Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet, stundom kalladt Osmanska l. Ottomanska riket (Turk. Devlet-i-osmanije l. Memalik-i-osmanije, »osmanlanden»), utgöres af vidsträckta landområden i sydöstra Europa, vestra Asien och nordöstra Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efterträdare under halftannat århundrade. Förgäfves
belägrade Osman visserligen Nicaea, men han
framträngde härjande till Marmarasjön. Kösa Mikhal,
en bysantinsk renegat, och Orkhan, Osmans andre
son, eröfrade 1326 Brussa, Mindre Asiens starkaste
fästning. Kort derpå afled Osman. Hans stoft fördes
till Brussa, i hvars moskéer sedermera hans fem
närmaste efterträdare fingo sitt hvilorum. Detta
Brussa, ännu i dag osmanernas heliga stad, togs
till residens af Orkhan (1326–59), som fadern utsett
till efterträdare med förbigående af sin äldste son,
Ala-ed-din, hvilken blef broderns vesir. Bysantinerna
miste nu sina sista platser i Asien, bland dem
Nicaea, och Orkhan utvidgade sitt välde äfven på de
ofvan nämnde seldsjukiske delfurstarnas bekostnad,
i det att Karasi införlifvades (1336). Orkhans son
Sulejman-pasja tog nattetid genom öfverrumpling
Gallipoli (1357), osmanernas första eröfring
i Europa, som omedelbart följdes af nya längs
Hellespontens och Marmara-sjöns stränder. Det genom
sin egendomliga rekrytering och organisation liksom
genom sin krigiska förträfflighet utmärkta fotfolk,
janitsjarerna (se d. o.), osmanska härens kärna,
bildades under Orkhans tid och bidrog till hans och
hans efterträdares glänsande militära framgångar. Vid
sidan af detta stående infanteri upprättade Murad I
1376 ett besoldadt kavalleri, sipâhi (7,000 man på
1600-talet). Dessutom hade osmanerna ett betydande
länsrytteri, som närmare ordnades under Murad I och
Sulejman I. Länsinnehafvåren erhöll ett stycke jord,
som odlades af kristna eller muhammedanska bönder,
hvilka voro egare af jorden, men erlade afrad till
länsinnehafvaren. Denne uppsatte i krigstid en djebeli
(ryttare) för en inkomst af 3,000 asper. Hvarje
förläning, som ej gaf en inkomst af 20,000 asper,
kallades timâr, den som gaf en högre summa i inkomst
siamét. Det så bildade länsrytteriet uppgick på
Sulejinan II:s tid, då det närmare ordnades, till
omkr. 130,000 man. Förläningarna voro ärftliga på
manssidan i rätt nedstigande led. Dock må anmärkas,
att sönerna af en siamet-innehafvare icke voro
berättigade att ärfva län af större omfång än ett
mindre timar; efter förtjenst kunde de sedermera
befordras till åtnjutande af siamét. Murad I
(1359–89), Orkhans andre son, förenade med sitt rike
Kermian och större delen af Karamanien samt fortsatte
sin broder Sulejmans eröfringar i Europa ända upp till
Balkanbergen och förlade sitt residens till Adrianopel
(1365). I tre århundraden skulle Europa darra för
de fruktansvärda stötar, som muhammedansk fanatism
och osmanskt hjeltemod riktade emot detsamma. Till
osmanernas framgångar bidrogo ytterligare den
starka militäriska organisationen och det politiska
tillståndet i sydöstra Europa. Östromerska riket hade
nämligen upplösts i en mängd småriken, tillhörande
olika nationaliteter och religioner (greker och
»latinare», d. v. s. romerska katoliker). Då det
visade sig, att Bysans’ skuggkejsare ej kunde värna
kristenheten emot den invasion, hvarmed islam nu
hemsökte Europa i öster, liksom den förut gjort
det i vester, sökte Bulgarien, Serbien, Bosnien,
Albanien, Valakiet,
Ungern och Polen, understödda af stridsmän
från vestra Europa och uppmuntrade af påfvens
korstågspredikningar, hejda osmanerna eller kanske
förjaga dem ur Europa. Men ansträngningarna visade sig
vanmäktiga; bristen på enhet gjorde sig gällande. –
Serbien blef efter det blodiga slaget på Kossovo-polje
(1389), der Murads seger följdes af hans död, en
osmansk vasallstat. Murads son Bajasid I Jilderim
(»blixten», 1389–1402) tycktes med ännu större
hast än sina företrädare skola föra osmanerna till
storhet. Vid Nikopoli (1396) slog han i grund Ungerns
konung Sigismund, som med understöd af franska och
tyska korsfarare anfallit hans rike, emedan han med
detta införlifvat Bulgarien (1393). Han hade underlagt
sig alla de återstående seldsjukiska furstendömena i
Mindre Asien och stod i begrepp att våga en stormning
af Konstantinopel, då den mongoliske verldseröfraren
Timur-lenks angrepp skakade den osmanska makten i
dess grundvalar. Timur-lenk besegrade Bajasid vid
Angora (1402) och återinsatte de af denne förjagade
seldsjukiske furstarna i deras stater. Om qvarlefvorna
af Bajasids rike sletos hans fyra söner. Hade de
kristne då passat på tillfället, skulle osmanerna
måhända kunnat jagas ut ur Europa. Efter tio års
inbördes krig samlades det osmanska väldet åter af
Muhammed I (1402–21), Bajasids tredje son. Med hans
son Murad II (1421–51) beträddes åter eröfringarnas
väg. Visserligen misslyckades hans försök att
storma Konstantinopel (1422); men de seldsjukiska
rikena i Mindre Asien, så när som på Karamanien,
bragtes å nyo under osmanernas välde, och i Europa
införlifvades för alltid Saloniki med riket samt
tvungos Valakiet, Bosnien, Albanien och Morea till
tributskyldighet. Sedan början af 1440-talet hade
osmanerna emellertid att utstå mördande strider med
de två fruktansvärdaste motståndare kristenheten
sändt emot dem före prins Eugènes dagar. Den ene var
Ungerns nationalhjelte, Hunyady (d. 1456), hvilkens
segrar i Siebenbürgen, Serbien och s. om Balkan
tvungo Murad att i fördraget i Szegedin (1444) afstå
från anspråken på Serbien och Valakiet. Skanderbeg
(se Kastriota) hette den andre. I Albaniens berg
trotsade han sultanens hela makt, och först efter
hans död (1467) lyckades osmanerna lägga hans land
under sig. Murads son, Muhammed II (1451–81),
nådde äntligen det mål, hvarefter hans företrädare
traktat: han tog d. 29 Maj 1453 med stormande hand
Konstantinopel, som sedan dess varit det osmanska
väldets hufvudstad. Efter eröfringen bildade grekerna,
med bibehållande af sin religion, sina egodelar och
rättigheter till sjelfstyrelse, ett stort samfund,
alldeles afsöndradt från den eröfrande nationen. De
erlade dubbel skatt, dels för sina personer, dels
för sin egendom. Öfverhufvudet för detta samhälle
var patriarken, biträdd af en synod. Alla tvister
och brottmål bland de grekiske raja (se d. o.) i
Konstantinopel drogos inför hans domstol. De stora
slägternas konfiskerade gods förvandlades till
timarer. Muhammed »Eröfraren» (El-Fâtih) införlifvade
dessutom med sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
