Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Triumfera ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bestod en trofé ursprungligen af åtskilliga af
de besegrades vapen (hjelmar, sköldar, spjut,
harnesk o. s. v.) upphängda i ett träd eller på
en stång på den plats, der fienden drifvits på
flykten (Grek. trope, egentl. »vändning»). Senare
restes konstnärligt utförda troféer af marmor
eller brons till minnet af vunna segrar. –
I den svenska armén förstås med troféer sådana
utrustningsföremål, som ej tillhöra den personliga
utrustningen eller fordonen, t. ex. fanor,
standar, trummor, trumpeter o. dyl. Ordet trofé
betyder dessutom dels en för dekorativt ändamål
anordnad sammanställning af vapen, dels ett af
vapen och andra krigsredskap sammansatt ornament.
C. O. N.
Trofiska nerver (af Grek. trofe, näring). Se Nerver,
sp. 997.
Trofonios (Lat. Trophonius). Se Agamedes.
Trogen [trågen], köping i schweiziska halfkantonen
Appenzell-Ausserrhoden. 2,629 innev. (1880). Såsom
till namnet hufvudort i Ausserrhoden har den
kantonsrådhuset och kantonsskolan samt är omvexlande
med Hundwyl folkförsamlingens mötesplats.
Troger [tråger], Paul, österrikisk målare, f. i
Tyrolen 1698, d. i Wien 1777, fick sin utbildning
i Venezia och Bologna. Derefter begaf han sig till
Wien, der han var mycket sysselsatt och målade i
halft italianiserande stil många altartaflor, hvilka
nu återfinnas i hans hemland, i Wien och i hela
Österrike. Från 1751 till 1759 var han omvexlande
med en annan tyrolare, Unterberger, direktör för
akademien. Af hans arbeten må nämnas målningar
i domen i Brixen, Kristus pä Oljoberget (i Wiens
kejserliga galleri) och Den botfärdiga Magdalena
(i Wiens akademi). C. R. N.
Troglodyter (Grek. troglodytai, »boende eller
döljande sig i jordkulor», af trogle, råtthål,
jordkula) »hålfolk», kallades af forntidens
författare åtskilliga vilda folkslag, hvilka
icke kände konsten att bygga hus. Troglodyter
omtalas flerestädes såväl i Europa och Asien
som i synnerhet i Afrika, der företrädesvis
kuststräckan utmed Röda hafvet betecknades såsom
troglodyternas land (Troglodytis). Innevånarna
i denna trakt kallades äfven ichthyofager (se
d. o.), »fiskätare». Om deras i många afseenden
egendomliga seder har den forngrekiske geografen
Strabon i sin 16:de bok åtskilligt att berätta.
A. M. A.
Troglodytes (om ordets betyd. se föreg. art.),
zool. Se Gärdsmygen.
Trogon. Se Qvesalen.
Trogonidae, suruku- l. huruku-foglar, zool., en
familj, hörande till de partåiga foglarnas ordning
(Zygodactyli) och foglarnas klass. De hafva kort, mera
bred än hög näbb med tandade kanter. Å fötterna äro
två tår riktade framåt och två (baktån och den andra
tån) bakåt. Stjerten är lång. De flesta hithörande
foglar äro utmärkta genom fjäderbeklädnadens
utomordentliga färgprakt (se Qvesalen, Trogon
mocinno). De lefva i skogarna af såväl Gamla som Nya
verldens tropiska delar. Trots den tröghet, som i
allmänhet kännetecknar dem, ådagalägga de stor vighet
vid förföljandet af
sitt byte. De lifnära sig både
af insekter och af frukter.
L-e.
Trogus Pompejus. Se Pompejus Trogus.
Troia. 1. Se Troja. – 2. Stad uti italienska
prov. Foggia, s. v. om staden Foggia. Omkr. 7,000
innev. Biskopssäte. Vacker katedral (från 11:te och
12:te årh.), med präktiga bronsdörrar. I forntiden
låg der, vid Via Trajana, Aecae, en af de apuliske
dauniernas städer. På dess plats anlades T. 1018.
Troika l. trojka. Se Kibitka.
Troil, von, svenska och finska adliga ätter, hvilka
härstamma från biskopen i Vesterås (1758 ärkebiskopen)
Samuel Troilius (se denne). Dennes barn erhöllo
nämligen 1756 adlig värdighet med namnet von T. Ett
af barnen, Knut von T. (se T. 2), upphöjdes 1809 af
ryske kejsaren i friherrligt stånd och introducerades
1818 på finska riddarhuset. I Finland har icke någon
adlig gren af ätten immatrikulerats. I Sverige utgick
ätten på manssidan 1880 (se T. 3).
1. Troil, Uno von, ärkebiskop, son af Sam. Troilius
(se denne), föddes i Stockholm d. 24 Febr. 1746,
inskrefs 1757 såsom student i Upsala, disputerade 1767
som respondent i närvaro af de k. personerna »med
sådan färdighet och qvickhet», att dessa åhörare
ljudligt gåfvo sitt bifall tillkänna. År 1770
blef han filos. magister med första hedersrummet
och företog s. å. en utländsk resa genom Tyskland,
Schweiz, Frankrike och England, öfverallt iakttagande
och antecknande det vigtigaste af hvad som mötte
honom. Från London for han i sällskap med Sir
Joseph Banks och Dan. Solander i Juli 1772 till
Island, der han »med utmärkt flit och urskilning
samlade ett kunskapsförråd», som sedan äfven
kom allmänheten till godo. Efter att hafva besökt
Holland, Göttingen och Köpenhamn hemkom T. på våren
1773. De bref han hemsände från Islandsresan trycktes
bearbetade 1777 under titeln Bref rörande en resa
til Island och väckte så stor uppmärksamhet, att
de öfversattes på tyska (1779), engelska (1780,
2 uppl.) och franska (1781) samt skaffade sin
författare anseende som lärd. T. hade emellertid,
i likhet med fadern, öfvergifvit universitets banan
och blifvit prestvigd (1773) samt utnämndes (1774)
till pastor vid Lifregementet till häst. Från denna
tid rent af regnade utmärkelser öfver honom. Han
blef k. hofpredikant 1775, öfverhofpredikant
och konungens biktfader 1777, pastor primarius och
kyrkoherde i Storkyrkan 1778, teol. doktor med första
hedersrummet 1779 samt, efter att i Linköping hafva
hållit likpredikan öfver biskop Filenius och genom sin
tilldragande personlighet hafva gjort djupt intryck på
stiftets presterskap, kallad och utnämnd till biskop
derstädes 1780. Redan 1786 utnämndes han, vid fyratio
års ålder, till ärkebiskop, en exempellös följd af
befordringar, som finner sin förnämsta förklaring i
den utmärkta nåd han åtnjöt hos sin konung och det
ovanligt vinnande och älskvärda i hans åsigter och
lif. Emellertid var T. icke någon konungens smickrare
eller ens alltid eftergifvande för hans vilja, utan
förstod, fast på hofsamt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
