Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet, stundom kalladt Osmanska l. Ottomanska riket (Turk. Devlet-i-osmanije l. Memalik-i-osmanije, »osmanlanden»), utgöres af vidsträckta landområden i sydöstra Europa, vestra Asien och nordöstra Afrika - Turkiska bad. Se Romerska bad - Turkiska bönor (»turska» bönor), ett populärt namn på alla slag af kryp- och störbönor (se dessa ord) - Turkiska folk. Se Turkar - Turkiska musiken. Se Turkisk musik - Turkiska rullormen. Se Eryx - Turkiska språken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
England till neutralitet, och Frankrike var
maktlöst. Ryssland deremot understöddes af Rumanien,
Serbien och Montenegro. Kriget, i hvilket Plevnas
försvar genom Osman pasja (se denne) var den enda
ljuspunkten å turkarnas sida, afslöts d. 3 Mars
1878, till följd af ryssarnas frammarsch ända till
Konstantinopels förstäder, genom freden i San
Stefano (se vidare Ryssland, sp. 1,583). Men de
hårda vilkor, som der pålades T., föranledde England
till ett kraftigt uppträdande: flottan skickades
till Dardanellerna, indiska j trupper öfverfördes
till Malta, och inom hela engelska verldsriket
förspordes mycken god vilja att hjelpa kabinettet
i London. Ej häller kunde Ryssland längre räkna på
Österrikes neutralitet. Ryssland måste underkasta
San-Stefano-fördraget en granskning och modifikation
af en europeisk kongress i Berlin (d. 18 Juni–d. 13
Juli 1878). Berlin-traktatens förnämsta bestämmelser
voro: Rumaniens, Serbiens och Montenegros fullkomliga
suveränitet, hvarjämte dessa riken erhöllo tillökning
i sina områden på T:s bekostnad; Bosnien-Herzegovinas
fortsatta ockupation af Österrike-Ungern; Bulgariens
n. om Balkan förvandling till ett avtonomt, till
Porten skattskyldigt furstendöme; det af bulgarer
s. om Balkan bebodda områdets utbrytning till
en avtonom provins, Öst-Rumelien, med en kristen
guvernör; ökning af Greklands område (det fick 1881
södra Albanien och södra Tessalien) samt Kars’,
Ardahans och Batums afträdande till Ryssland,
som derjämte fick tillbaka det 1856 afträdda
stycket af Besarabien, hvaremot Rumanien ersattes
med Dobrudja. Porten förpligtades derjämte till
krigskostnadsersättning till Ryssland och till
vidtagande af vissa reformer. På grund af en redan
d. 4 Juni afslutad traktat fick England besätta
och förvalta Cypern mot förpligtelse att skydda det
asiatiska T:s integritet. Af den T:s delning, hvilken
som ett mål framskymtat för den osmanfientliga
politiken sedan öfver ett århundrade tillbaka,
utspelades vid Berlinkongressen första akten: alla
T:s europeiska lydstater och hälften af dess område i
Europa hade ryckts ur dess händer. Såsom följd af en
folkrörelse i Filippopel, Öst-Rumeliens hufvudstad, i
Sept. 1885, förenades denna provins med Bulgarien, som
då styrdes af furst Alexander af Battenberg, till en
stat. Denna åtgärd, som framkallade en för Bulgarien
högst ärofull kamp med Serbien och mycket ogillades
af Ryssland, godkändes af Porten genom en irade af
d. 2 Febr. 1886 på det sätt att fursten af Bulgarien
till formen utnämnes af sultanen till guvernör öfver
nämnda provins för fem år i sänder. Äfven Grekland
blef uppbragt öfver denna union, som skänkte det
slaviska elementet för stort inflytande på halfön. Det
intog en så hotande ställning till Porten, att de
europeiska makterna i en kollektivnot varnade Grekland
och 1886 skickade en demonstrationsflotta till de
grekiska farvattnen. Äfven utom Europa har T:s makt
lidit afbräck. Så bemäktigade sig England, till en
början provisoriskt, 1882 förvaltningen af det af
dess trupper besatta Egypten, och kort förut (1881)
föll »regentskapet» Tunisien nästan fullständigt i
Frankrikes händer.
Literatur. Om T:s inhemska häfdatecknare se Turkiska
språket och literaturen. Af icke-turkiska förf.,
som skildrat T., må nämnas hospodaren D. Kantemir
(se denne), hvars på latin skrifna verk utkommit
i engelsk (1734), fransk (1743) och tysk (1745)
öfvers. och erbjuder mycket af intresse, men är föga
tillförlitligt; J. von Hammer-Purgstall: »Geschichte
d. Osmanischen reichs» (1827–35), omfattande
tiden 1300–1774, det förnämsta arbetet öfver T:s
historia; Zinkeisen: »Gesch. d. Osm. reichs in Europa»
(1840–63); G. Rosen: »Gesch. d. Türkei von 1826–1856»
(1867). En rätt god handbok är fransmannen A. de la
Joncquières till svenska (1882) öfvers. »Osmaniska
rikets historia», som till stor del ligger till grund
för den föregående framställningen.
Turkiska bad. Se Romerska bad.
Turkiska bönor (»turska» bönor), ett populärt namn
på alla slag af kryp- och störbönor (se dessa ord).
Turkiska folk. Se Turkar.
Turkiska musiken. Se Turkisk musik.
Turkiska rullormen. Se Eryx.
Turkiska språken, en af den ural-altaiska
språkstammens fem grenar, bilda, jämte de tungusiska
och mongoliska språken, den altaiska afdelningen
af denna stam (jfr Altaiska språk). Hit hör en
stor mängd språk och munarter, hvilka i afseende
på formlära och ordförråd torde stå hvarandra
något närmare än de germanska och kanske lika
nära som de slaviska språken. Med undantag
af ett enda, osmanskan (osmanli), eller
turkiska språket i inskränkt bemärkelse, hafva
de turkiska språken först i 19:de årh. blifvit
föremål för vetenskaplig undersökning. De flesta
äro ännu tämligen ofullständigt kända, många icke
undersökta och den vetenskapliga grupperingen derför
ännu icke fullt säker. Den vanliga indelningen,
hvarmed den etnografiska indelningen af »turkar»
(se d. o.) närmast öfverensstämmer, är följande: 1)
jakutiskan, i östra Sibirien; 2) tatariska språk
(se d. o.); 3) öst-turkiska i vidsträckt mening,
omfattande a) uiguriska, eller öst-turkiska i
inskränkt mening, i Öst-Turkestan, b) djagataiska
l. ösbegiska (usbekiska) i de tre kanaten
Bokara, Kiva och Kokand (nuv. prov. Fergana), c)
turkmenska och d) kirgisiska med kara-kalpakiska
i Vest-Turkestan; 4) aserbejdjanska dels a) i
Persien (jfr Turkar, 8), dels b) i Transkaukasien
(jfr Tatarer, B. 4); 5) osmanli, delad i a)
rumili i Europa, b) anadoli i Mindre Asien. Enligt
Radloffs mer vetenskapliga, ehuru tills vidare
uteslutande på fonetiska grunder hvilande gruppering
fördela sig de turkiska språken (med utelemnande af
jakutiskan) på fyra geografiskt skilda grenar: 1)
östra dialekterna, till hvilka höra de tatariska
Baraba-, Abakan-, Tsjolym- och Altai-dialekterna
i Sibirien med sojonskan i Mongoliet samt den äldre
(literära) uiguriskan; 2) vestra: Volgadialekterna
(kazanska, m. fl.), basjkiriska, Irtysj-dialekterna
i Sibirien och kirgisiska med kara-kalpakiska; 3)
centralasiatiska: tarantsji i Kuldsjadistriktet,
chami i Mongoliet, Kasjgar- och Jarkand-målen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
