Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Triumfera ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aritmetik, geometri, musik och sferik (läran om
klotet, d. v. s. astronomi). Dessa två från Rom och
från Orienten kommande ämnesgrupper blefvo under 5:te
årh. sammanställda af Marcianus Capella från norra
Afrika i ett encyklopediskt verk, hvilket länge under
medeltiden stod i högt anseende såsom skolbok. En
annan för medeltidens undervisningsväsende vigtig
sammanfattning af samma sju vetenskaper gjordes
af den något senare lefvande Cassiodorius. Hos en
af dennes samtida, Boetius, hvilken likaledes är
att anse såsom en af grundläggarna af medeltidens
undervisningsväsende, träffar man, så vidt kändt är,
för första gången benämningen »quadrivium» i öfverförd
bemärkelse. – Den här ofvan såsom »trivium» betecknade
sammanställningen iakttogs icke alltid i medeltidens
skolor, utan på många ställen förenades aritmetik
och musik – i st. f. retorik och dialektik – med
grammatik, så att undervisningsämnena blefvo latin,
räknekonst och sång. S. N.
Trivulzio (Fr. Trivulce), en förnäm milanesisk
familj, hvars högsta blomstring inföll under
1500-talet. Då lefde Gian Giacomo T. (f. 1436,
d. 1518), som stod på fransmännens sida under deras
strider uti Italien och såsom deras guvernör i Milano
(1499–1512) utvecklade mycken kraft, men också stor
grymhet. Äfven hans brorson, Teodoro T. (d. 1531),
var en tid guvernör i Milano; han blef 1524 marskalk
af Frankrike och sedermera fransk guvernör öfver
Genua. – Gian Giacomo T. (f. 1774, d. 1831) skaffade
sig ett namn genom sitt intresse för literaturen och
sitt dyrbara bibliotek. Han bekostade utgifning af
äldre italienska verk, och sjelf ombesörjde han en
uppl. af Dantes »Convito» och »Vita nuova».
Triör. Se Sädesrensningsmaskiner.
Tro, försanthållande af något, hvars visshet hvilar på
grunder, som visserligen för den troende sjelf hafva
öfvertygande bevisningskraft (s. k. »subjektiva»
grunder), men icke äro allmängiltiga,
d. v. s. ega bindande bevisningskraft för hvarje
menniska med normalt förstånd (s. k. »objektiva»
grunder). Härigenom skiljer sig tron från vetandet,
som är bygdt på objektiva grunder. Klart är
emellertid, att de subjektiva grunderna kunna såväl
i och för sig som för den troende sjelf vara lika
verkliga och derför lika pålitliga som de objektiva,
hvaraf följer, att tron för den troende kan innebära
samma orubbliga visshet som vetandet. Hvad vissheten
beträffar, kan alltså skilnaden mellan tron och
vetandet vara endast en artskilnad och behöfver
icke vara någon gradskilnad, enär skilnaden mellan
de subjektiva och de objektiva grunderna kan,
hvad vissheten beträffar, bestå endast deri att de
förra äro ett slags privategendom, de senare allmän
egendom. Äro den troendes subjektiva grunder deremot
mindre säkra, och har han sjelf ej full tillit till
dem, så blir hans tro liktydig med »förmodan»,
»antagande» o. s. v., i hvilken mera oegentliga
betydelse ordet tro också mycket användes. – Enligt
det religiösa språkbruket är tro (Lat. fides) det
häfdvunna uttrycket för omfattandet af en religiös
lära, åskådning eller sanning. För
såvidt det religiösa innehållet alltid till stor del
är något osynligt eller osinnligt (»öfversinnligt»)
och vissheten om dess sanning aldrig helt och hållet
kan hvila på allmängiltiga, objektiva grunder, utan
tvärtom väsentligen måste vara af subjektiv art,
är tro här det riktiga uttrycket. Den religiösa
trons värde beror på huruvida den omfattar den
osinnliga verkligheten eller endast menskliga
föreställningar och fantasier om denna verklighet,
något som aldrig kan till fullo ådagaläggas på ett
objektivt afgörande sätt (deraf omöjligheten att med
objektiv visshet uppdraga gränsen mellan »den sanna
tron» och villfarelsen l. »vantron»). Hvarje religiös
tro är åtminstone i någon mån »uppenbarelsetro»,
d. v. s. tro på en öfversinnlig uppenbarelse om
den religiösa sanningen, och »auktoritetstro»,
d. v. s. tro på en auktoritet, som fått och
gifvit denna uppenbarelse. Men om uppenbarelsen är
verklig eller endast inbillad eller föregifven,
och om auktoriteten således är att lita på eller
icke, det kan vanligen ej med objektiv bestämdhet
bevisas. – Bibeln talar om tre slags sann religiös
tro, den ena till graden högre än den andra: 1)
tron på att Gud är till och vedergäller menniskorna
enl. samvetets vittnesbörd, hvilken tro äfven
hedningarna kunna hafva; 2) tron på Guds omvårdnad
om menniskorna genom särskild uppenbarelse och
ledning samt på hans löfte om en kommande frälsning,
den gammaltestamentliga tron; 3) den pånyttfödande
tron på Guds nåd och frälsning genom Jesus Kristus,
den kristna tron. Härvid är dock att märka, att,
enligt bibeln, tron alltid, när den är sann, till sitt
väsende innebär en sedlig afgörelse och bestämning,
i öfverensstämmelse med trosgraden. Och hvad särskildt
den nytestamentliga tron angår, angifves den vara
en ny lifsprincip i menniskan, »pånyttfödande». Den
betecknas egentligen aldrig såsom tro på »Jesu lära»,
utan på Jesus sjelf och hans gudomliga sändning,
hvarigenom den till sitt väsende blir ett personligt
lifsförhållande till honom och till fadern, som sändt
honom. Sedan den kristna läran af kyrkan blifvit
satt i system, fordrades af kyrkans medlemmar
tro på kyrkans lärosystem. Mot den förvridning af
trons begrepp och väsende, som derigenom mer och
mer gjorde sig gällande, uppträdde reformationen,
sedan enskilda röster redan förut tid efter annan
höjt sig deremot. Och i motsats till den katolska
uppfattningen af tron såsom ett försanthållande
af kyrkans lära sökte reformationen framhålla, att
trons väsende är »en lefvande förtröstan på Guds nåd
i Kristus». Men äfven reformationskyrkorna uppsatte
sedan sina lärosystem och fordrade af sina medlemmar
tro på dem, sådana de i sammandrag framställdes i
bekännelseskrifterna. Med anledning deraf skilde de
lutherske teologerna mellan fides, qua creditur,
»den tro, med hvilken man tror», d. v. s. sjelfva
omfattandet af kyrkoläran, och fides, quae creditur,
»den tro, som man tror», d. v. s. sjelfva kyrkoläran,
som med tron omfattas. I denna senare mening talar man
om kyrkans »tro och bekännelse». I samma mening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
