Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torlonia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
före sin förening med Muonio upptager elfven
från n. Lainio elf och har sjelf en förgrening
(bifurkation) åt s., Tärändö elf, hvilken leder
större delen af T. elfs vatten in i Kalix elf. T. elf
är mycket strid och forsrik samt efter sin förening
med Muonio äfven vattenrik. Elfvens bredd uppgår
ställvis till 1 1/2 km. Vid medelvattenstånd
är dess djup 1 1/2–4 m. Stränderna äro låga
samt öfversvämmas ofta på vidsträckta ytor under
elfvens islossningstid, då vattendjupet ofta är 5–6
m. Vattnets strömhastighet är i vanliga fall 4
km. i timmen, men under islossningen nästan dubbelt
mera. Vid Torneå stad, 4 km. från mynningen, är elfven
segelbar för ända till 7 m. djupgående fartyg. Den
bildar vid sitt utlopp liksom ett delta med en ganska
vidsträckt skärgård. A. G. F.
Tornej. Se Tornerspel.
Torne lappmark (Torneå l. Tornio lappmark),
den nordligaste delen af Norrbottens län,
omfattar Jukkasjärvi och Enontekis socknar. Se
Lappmark. Fordom, då Sverige och Finland
ännu voro förenade, räknades till T. lappmark
äfven nordvestligaste hörnet af sistnämnda land
(n. om Muonioniska kyrka), men denna del har efter
Finlands skilsmässa från Sverige blifvit förd jämte
öfriga delar af den finska lappmarken till en enda
administrativ enhet: Lappmarkens härad af Uleåborgs
län. A. G. F.
Tornérhjelm. Se Hjelm 2.
Tornering. Se Tornerspel.
Tornerkrage, herald. Se Bi-tecken.
Tornerspel, torneringar (T. turniere), kallas festliga
vapenlekar, i hvilka medeltidens riddare till häst
inför en åskådareskara visade sin skicklighet i
vapnens bruk. Dessa skådespel försiggingo på en
aflång, med skrankor och läktare omgifven, rikt
dekorerad bana (»rännarebana») eller helt enkelt på
torget i någon stad. Det ursprungliga syftemålet med
dem var att hålla krigarnas mod och vapenduglighet
vid makt under fredstid samt upptända de unges
ärelystnad. Tornerspel i outvecklad form tillställdes
här och der i de romanska landen redan på 800-talet,
och på 1200–1300-talen höllos de allmänt öfver hela
kristenheten. Såsom deltagare mottogos då endast
riddare. Till kröningar och furstliga förmälningar var
det vanligt att torneringar anordnades på inbjudning
af någon furste, som skickade en »vapenkonung»
(se Härold) genom sina besittningar för att kungöra
täflingen. Riddarna infunno sig åtskilliga dagar i
förväg och utställde samfäldt sina med sköldemärken
försedda hjelmar för att gifva intyg om sin börd,
tapperhet och oförvitlighet. Vapensynen hölls af
hofvets damer jämte fyra utsedda »domare»; och om
dervid en dam ville angifva någon riddare, som talat
illa om henne, vidrörde hon hans hjelm, hvarefter
han, om han ej kunde rentvå sig från beskyllningen,
förklarades af domarena ovärdig att deltaga i
torneringen. På den utsatta dagen var läktaren
upptagen af furstliga personer, gifta och ogifta
adelsdamer samt åldriga riddare. Å bestämda platser
funnos domarena, »marskalkarna» m. fl. till hands
för öfvervakande af att den ridderliga sedens och
hederns lagar iakttogos. Riddaren
bar gerna på sin hjelm eller sköld en slöja,
en rosett, ett skärp, spänne el. dyl., skänkt
af hans hjertas dam. Man utvecklade största
möjliga prakt såväl i ryttarens rustning som i
stridshästens klädnad. Farorna minskades genom en
mängd föreskrifter, till hvilka hörde: att icke såra
sin motståndares häst, att måtta endast åt ansigte och
bröst, icke vidare anfalla en motkämpe, som nedfällt
sitt hjelmgaller, icke förena sig flere mot en. Så
snart någon vacker stöt sträckt motståndaren till
marken, ljödo fanfarer. Ryttare, som afkastats,
lyftes upp igen; lansar, som splittrats, ersattes
med nya. Motståndare, som ramlat af hästarna,
fortsatte ofta tvekampen till fots. Den, som
träffade en annan för bröstet, så att denne lyftes
ur sadeln eller lansen splittrades, hade vunnit ett
»fall», och åt den, som vunnit de flesta sådana,
tillerkändes priset. (Under sammandrabbningarna
förde härolder noggrann räkning öfver de utdelade
stötarna.) I tvistiga fall hänsköts afgörandet åt
damerna. Prisvinnaren hade rätt att kyssa den dam,
som blifvit utsedd att öfverlemna priset; derefter
afklädde damerna honom rustningen och iförde honom en
praktklädnad, och vid den bankett, som afslöt festen,
var han »aftonens hjelte». – Tornerspelen framträdde
i olika land under olika former, liksom ock deras
terminologi är mycket skiftande. Man gör dock en
bestämd skilnad mellan tvänne slag af »torneringar»:
tornej och dust. Vid tornejen l. bohorden (hvilket
sistn. ord äfven hade en annan betydelse; se Bohord),
Fr. tournoy, bohort, behort, T. turnay, buhurt,
uppträdde på hvardera sidan flere stridande, hvilka
på en gång redo mot hvarandra, och som vapen användes
dervid vanligast tvärskurna svärd och klubbor. I det
ridderliga enviget, dusten, Fr. jouste, T. tyost,
gestech, Sv. diost, dyst, dust, mötte deremot endast
tvänne ryttare åt gången, och som vapen nyttjades
dystlansen (Fr. roc, rochet, roquet), hvars spets var
klufven i två, tre eller fyra tillbakaböjda flikar
(till skilnad från den s. k. »glafven», ett spjut
med spetsar, som ej voro tillbakaböjda). – Vid dessa
ridderliga lekar tillfogades sällan svårare sår,
men deremot ofta lifsfarliga stötar, i synnerhet
vid fall från hästen. Så lära i en enda tornering,
som hölls i Köln 1240, ej mindre än 60 riddare och
väpnare ljutit döden. Kyrkan förbjöd derför flere
gånger vid stränga straff dessa tillställningar och
nekade de deri fallne kristlig begrafning; men det
hjelpte ej mycket, och tornerspel höllos ända in
i senare delen af 1500-talet. Sedan den franske
konungen Henrik II 1559 satt lifvet till vid ett
sådant och hertig Henrik af Bourbon-Montpensier
vid ett, som hölls 1560, var tornerspelens tid
ute i Frankrike. De helt oskadliga »karusellerna»
(se d. o.) aflöste dem. – Rikhaltiga upplysningar om
tornerspelen finnas hos S:te Palaye: »Mémoires sur
l’ancienne chevalerie» (3 bd, 1759–81; ny uppl. 1826),
och Milis: »History of chivalry» (1825-26). Se äfven
W. Boeheim: »Handbuch der waffenkunde» (1890).
Torne träsk (Torneå l. Tornio träsk), stor fjällsjö
i svenska Lappland, ligger nära 69° n. br.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
