Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turban ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett husligt tyranni, som skonade hvarken barn eller
lifegna, samt med tyska och franska guvernörer, som
ofta byttes om. Sina första notiser om rysk literatur
fick han (genom sin mors kammartjenare), då han redan
var tämligen hemmastadd i den tyska och franska. Vid
12 års ålder sattes han i en pension i Moskva; 15-årig
inskrefs han vid Moskvas universitet, men fortsatte
sina studier i Petersburg, der han 1837 slutade dem
med kandidatgrad inom humanistiska fakulteten. Genom
professoren i rysk literatur Pletnev, med hvilken
T. kom i närmare personlig beröring, fick han
1838 in ett par små dikter i »Sovremennik». Med
särskildt intresse läste T. latinsk och grekisk
literatur. Åren 1838–41 studerade han i utlandet,
hufvudsakligen i Berlin (hörde bl. a. Böckh och
Kanke samt studerade Hegels filosofi), samtidigt med
Stankevitj, Granovskij och Bakunin. Under vistelsen i
utlandet fingo hens politiska och sociala tänkesätt
fast form. Han blef »vesterländing», på samma gång
han varmt älskade sitt fosterland; redan då var han en
svuren fiende till lifegenskapen. Efter sin återkomst
till Petersburg ingick han i inrikesministeriets
kansli, men med tjenstgöringen (1842–45) var föga
bevändt. Han framträdde emellertid (t. o. m. 1850)
som poet och romantiker med åtskilliga mindre och
större dikter (hufvudsakligen i »Sovremennik» och
»Otetj. zapiski»). Bland de senare vann Parasja (1843)
tämligen oförtjenta loford af Belinskij. Denne berömde
kritiker och den begåfvade, kunskapsrike T. blefvo
synnerligen goda vänner och öfvade starkt inflytande
på hvarandra. Snart öfvergaf T. versformen, fördömde
senare (med rätta) sina poetiska »ungdomssynder»
och har i sina samlade skrifter ej lemnat någon
plats åt dem. Prosan var hans rätta fält. Sedan
1844-47 några prosaberättelser varit synliga, utan
att väcka vidare uppmärksamhet, stod T. färdig
att lemna literaturen, som ej syntes vilja bereda
honom någon framgång. Men så publicerades 1847–51 (i
»Sovremennik»), under den oskyldiga, med hänsyn till
censuren af tidskriftens red. uppfunna titeln Zapiski
ochotnika (En jägares anteckningar; Sv. öfvers., »Ur
en jägares dagbok», 1875–79), en serie teckningar
ur böndernas och godsegarnes hvardagslif, som med
ens gaf T. plats bland Rysslands och samtidens
största författare. Det var ett energiskt, af
den varmaste fosterlandskärlek och ädel humanitet
uppburet fälttåg mot lifegenskapen och den moraliska
uselhet, som den födt hos herre och slaf, en satir,
som tränger genom märg och ben, ett mästerverk
af konstnärlig realism, som gör full rättvisa åt
den ryske bondens sunda förstånd, sedliga kraft,
godmodighet, poetiska och praktiska begåfning. Få
literaturalster hafva i Ryssland vunnit en sådan
läsarekrets som T:s »Zapiski ochotnika». Större delen
af »anteckningarna» är gjord i utlandet (i Paris). Den
tidens ryska samhälle var för T. alltför osympatiskt;
i de mästerliga skildringarna af rysk natur framträder
hans kärlek till hemlandet, som han trodde sig ej
skola återse. Ett af moderns död framkalladt besök
i Ryssland 1850 blef längre, än han afsett. Redan
vistelsen i utlandet (till på köpet under år 1848)
hade gjort T. misstänkt; i hans ofvannämnda »Zapiski
ochotnika» framträdde, när de 1852 utgåfvos samlade,
den kritiska afsigten tydligt, och närmast med
anledning af en tidningsartikel om Gogol fick
T. en månads arrest och internerades sedan på sitt
gods. Först 1854 lyckades några gynnare att genom
bemedling af tronföljaren (sedermera Alexander II)
utverka tillåtelse för T. att lemna sitt gods,
och han styrde då åter kosan till utlandet. Der
tillbragte han sedan större delen af sitt lif,
i nära förbindelse med familjen Garcia-Viardot,
en tid (1863–70) mest i Baden-Baden, sedermera i
Bougival, nära Paris, med kortare sommarvisiter i
hemlandet. Med Rudin (»Rudin», 1883, 1886), började
år 1855 raden af T:s större »romaner». Året bildar
en vändpunkt icke blott i Rysslands politiska och
sociala lif, utan äfven i dess literära. I »Rudin»
tecknas 1840-talets dådlösa idealister, som analysera
allt, men rygga tillbaka för hvarje handling,
en typ, till hvilken T. flere gånger återkommer
(jfr »Hamlet» i »Zap. ochotnika»). Samma motiv
varieras i Dvorianskoe gnezdo (1858; »Adelsfolk»,
1886). Likasom för att visa, att Ryssland endast kan
frambringa folk af Rudins kaliber, gör T. hjelten
i sin nästa roman, Nakanune (1859; »Elena», 1884
och 1887), den energiske Insarov, som i allt är
Rudins motsats, till bulgar. »Han kunde icke vara
ryss», säger Elena. Sjelfva titeln (nakanune =
dagen före en högtid eller tilldragelse) antyder,
att förf. väntar en förändring. Den nya generation,
som ändrade förhållanden efter Krimkriget ammat,
tilltalar emellertid T. ej synnerligen. I Otzy
i deti (1861; »Fäder och söner», 1878), hvilken
liksom »Nakanune» och »Dym» utgafs först i Katkovs
«Russkij vjestnik», skildras den skeptiska ungdom,
som uppfödts med naturvetenskap, evolutionsläran
och Buckle: medicinaren Bazarov är den förste
nihilisten. Nu brast dock stormen lös. Vänskapen med
Nekrasov och Herzen var redan sliten; de liberale,
som icke ville vidkännas porträttet, behandlade
T. som affälling. Med konstnärens divination hade
han emellertid, medan nihilismen ännu fanns blott
i sitt ämne, riktigt karakteriserat den förening af
teoretisk skepsis och praktisk dogmatism, som senare
skulle spela en så betydande rol i Rysslands inre
historia. Sjelf förklarar T., att udden är riktad
mot adeln och att han i Bazarov blott velat teckna
en ärlig demokrat. »Bonde-emancipationen» gjorde
till en början ingen ändring i de högre klassernas
lif. I Dym (1867; »Rök», 1869, 1877) gisslar förf. med
skorpioner de förnämes moraliska idioti: deras lif
framställes som absolut blottadt på allt verkligt
innehåll. Potugins kritik återger författarens
tankar. I »Rök» äro nihilisterna färdiga, men
spela i romanen blott en underordnad rol. I Nov
(1876; »Obruten mark», 1878) gör nihilismen ömkligt
bankrutt. T. tror endast på det lugna reformarbetet
(Solomin). Emellertid har T. utan tvifvel dömt
nihilisterna för hårdt; han synes ej vilja erkänna,
att bland dem finnas äfven hjeltar (de praktiska
resultaten af deras hjeltemod äro visserligen ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
