Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet, stundom kalladt Osmanska l. Ottomanska riket (Turk. Devlet-i-osmanije l. Memalik-i-osmanije, »osmanlanden»), utgöres af vidsträckta landområden i sydöstra Europa, vestra Asien och nordöstra Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mahmuds reformarbete under ledning af Resjid pasja.
Chatt-i-sjerifen i Gülchane d. 2 Nov. 1839
lofvade vidtagandet af åtgärder, »som skulle
tillförsäkra sultanens alla undersåtar trygghet
till lif, ära och egendom, ordnad beskattning
och ett med billighet afvägdt sätt for
härens rekrytering och en bestämd tjenstetid.
Upphäfvandet af monopol, kontroll öfver utgifterna
till här och flotta, offentlighet vid rättegångar,
allas likhet inför lagen, rätt att köpa och sälja
fastighet ställdes i utsigt». Men af dessa och
andra utlofvade reformer (tanzimât) kom efter
Resjids fall endast föga att utföras. Emellertid
visade sig Abdu-l-medsjids regering sakna vilja
eller förmåga att skydda sina kristna undersåtar
(druserna anställa blodbad på de kristne på Libanon
1841, 1845). Denna omständighet å ena sidan samt å
andra sidan Portens djerfhet att vägra utlemnandet
af Kossuth o. a. ungerska insurgenter, som flytt
till Turkiet, väckte i hög grad kejsar Nikolaus’
af Ryssland harm. Han inbjöd i hemlighet,
men utan framgång, England till en delning af
qvarlåtenskapen efter »den sjuke mannen»,
såsom han brukade kalla T. Den emellan
de romerske katolikerna, hvilkas talan fördes af
Frankrike, och de grekiske katolikerna, som hade sin
förespråkare i Ryssland, åter upplågande, sekelgamla
tvisten om »de heliga orterna» i Palestina, ledde
1853 till krig, det s. k. Krimkriget (se d. o.),
sedan T. ej velat foga sig efter den ryske
ambassadören furst Mensjikovs fordran på fasta
och oföränderliga garantier för den ortodoxa
kyrkans intresse. Den väldiga kampen slutade med
Rysslands förödmjukelse. Freden i Paris
(1856) bestämde, att det skulle afträda en del af
Besarabien och Donau-mynningarna (jfr
Donau-kommissionen), att Svarta hafvet skulle vara
öppet för alla lands handelsfartyg, men stängdt för
krigsfartyg, och att hvarken Porten eller Ryssland
skulle ega rätt att anlägga krigshamnar vid detsamma,
att Donau-provinsernas och Serbiens avtonomi
skulle ställas under samtliga de kontraherande
makternas skydd. Samtidigt (d. 18 Febr.
1856) stadfäste en storherrlig förordning
(chatt-i-humajun) chatt-i-sjerifen i Gülchane,
förkunnade religionsfrihet, erkände alla rikets
undersåtar såsom borgerligt likaberättigade,
beviljade de kristne rätt att bekläda ämbeten
af alla slag, äfven militära (icke-muhammedanerna,
raja, hade förut varit uteslutna från krigstjenst,
men i stället betalat skatt, châradj) m. m.
Makterna förbundo sig att hvarken kollektivt
eller enstaka blanda sig i sultanens och hans
undersåtars ömsesidiga förhållanden. Om det ligger
någon sanning i yttrandet att »fördrag äro gjorda
för att brytas», så gäller det i fullt mått om
de ofvan nämnda förbindelserna. Ett reaktionärt
parti, gammalturkarna, sökte på allt sätt, hälst
genom väckande af muslimins fanatism, göra om intet
det sammansmältningens verk, som de af Vesterns
idéer berörde ungturkarna sökte utföra. På flere
ställen inom riket (i Djedda, 1858, på Libanon
och i Damaskus, 1860) anställde muhammedanerna
verkliga blodbad på de kristne, stundom i de turkiska
truppernas åsyn eller på deras
uppmuntran. Detta medförde, att Frankrike sände
en krigsstyrka till Syrien. Moldau och Valakiet
förenade sig, trots Portens protester, till en stat
under namn af Rumanien (1859, 1862). Montenegrinerna
(1858, 1861–62) grepo till vapen. Serberna lyckades
genom sitt kraftiga uppträdande få turkarna att
utrymma de 6 fästningar, som dessa fördragsenligt
dittills hållit besatta (1867). Det af den turkiska
förvaltningen misshandlade Kreta reste sig (1866–69)
och sträfvade efter en förening med Grekland. Under
Frankrikes motgångar i kriget mot Tyskland förklarade
Ryssland Parisfredens bestämmelser rörande Svarta
hafvets neutralisering ej längre gällande (d. 31
Okt. 1870), hvilket en konferens i London erkände,
trots Portens protester (1871). Under Abdu-l-medsjids
broder Abdu-l-asis regering (1861–76) växte sålunda
den nationella rörelsen bland T:s kristna undersåter
med hvarje år, pådrifven från Ryssland, som samtidigt,
genom Ignatiev, utöfvade ett fullständigt tryck
på regeringen. Då till andra svårigheter, såsom
uppror i Bosnien och Herzegovina (1875), äfven
kom en statsbankrutt, störtades den ryssvänlige
storvesiren Mahmud pasja af ungturken Midhat pasja
(»softaupploppet» i Maj 1876). Samtidigt blef
sultanen afsatt och mördad. Hans brorson Murad
V blef äfvenledes, efter tre månaders regering,
afsatt. Dennes broder Abdu-l-hamid II (sedan 1876)
utfärdade d. 23 Dec. 1876 en af Midhat utarbetad
konstitution (se ofvan, sp. 987), som egentligen afsåg
att paralysera verkan af den europeiska konferens,
som då hölls i Konstantinopel, och som framställde
vidtgående anspråk på och fordrade garantier för en
bättre förvaltning. Rikets tillstånd var vid denna tid
högst förvirradt. Från Bosnien och Herzegovina hade
den upproriska rörelsen spridt sig till Bulgarien,
men der 1876 undertryckts med hårresande grymhet
(»blodbaden i Bulgarien»). Serbien och Montenegro
grepo i Juli 1876 till vapen för att under den
allmänna oredan utvidga sig. Montenegrinerna segrade,
men serberna, anförda af ryssen Tjernajev, blefvo
fullständigt slagna och kunde endast på Ignatievs hot
om afbrott af Rysslands diplomatiska förbindelser med
Porten i Nov. erhålla vapenhvila. Det var under sådana
förhållanden, då T. var nästan öfverallt segrande,
som konferensen framställde sina vilkor; men
T. fann dem förödmjukande och, hemligt understödt af
England, afslog dem. Ryssland kokade af harm. T. slöt
emellertid fred med Serbien (Mars 1877) på grundvalen
af status quo ante. Monteriegro fordrade deremot
utvidgning såsom pris för freden. Energiskt
tillbakavisade det turkiska parlamentet (April
s. å.) såväl detta anspråk som de i London-protokollet
af d. 31 Mars 1877 framställda krafven på T:s
afväpning och reformer. Det var mer än Ryssland
kunde bära. Den 24 April 1877 utfärdade kejsar
Alexander II, häftigt ansatt af det panslavistiska
partiet, krigsförklaring emot Porten. T. var utan
bundsförvanter. Ty genom hemligt aftal egde Österrike
rätt att besätta Bosnien och Herzegovina, om Ryssland
öfverskred Balkan; »blodbaden i Bulgarien» tvungo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
