Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet, stundom kalladt Osmanska l. Ottomanska riket (Turk. Devlet-i-osmanije l. Memalik-i-osmanije, »osmanlanden»), utgöres af vidsträckta landområden i sydöstra Europa, vestra Asien och nordöstra Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rike Serbien (1458–60), Grekland, så när som på
venezianernas besittningar derstädes (1460), Valakiet
(1462), Bosnien (1463) samt genuesernas besittningar
Kaffa och Azov (1475), hvarefter krimska tatarernas
kan måste erkänna turkisk öfverhöghet, flere af de
Joniska öarna (1480) samt Otranto, begynnelsen, såsom
han hoppats, till Italiens och Roms underkufvande,
ty hans planer gingo vida. I Europa herskade Muhammed
således öfver hela Balkanhalfön med undantag af
Belgrad (Ungerns), venezianernas städer samt
Tjernagora (Montenegro, der serbiska stammar,
som efter Serbiens fall stuckit sig undan bland
bergen, under snart sagdt oafbruten fejd bevarat
sitt oberoende ända till våra dagar). I Asien intog
Muhammed det grekiska kejsaredömet Trabezon (1461) och
det sista af de små seldsjukiska rikena, Karamanien
(1466), hvarefter hela Mindre Asien var samladt
under halfmånens baner. Svarta hafvet hade blifvit
en osmansk insjö. Endast Hunyady och hans son konung
Mattias Corvinus, Skanderbeg och Rhodos’ johanniter
motstodo Muhammeds segrande vapen. Genom Kanûn-nâme
(»grundlagsbok»), som bl. a. gaf padisjan rätt att
begå brodermord »för att betrygga verldens lugn», och
andra stadganden gaf han en fast ordning åt statens
förvaltningsorgan, särskildt åt ulema-institutionen
(se ofvan, sp. 984). Staten liknas vid ett tält;
regeringen är dess port eller den del, som faller
mest i ögonen. Redan Orkhan skall, efter bysantinskt
mönster, hafva kallat sitt palats i Brussa Höga
porten, ett uttryck, som med tiden blifvit synonymt
med »turkiska regeringen» (se vidare Porten). Med
afseende på osmanernas ställning till de underkufvade
folken må anmärkas, att de läto dessas inrättningar
i hufvudsak bestå och att de öppnade såväl hären som
civilförvaltningen för rajas (icke-muhammedaners)
söner, som öfvergingo till islam. Ja Hammer säger
rent ut, att »det var en statsgrundsats hos osmanerna,
att man måste vara son till en kristen för att kunna
uppnå rikets högsta värdigheter». Och sålunda har,
anmärker Ranke träffande, det turkiska folket i sin
helhet, liksom i början janitsjarerna, bildats genom
rekrytering ur de grekiska, slaviska, albanesiska
och bulgariska folken, hvilka med våld tvungits till
affall från sin lära. Muhammeds son Bajasid II:s
(1481–1512) regering, rik äfven den på strider,
men ej på eröfringar, är utmärkt för den osmanska
flottans kraftiga utveckling; hon vann vid Sapienza
(1498) en seger öfver verldens förnämsta sjömakt på
den tiden, Venezia, som miste flere besittningar
i Grekland. Bajasid störtades med janitsjarernas
tillhjelp af sin son Selim I (1512–20), hvilken
derefter »för verldens lugn» lät mörda två sina bröder
och fem brorsöner, och hvilken, enligt somligas åsigt,
bland osmanernas herskare egde de största personliga
egenskaper. Till lycka för kristenheten riktade han
sin kraft mot muhammedaner. Fanatisk sunnit, angrep
han Persiens sjah, Ismail, som gynnade sjiitismen
och förlänat Selims fiender skydd. Selim segrade på
Tjaldirans slätt (1514). Kurdistan med Diarbekr blef
hans byte.
Derefter eröfrade han Egypten, Syrien och Hedsjas
(1517). I sammanhang med Egyptens eröfring förvärfvade
han kalifatet inom islam för sin ätt (se Kalif,
sp. 58) samt fick profetens heliga fana och andra
minnen af Muhammed (nu förvarade i seraljen). Riket
blef till sitt område genom Selim nästan fördubbladt.
Glansperioden (1520-1606). Turkiet nådde sin högsta
maktställning under Selim I:s son Sulejman I
(1520–66), af européerna kallad den praktlystne,
af turkarna El-Kanûni (lagstiftaren), emedan han
fullbordade Muhammed II:s lagstiftningsverk. Han
eröfrade Belgrad (1521), nyckeln till herraväldet
öfver nedre Donau, och Rhodos (1522), hvars
riddare med sina flottor störde förbindelsen
emellan Konstantinopel och Egypten. Vid Mohács
slog han (1526) Ungerns konung, Ludvig II, intog
Buda och lemnade större delen af Ungern såsom ett
vasall-land åt Zapolya, medan den andra, mindre delen,
valde den habsburgske ärkehertigen Ferdinand till
konung. Besegrad af denne sin medtäflare, kallade
Zapolya till sin hjelp Sulejman, som äfven af konung
Frans I af Frankrike, hårdt ansatt af habsburgaren
Karl V, enträget uppmanades till förbund och
anfall. Sulejman återtog Ungern och drog mot Wien,
som förgäfves belägrades och stormades (1529). Den
förskräckelse Europa känt, då det fann osmanerna i
verldsdelens midt, utanför Wien, förenades med afsky,
då underrättelsen kom om Frankrikes och Portens
freds-, vänskaps- och handelsfördrag (1535), hvartill
i hemlighet slöt sig ett anfalls- och försvarsförbund
(förnyadt 1553), riktadt mot kejsaren och prisgifvande
Italiens städer att plundras af osmanerna och dess
folk att bortföras som slafvar. Det var »hans allra
kristligaste majestät» förbehållet att bryta fördomen
mot förbund emellan kristna och otrogna och att
indraga den osmanska makten i de europeiska staternas
strider. Efter Zapolyas död (1540) bemäktigade
Sulejman sig mellersta Ungern, delade det i sandjak
och inlade garnisoner i Buda och andra större städer
samt utnämnde Zapolyas son, Johan Sigismund, till sin
vasallfurste öfver Siebenbürgen och tvang Ferdinand
att erlägga 30,000 dukater i årlig skatt för hvad
han innehade af Ungern. Derifrån underhöll han
striden med Österrike, medan hans flottor hemsökte
Medelhafvets kuster och öar. Den turkiska sjömakten
hade blifvit fruktansvärdare än någonsin, sedan
den beryktade sjöröfvaren Chajr-ed-din Barbarossa
(se denne) kommit i besittning af Alger och för en
tid äfven af Tunis (1534) och erkänt sultanen för
sin länsherre, samt sedan Torgud (d. 1565) på samma
sätt lagt Tripolis under sultanen. Såsom Sulejmans
kapudan-pasja (storamiral) höll Barbarossa Venezias
och Spaniens flottor i schack. Venezia förlorade de
flesta af sina öar i Arkipelagen m. m. I väldet öfver
Medelhafvet felades blott Malta, som då innehades af
de från Rhodos fördrifne, käcke johanniterna. Det
stort anlagda försöket att 1565 eröfra ön
misslyckades (se La Valette). Året derefter, natten
till d. 5 Sept., afled Sulejman i lägret utanför det
af Zrinyi försvarade Sziget. Utom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
