Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Toulouse ... - Toussaint-L'ouverture, Pierre Dominique - Tout - Tove (Tovelille) - Tower
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skrifva). Läroboken ersättes af 36 »bref», tryckta
häften på 16–24 sidor, hvart och ett innehållande
2 lektioner och tillsammans bildande 2 »kurser»
(hvarje »kurs» är beräknad på 9 månader med
1–2 timmars dagligt studium). Till grund för
undervisningen ligger en sammanhängande text (för
franska Chateaubriands »Atala», för engelska Dickens’
»A christmas carol in prose»). En »lektion» innehåller
i regeln A) ett stycke text (i början med mellanradig
uttalsbeteckning och ordagrann öfversättning), B)
fri öfversättning af denna text, C) version och
retroversion ord för ord eller fras för fras,
D) nyckel till föregående brefs »uppgifter», E)
grammatik, F) upplysningar om uttal och stafning,
G) d:o om ordbildning (härledning och jämförelser),
H) konversation – dessa fyra afdelningar med
anslutning till den lästa texten –, slutligen I)
fristående samtal, K) flytande lektyr och L) ledig
öfversättning af texten samt M) särskilda uppgifter. I
första »kursen» ligger hufvudvigten vid inlärandet
af ord och uttryck (materialsamling); först i den
andra förekommer systematisk grammatik. Metodens
förtjenster ligga deri att den utgår från sammanhängande
text och låter grammatiken småningom framgå ur
lektyren samt i en noggrann uttalsbeteckning. Bland
föregångare hänvisas särskildt på Jacotot, Hamilton
och Robertson. »Original-bref» finnas ännu blott
för franska (af Ch. Toussaint och G. Langenscheidt;
1:sta uppl. 1856), engelska (af C. van Dalen,
H. Lloyd och G. Langenscheidt; svensk bearbetning
af V. E. Öman, 1867) och tyska (af D. Sanders). 35
upplagor vittna om metodens användbarhet. Dessutom
finnes en mängd efterapningar för dessa och andra
språk, i regeln dåligt gjorda. Till de nämnda
läroböckerna sluta sig andra hjelpmedel, t. ex. de
välkända fransk-tyska och tysk-franska ordböckerna
af Sachs och Villatte samt de engelska ordböckerna
af Muret. Lll.
Toussaint-L’ouverture [-sä’ng -tyr],
Pierre Dominique, negergeneral, herskare på Haiti,
föddes slaf i Breda på nämnda ö d. 20 Maj 1746 och
skaffade sig underbyggnad genom tillfällig läsning
i sin herres, grefve Noes bibliotek. När negrerna i
den franska delen af Haiti 1791 reste sig, sällade
T. sig till dem. Först genom sin händighet såsom
kirurg, hvarigenom han blef negerhärens läkare,
sedermera genom sin militäriska duglighet vann han
stort inflytande bland de upproriske. Efter någon
tid gick han öfver till spaniorerna, som då innehade
östra delen af Haiti. Men när franska republiken
1793 upphäfde slafveriet inom sina kolonier,
förenade T. sig med fransmännen mot spaniorerna,
hvilkas område intogs och 1795 af dem afträddes,
samt mot engelsmännen, som gjorde försök att eröfra
den franska kolonien. T. utmärkte sig härvid så,
att han 1796 utnämndes till general-en-chef. 1798
tvang han engelsmännen att utrymma ön, öfver hvilken
han då, stödd på sin blindt tillgifna negerhär,
var den egentlige herren. Af Frankrike gjorde T. sig
oafhängig, införde en konstitutionel författning samt
lät 1801 förklara sig för president på lifstid. Då
general Leclerc
1802 kom att återbringa ön under franskt välde,
försvarade T. sig med skicklighet. Men under
ett vapenstillestånd blef han vid ett besök hos
fransmännen förrädiskt fängslad och förd till
Frankrike samt afled der, å fästet Joux, d. 27
April 1803. Namnet L’ouverture berättas T. hafva
fått deraf att republikens kommissarie Polverel vid
underrättelsen om hans militära framgångar utropat:
»Mais cet homme fait donc ouverture partout!» (Den
karlen gör ju öppning öfverallt.) Jfr Gragnon-Lacoste:
»Toussaint Louverture etc.» (1877).
Tout [tou], Fr. (af Lat. totus, hel och hållen),
all, allt, det hela. – T. à fait [toutafå], helt och
hållet, alldeles. – T. à l’heure [toutalör], straxt, på
ögonblicket. – T. beau [toubå], sakta! håll! (tillrop
till hundar). – T. comme chez nous [toukåmsjenou],
alldeles som (det går till) hos oss. – T. de suite
[toudösvi’t], genast. – T. le monde [toulömä’ngd],
»hela verlden», alla, hvar och en. – T. le reste
[toulörä’sst], hela återstoden. – T. ou rien
[toutouriä’ng], allt eller intet.
Tove (Tovelille), den danske konungen Valdemar
den stores älskarinna och moder åt hans oäkta
son Kristofer (f. omkr. 1150, d. 1173), hertig
af Sönderjylland. Om hennes lefnadsöden känner
man endast hvad folkvisorna förtälja, nämligen
hennes kärlek till konungen och drottning Sofias
svartsjuka, hvilken ledde till T:s ömkliga slut i en
starkt upphettad badstuga. Dessa »Valdemarsvisor»
hänfördes oriktigt af A. Huitfeldt och A. S. Vedel
till konung Valdemar Atterdag, en uppfattning,
som delats af en nyare tids skalder, hvilka med
förkärlek behandlat samma ämne (Hauch, Ingemann,
K. Winther) och framställt Tove såsom syster till
den rygenske adelsmannen Henning Podebusk. Nyligen
har prof. H. Schück (i »Hist. tidskr.» 1891)
uppvisat sannolikheten af att den gamla balladen
»Valdemar och Tova» till sitt ursprung är svensk,
samt att den handlat om den svenske konungen Valdemar
Birgersson och dennes gemål, Sofia. Visan har sedan
förts till Danmark och der knutits till Valdemar
den stores person, hvarvid namnen Tove och Kristofer
insatts i st. f. dem, som ursprungl. funnits i den
svenska visan. – Namnet Tove (Tova) har ofta tolkats
som »dufva» och sammanstälts med Dyveke (D. Duelil,
»lilla dufvan»), men utan grund, ty det fornnordiska
namnet Tófa (maskul. Tófi) har ingen gemenskap med
dúfa (dufva).
Tower [ta’uer], Eng. (af Fr. tour, torn), torn, borg,
fästning; särskildt den gamla fästningen och det forna
statsfängelset i London, en dyster byggnadsmassa på
östra sidan af City utanför den gamla stadsmuren,
vid Thames, omgifven af dubbla, med torn försedda
vallar och af en bred, men föga djup, numera vanligen
torr graf. Traditionen tillskrifter Julius Caesar
dess anläggning, men kärnan till den nuv. byggnaden
påbörjades 1078 af Vilhelm Eröfraren, hvilken uppförde
den del, som nu kallas White Tower. Detta fullbordades
1098 af Vilhelm den röde, som äfven började bygga
S:t Thomas Tower och Traitors’ gate (»förrädarnas
port», så kallad, emedan statsfångar genom den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
