorf, kultorf
etc.) samt torfkol (se d. o.). Somliga författare
vilja skilja och benämna torfven alltefter de
olika slags växter, af hvilka, ock de olika sätt,
på hvilka den bildats, t. ex. grästorf, skogstorf,
mosstorf etc., men ovisst torde vara huruvida en
sådan indelning är lämplig eller genomförbar. Sverige
är i afseende på riklig tillgång af torf synnerligen
lyckligt lottadt. – Se L. B. Falkman: »Om de svenska
bränntorfsmossarna» (1869) och »Om bränntorf» (1870),
samt J. Arrhenius: »Om hvitmossarna, deras nytta
och tillgodogörande för vårt laridtbruk» (1865). –
Jfr Bränntorf, Dy, Mosse, Mosstorf och Sphagnaceae.
E. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
