Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trikå ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konsistens, dels ock derigenom att de sakna hagelkornets
karakteristiska form. R. R.
Trindsäd. Se Papilionaceae.
Tringa, strandvipe-slägtet, zool., tillhör familjen
beckasinfoglar (Scolopacidae) och ordningen vadare
(Grallae) inom foglarnas klass. Hithörande små
vadare hafva en ganska stor likhet med snäpporna
(slägtet Totanus), från hvilka de dock skiljas
derpå att tårna äro fullständigt skilda utan
någon bindhud mellan den yttre och den
mellersta; från det närstående slägtet
Calidris skiljas de genom förekomsten af baktå.
Näbben är lika lång som eller längre än tarsen.
Vingarna äro spetsiga. Honan är något större
än hannen. Strandviporna äro. med undantag af
skärvipan, flyttfoglar, hvilka tillhöra mera det
tempererade och det kalla än det varma jordbältet.
De lefva vid vattendrag, ur hvilka de hemta sin
näring, som består af insekter, maskar,
små skaldjur o. dyl. Boet utgöres af en med
några grässtrån fodrad grop. Till Sveriges
fauna höra följande sju arter. Småvipan
(småsnäppan), T. minuta, har näbben ungefär lika lång
som tarsen och efter hela längden nästan rät.
Öfverkäken är framför näsborrarna mera hög
än bred. De mellersta stjertpennorna äro
längre än de öfriga, alla handpennornas spolar
i midten hvita, stjertens sidopennor gråa
och kantade med hvitt. I Skandinavien häckar
småvipan endast i de nordligaste trakterna;
under flyttningstiderna är hon dock ej sällsynt
i de södra och mellersta delarna af Sverige.
Om våren träffar man henne ofta vid sjöar, dammar
och floder inuti landet; om hösten vistas hon mest
vid hafskusten. En närbeslägtad art, movipan
(mosnäppan), T. Temminckii, skiljer sig från småvipan
derigenom att endast den första handpennans spole
är hvit, de öfrigas spolar deremot bruna, samt att
de yttersta af stjeitens pennor äro hvita. Movipan
har liksom småvipan, med hvilken den ofta slår sig
tillsammans, sitt sommartillhåll i den högre norden.
Kärrvipan (kärrsnäppan), T. alpina, skiljer sig ifrån
de föregående hufvudsakligen derigenom att näbben
är längre än tarsen och i ändhälften något nedböjd.
Kärrvipan är den i Sverige allmännaste arten, enär
hon förekommer i alla delar af landet, som erbjuda
henne passande lokal. Hon vistas om sommaren parvis
och är vid häckplatserna föga skygg. Äggen (3–4)
äro päronformiga och olivgröna, med större och
mindre mörka fläckar. Spofvipan (spofsnäppan),
T. subarquata, är närmast beslägtad med
föregående art; men medan hos kärrvipan de öfre
stjerttäckfjädrarna äro svartaktiga, de vid sidorna
hvita, äro de hos denna hvita, med eller utan
fläckar. Hufvudets och halsens sidor, strupen,
kräfvan, bröstet och magen äro rödbruna,
ryggsidan svartaktig, med rostbruna fläckar.
På långt när ej så allmän som föregående art,
träffas hon under flyttningstiderna vid Sveriges
kuster, ofta tillsammans med kärr- och kustsnäppan.
Hvarest hon uppehåller sig under sommaren och
under häckningstiden är ännu ej utrönt; högst
sannolikt torde det vara inom polarcirkeln.
– Skärvipan (skärsnäppan), T. maritima, har liksom de två
närmast föregående arterna näbben något böjd och
längre än tarsen, men medan hos dessa näbbroten
och benen äro svartaktiga, äro dessa kroppsdelar
hos skärvipan gröngula. De öfre stjerttäckfjädrarna
äro svarta. Denna fogel lefver under häckningstiden
i den högre norden (Spetsbergen, Beeren Eiland,
Finmarken); under vintern träffas han vid Sveriges
hafskuster. Fogeln, som med sin mörka färg och
sina korta ben på afstånd nästan liknar en råtta,
har derför i Bohus län fått namn af skärmus. Köttet
är synnerligen smakligt. Myrvipan (myrsnäppan),
T. pygmaea, afviker från de föregående derigenom att
öfverkäken framför näsborrarna är plattryckt och mera
bred än hög samt emot spetsen afsmalnande. De öfre
stjerttäckfjädrarna äro svartaktiga. Myrripan är
en högnordisk form. Hon har tillhåll på mossar
och fjällmyrar; med säkerhet vet man, att hon
häckar i Lappland. Kustvipan (kustsnäppan),
T. islandica (T. canutus), skiljer sig från
de öfriga skandinaviska arterna derigenom att
näbben, som är något längre än tarsen, är rak och
stjertpennorna äro lika långa. Under sommaren äro
hufvudets sidor och kroppens undre delar rödaktiga,
under vintern gråaktiga, med mörka fläckar. Denna
art är den största inom slägtet. Hon uppehåller sig
om sommaren likaledes i de nordligaste trakterna af
skandinaviska halfön. Tämligen sparsamt förekommer hon
under flyttningarna vid Sveriges öst- och vestkust.
L-e.
Trinidad [Eng. utt. tri’nnided], näst Jamaica den
största britiska ön i Vestindien, den sydligaste och
största af de små Antillerna, utanför Orinocos delta,
från hvilket den skiljes genom Bocca de Serpente
l. Serpents Mouth. Areal 4,543 qvkm. Ön är till
formen nästan rektangulär, men från dess nordvestra
och sydvestra hörn utskjuta mot Venezuela tvänne
horn, hvilka omsluta Pariaviken. Ön är i allmänhet
jämn, men tre parallella bergskedjor, varierande i
höjd från 200 till 1,000 m. och klädda med skog, gå
från ö. till v. Slätterna äro vattnade af en mängd
strömmar, och bergen äro djupt fårade af oräkneliga
raviner. De floder, som falla ut i Pariaviken,
äro vid mynningen spärrade af bankar, i synnerhet
Caroni och Couva. I geologiskt såväl som i botaniskt
och zoologiskt hänseende skiljer ön sig föga från
närliggande fastland, med hvilket den fordom sannolikt
varit förenad. Jorden, som är bördig, består af lera,
sand och alluviala bildningar. Giftiga och medicinska
växter förekomma öfverallt, och skogarna innehålla en
myckenhet byggnadstimmer af olika slag. I s. v. finnas
dyvulkaner och, vid Brea, en sjö, 36 har, på hvars
yta uppflyta öar af jordbeck. Enär ön ligger utanför
de förhärjande Vestindiska orkanernas område,
utgör den en säker station för fartyg. Klimatet
är det vanliga Vestindiska, dock mindre osundt
än på de norra Antillerna. Medeltemperaturen är i
Jan. 24,5° C. och i Sept 26°, stundom uppgående till
32°. Folkmängden uppgick 1889 till 196,172 pers. Af
dessa äro omkr. 100,000 födda på ön, mest af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
