Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet, stundom kalladt Osmanska l. Ottomanska riket (Turk. Devlet-i-osmanije l. Memalik-i-osmanije, »osmanlanden»), utgöres af vidsträckta landområden i sydöstra Europa, vestra Asien och nordöstra Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hagionoros- och Kassandra-vikarna åt s. ö., erbjuder
en kustlinie af mer än 500 km. Från Saloniki innerst
vid den liknämnda viken går kusten åt s. v. och
s., hög och klippig, utan större inskärningar, till
Salamvrias mynning (omkr. 100 km.). Vestra kusten, mot
Adriatiska hafvet (Venedik körfesi, »Venezia-golfen»),
börjar med Drinviken och går i nästan rakt sydlig
riktning (omkr. 160 km.) till den djupt inträngande
Avlonaviken, der Kap Glossa (l. Linguetta) bildar
skiljepunkten mellan Adriatiska och Joniska hafven
(Junán denizi), och derifrån, kal, brant och klippig,
i sydöstlig riktning till Artaviken, en sträcka af
omkr. 200 km., som blott utmed Korfusundet eger
några större vikar. – Orografi. Europeiska T. är
till större delen ett bergland, hufvudsakligen
afdeladt genom två skilda bergssystem. Det vestliga
systemet börjar i n. v. med Nord-albanska bergen
på gränsen mot Montenegro och dess fortsättning åt
ö., Mokra-bergen, mellan Albanien och Novibasar,
utbreder sig dels såsom vattenskilnadskedjor, dels
såsom parallelkedjor med mellanliggande högslätter
åt s. s. ö., fyller med sin centrala hufvudmassa,
Sjar-dag (med Balkan-halföns högsta punkt Ljubatrn,
3,050 m.) och andra kedjor, landet mellan Vardars och
Drins öfversta och mellersta lopp och fortsättes åt
söder ö. om Ochrida- och Presba-sjöarna samt vidare
åt s. ö. med Agostobergen ända ned till Vistritsas
nedre lopp. Åt v. sänker sig detta bergland i
terrasser och högslätter ned mot den lagunrika kusten,
medan längre söder ut de vildt sönderdelade Tsjika-
(l. Chimara-)bergen utmed Otrantosundet åter stiga
öfver 2,000 m., och längre in i landet på samma
breddgrad Smolika-bergen (2,500 m.) sammanhänga
i s. genom bergsknuten vid Metsovo med det numera
helt och hållet till Grekland hörande Pindos. Det
östra systemet börjar i n. med Balkanbergen, hvilkas
hufvudkedjor med högsta punkten, Gümrüktsjal,
och de historiskt ryktbara Etropol-, Sjipka- och
Kasan-passen ligga inom Bulgarien, men hvilkas
södra kedjor Indsje-Balkan, Karadja-dag och Sredna
gora tillhöra Öst-Rumelien och, löpande i vestlig
riktning på gränsen mot Bulgarien, afsluta Maritsas
flodområde åt n. I v. sammanhänga dessa genom det
dômformigt hvälfda syenitberget Vitosj (2,300 m.;
i Bulgarien, s. om Sofia) och det s. derom i taggiga
toppar utlöpande granit- och gneisberget Rilo-dag
(2,750 m.) dels med den stora Despoto-kedjan
(Dospad-dag, Rodope-bergen, 2,300 m.), hvilken i
hufvudsaklig riktning från n. v. till s. ö. skiljer
Maritsas och Mestas flodområden, dels med den
v. derom i mer sydlig riktning gående Perim-dag
(högsta topp Jel-tepe, 2,680 m.). Derifrån gå ned mot
kusten flere kedjor, hvilkas högsta toppar, Karluk-dag
(1,900 m.) och Sjabchana-dag, tjena seglaren till vidt
synbara landmärken. Mot s. ö. begränsas den ända till
700 m. uppstigande Maritsaplatån af det mot kusten
brant nedfallande Tekir-dag (»kungsberget») mellan
Rodosto och Gallipoli och mot ö. af Istrandsja-dag
(högsta topp Gök-tepe, 1,200 m.), som
löpande i n. v.–s. ö. begränsar kustlandet utmed
Svarta hafvet. Dessa tvänne större bergssystem
förenas med hvarandra genom en mängd lägre kedjor,
åsar och högslätter, hvilka upptaga landet såväl
mellan Mestas och Karasus som ock mellan Karasus och
Värdars floddalar. Detta bergssystem når sin största
höjd i söder i den utmed kusten löpande Besjik-dag,
i Cholomonda (1,040 m.) och Kortatsj (1,200 m.), på
halfön Chalcidice, samt Athos-berget (1,935 m.), på
halföns sydöstra udde. Till sin allmänna beskaffenhet
utgör det vestliga berglandet ett oredigt virrvarr
af kalkstensberg (jurakalk, kritkalk och tertiär
kalksten), delvis ännu rikt skogbevuxna, medan deremot
det östliga berglandet visar regelbundna, skoglösa
bergskedjor af kristallinisk struktur (granit, diorit,
gneis), derjämte dock många kala, hvitgrå massor af
kalksten i skarpa och djerfva former.
Ehuru det vidt utgrenade bergssystemet icke tillåter
några större flodådror, är Europeiska T. rikt försedt
med vattendrag. I Egeiska hafvet utfalla Maritsa
(omkr. 450 km.), med bifloderna Topolnitsa, Góp-su,
Tundsja, Ergene (Tsjorlu) från venster och Arda
från höger, Mesta (Msta l. Kara-su, 250 km.),
Karasu (l. Struma, 318 km.) med Strumnitza från höger,
Vardar (360 km.), med Treska och Kütsjük Karasu från
h., Zynja och Bregalnitsa från v., samt Vistritsa
(Indsje Karasu) med Venetiko från h. I Adriatiska
hafvet utfalla, från n. till s. räknadt, Drin (135
km.), Matja, Skumbi, Ergent, Vojutsa (Vjosa)
och i Joniska hafvet gränsfloden Arta. Till Svarta
hafvet höra blott smärre kustfloder (Res ve,
Velika m. fl.) från Istrandsja-dag. Af dessa floder är
Maritsa delvis segelbar omkr. 380 km. från mynningen,
de öfriga alldeles icke eller blott på obetydligare
sträckor. Mindre betydande äro insjöarnas antal
och storlek. Bland sjöarna förtjena nämnas endast
Skutari-sjön (hvars sydöstra hälft tillhör T. och
nordvestra Montenegro), Ochrida- och den afloppslösa
Presba-sjön i Albanien, Kastoria- och
Ostrovo-sjöarna i sydvestra Macedonien, Besjik-göl på näset
till Chalcidice samt Tachino, genomfluten af Struma.
Klimatet, som i olika delar af Europeiska T. vexlar
mindre efter den jämförelsevis obetydliga skilnaden
i breddgrad än efter höjden öfver och afståndet
från hafvet samt floddalarnas olika riktning, är,
med undantag för några få sumptrakter, i allmänhet
mycket sundt, men medeltemperaturen ej obetydligt
lägre än uti Italien och Spanien på motsvarande
breddgrad. Under det att i Donaubäckenet n. om
Balkan medeltemperaturen för vintern är + 2° och 3°
C. med djupt snötäcke och för sommaren 22° och 24°
C. och regnmängden 35–40 cm., stiger medeltemperaturen
s. om Balkan till 5° och 6° C. för vintern och 23°
och 25° C. för sommaren samt regnmängden till 50
cm. I Epirus liksom i det numera till största delen
Grekland tillhöriga Tessalien herskar subtropiskt
klimat (om vintern 8°, om sommaren 24°) med rikliga
vinterregn. Intet berg når öfver snögränsen. De
högsta topparna äro 8–9 månader höljda af snö, men
i allmänhet öfverskrida bergen icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
