Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turban ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betydliga). I alla de nu nämnda romanerna är det de
högre klassernas, »intelligensens», lif, som skildras
(och tillintetgöres), medan i serien »Ur en jägares
dagbok» folkets lif är det egentliga temat. Före,
mellan och efter dessa romaner faller till tiden något
mer än ett trettiotal noveller och berättelser, som
nu fylla fyra delar af T:s samlade skrifter. Några af
dem kunde alltför väl fått plats bland »Ur en jägares
dagbok», t. ex. Mumu (skrifven i arresten 1852)
och Lukeria. Andra (och flertalet) förete hvarken
med dem eller med romanerna någon inre slägtskap;
flere täfla i omfång med romanerna. Till de mera
bekanta höra Jakov Pasynkov (1855), Faust (1856),
Asia (1858), Pervaja ljubov (Min första kärlek,
1860), Nestjastnaja (Den olyckliga, 1868; »Susanna
Ivanovna», 1872), Vesjnie vody (1871; »Vårböljor»,
1876), som påminner om de två första romanerna. Till
T:s sista år, då sjukdom redan brutit hans kraft,
höra Klara Militj (»Klara Militsch», 1884) och en
samling aforismer (Senilia; sv. öfvers. 1883; hvad
T. kallade »poesi i prosaform»). – Från det tidigaste
skedet af T:s författareskap förskrifva sig åtskilliga
komedier, som visserligen ej stå i jämnhöjd med de
berättande alstren af hans penna, men i alla fall
intaga en ganska respektabel plats inom Rysslands
dramatiska literatur. Äldst är »Oförsigtigt»
(1843), med spanskt ämne. 1848–51 utkommo »I andras
bröd», »Ungkarlen», »En månad på landet» och några
andra. (Hans uppsluppna lustspel »Arfskiftet»
gafs 1891 å Dram. teat. i Stockholm.) T. författade
äfven åtskilliga literaturhistoriska och kritiska
uppsatser (om Belinskij, Gogol. N. Turgenev)
samt recensioner. Hit kunna äfven räknas hans tal
om Hamlet och Don Quijote (1860), hans tal vid
aftäckandet af Pusjkins minnesvård i Moskva (1880)
samt uttalanden om egna arbeten (i synnerhet om »Fäder
och söner»). Slutligen har han till ryska öfversatt
ett par berättelser af Flaubert, till franska (i
förening med Louis Viardot) Pusjkins dramer (Paris
1862). – T. är det ryska samhällets historiker, som
med intresserad blick följer skiftningarna i dess lif;
att denna historia i mycket liknar en sjukdomshistoria
är ej hans fel. Emellertid har han på afstånd knappast
kunnat alltid rätt bedöma företeelserna i Ryssland,
och de senare årens pessimistiska stämning kan till en
del deri hafva sin grund. Som konstnär är T. realist,
men söker ej upp ytterligheter eller abnormiteter
(åtminstone ej i sina tidigare alster). Han låter
gerna hvar och en gälla det mesta han kan; han håller
af sitt folk. Språket beherskar han som få; han nästan
missbrukar sin makt. Efter svåra lidanden (kräfta
i ryggraden) dog T. i Bougival d. 3 Sept. 1883 och
begrofs d. 9 Okt. s. å. under en ofantlig tillslutning
af allmänheten i Petersburg på Volkovska kyrkogården,
der så många andra af Rysslands literära storheter
hvila. – Af T:s samlade arbeten utkom 1891 9:de uppl.,
i 12 bd, och s. å. 2:dra uppl. af hans poesi. En
första samling af hans bref utgafs 1885. Nästan
alla T:s romaner, noveller och berättelser finnas
öfversatta på svenska (dels direkt från ryskan af
H. Almkvist, dels
från franska och tyska), på danska, tyska,
franska och engelska, några äfven till andra
språk. Lefnadsteckningar och kritisk-historiska
uppsatser om T. finnas i hans saml. skrifter
samt af Vengerov, Strachov, Burenin o. a.,
vidare af O. Miller, i »Russkie pisateli»
(I, 4:deuppl. 1890), och Vogüe: »Le roman
russe» (2;dra uppl., 1888). Utländska omdömen
om T. utgåfvos samlade af Rogozin 1884.
Lll.
Turgor, Lat., turgescens, växtcellens utspänning
genom cellsaft. Se Rörelsefenomen.
Turgot [tyrgå], Anne Robert Jacques, markis, fransk
statsman, nationalekonom, född d. 10 Maj 1727 i Paris,
tillhörde en gammal normandisk feodalslägt, som
tidigt öfvergick från svärds- till ämbetsadeln. Hans
fader hade såsom borgmästare (prévôt des marchandes)
i Paris förvärfvat stort anseende. T. bestämdes
först för det andliga ståndet och studerade med stor
framgång vid Sorbonne, men då hans filosofiska studier
gifvit honom en deistisk uppfattning, slog han 1751
om och ingick på den civila ämbetsmannabanan. Såsom
blifvande prest hade han kallats abbé de Laulne
(efter ett af familjens normandiska gods); nu kallade
han sig T. de Brucours (efter ett annat gods). 1752
blef han parlamentsråd i Paris och 1753 maître des
requêtes, d. v. s. en af de tjenstemän, som skötte
föredragningen i statsrådet och deltogo i utöfvandet
af dettas domsrätt. Genom skriftställareverksamhet
vann han tidigt anseende inom de tongifvande
literära kretsarna. Ett föredrag om »menniskoanden
framsteg», som han redan 1750 höll i Sorbonne,
och hvari han framställde framåtskridandet såsom
historiens princip, är af grundläggande betydelse för
vetenskapen »historiens filosofi». Intimt förbunden
med encyklopedisterna (se d. o.) utan att dela
deras materialism och ateism, skref han åtskilliga
artiklar af vigt i deras encyklopedi. Men den af
upplysningsfilosofiens skolor, till hvilken han
egentligen slöt sig, var fysiokraternas (se d. o.),
hvars stora reformtankar: en rättvisare fördelning af
skattebördorna samt handelns och arbetets frigörande
från otillbörliga skrankor, han omfattade på samma
gång som dess ensidigheter. Det förnämsta af de
arbeten, i hvilka han utförde den fysiokratiska
nationalekonomien, är Réflexions sur la formation
et la distribution des richesses (1766; »Tankar om
rikedomens uppkomst och fördelning»). 1761 intendent
i Limoges, verkade han der med sådan kraft för ett
praktiskt genomförande af sina idéer, att de franske
reformvännerna, då han 1774 af Ludvig XVI utnämndes
först till sjöminister och sedan till finansminister
(contrôleur général des finances), allmänt helsade
honom såsom Frankrikes blifvande Solon. T. sökte nu
också dels genom sparsamhet upphjelpa Frankrikes
förstörda finanser, dels medelst det kungliga
enväldet utföra det ekonomiska reformarbete, som
revolutionen sedan förverkligade. Möjligen hade dennas
olyckor kunnat förekommas, om hans verk ej i otid
afbrutits. Den 20 Sept. 1774 utfärdades ett edikt,
som inom Frankrike frigaf spanmålshandeln. Det mottogs
på många håll med hänförelse (i Sverige efterbildades
det af Gustaf III genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
