Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tychonius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kaptenen F. A. Spak, som dermed varit sysselsatt
sedan hösten 1878. Museet omfattar fält- och
fästningspjeser, modeller till artillerimateriel
m. m., instrument och verktyg, rid-, anspanns- och
stallpersedlar, beklädnadspersedlar,
regementstroféer, skjuthandvapen, blanka
vapen m. m. från äldre till nuvarande tid. –
Artillerigården inrymmer äfven Artilleri-
och ingeniörhögskolan (sedan 1884).
H. W. W.
Tygstaten (se Tyghus) kallas i Sverige den personal,
som förvaltar och vårdar arméns artilleri- och
öfriga vapenmateriel (med undantag af den del
deraf, som blifvit utlemnad till trupperna). Denna
materiel förvaras inom tyg-, ammunitions-
och gevärsförråden vid stationerna i Stockholm,
Göteborg, Kristianstad, Karlsborg, Vaxholm och Oskar
Fredriksborg, Landskrona och Visby. Tygstatens
personal lyder, under generalfälttygmästaren och
består af fälttygmästaren samt, för de särskilda
stationerna, af tygmästare, förrådsofficerare,
förrådsförvaltare, tygunderofficerare, tygskrifvare
och, vid reparationsverkstäderna, verkmästare,
besigtningsrustmästare, gevärshandtverkare,
pistolsmeder, rustkammaresmeder, stockmakare och
tyghandtverkare. Dessutom kommenderas tillfälliga
eller ständiga handräckningar från på stationen
befintlig artilleritrupp. Fälttygmästaren är chef
för militärbyrån inom arméförvaltningens
artilleridepartement, förestår generalfälttygmästarens
expedition och öfvervakar artilleristabens
konstruktionsafdelning. Han har tillsynen öfver
artilleriets alla förråd och dervarande verkstäder
samt öfver tillverkningen i riket (äfven vid andra
verkstäder än kronans) af artillerimateriel och
handvapen samt krut för såväl arméns som flottans
behof. För kontroll af nämnda tillverkning vid
kanongjuterier, styckebruk, gevärsfaktorier och
krutbruk kommenderas artilleriofficerare som kontroll-
eller besigtningsofficerare. Jfr Förråd. H. W. W.
Tygtryck, framställning af färgade mönster på väfnader
genom tryckning. Samma effekter, som väfkonsten
uppnår genom användande af olikfärgade garn, kunna
mera snabbt, lätt och billigt åstadkommas genom
tygtrycket. Vid detta förena färgerna sig med tråden
på samma sätt som vid färgning (se d. o.). Tygtrycket
kan i sjelfva verket sägas vara en komplicerad
färgning. Före behandlingen blekes och glättas
tyget. För hand sker färgernas (eller betornas)
anbringande medelst fyrkantiga tryckformar, på hvilka
mönstret är utfördt i upphöjdt arbete, eller med
tillhjelp af valsar, som bära mönstret insänkt. Numera
utföres tryckningen vanligen medelst maskiner:
perrotiner och valstryckmaskiner. Perrotinen,
eller tafletryckmaskinen, benämnd efter uppfinnaren
Perrot (i Kouen, 1833), efterliknar handtrycket och
arbetar med tre å fyra platta träformar (eller bättre
med klichéer), å hvilka mönstret är bildadt genom
utstående mässingsfigurer. Formarna trycka turvis,
och efter hvarje tryck går formen tillbaka för att
matas å nyo af färgvalsen. Perrotinen kan drifvas
med handkraft. Valstryckmaskinerna (uppfunna 1780),
hvilka städse erfordra maskinkraft, arbeta med
metallvalsar, å hvilka mönstret är ingraveradt, och lämpa
sig bättre till tryck med flere färger. De arbeta
dessutom noggrannare och fem gånger fortare än
perrotinen. Tyget löper fram emellan en med tjockt
kläde öfverdragen gjutjernsvals och metallvalsen,
hvars gravering fylles med färg genom att tryckas mot
en färgvals, som matas ur färgtråget. Derefter torkas
väfven mellan heta valsar och undergår appretur
(se d. o.). Det finnes maskiner för påtryckande af
tolf, ja tjugu färger. – Tryckfärgerna och deras
betor måste vara till en viss grad klibbiga och
tjocka för att gifva riktigt fasta konturer. Såsom
»förtjockningsmedel» användas i synnerhet gummisorter,
stärkelse, ägghvita och glycerin. Vid kittelfärgtryck
tryckes tyget med betan; och sedan denna torkat väl
samt häftat, utfärgas det i färgkitteln, hvarvid de
betade ställena färgas varaktigt, men tygbottnen så
svagt, att färgen derå bortgår med tvålvatten eller
lätt blekning. Vid klotstryck får hela väfven gå
igenom det med betmedel fyllda färgtråget och föres
derefter igenom grundnings- (l. klots-)maskinen,
bestående af två med bomullstyg klädda mässingsvalsar,
som trycka fast betan. Derefter påtryckas ställvis
olika färger. Denna metod lämpar sig bäst på lärft
och för mineralfärger. Reservage-tryck består deri
att, medelst ett påtryckt täckande ämne, »reservaget»
(vax, harts och talg, gummi och talg, kopparoxidsalt
och gummi l. dyl.), vissa ställen af tyget
hindras att antaga färg, utan förblifva hvita. Vid
etsningstrycket deremot borttages genom syror den
påtryckta betan från vissa ställen af väfven, så att
dessa efter utfärgning synas hvita. Om mönstret
påtryckes med syran och bottenfärgen sedan betas
med klotsmaskinen, erhålles hvit teckning på mörk
botten. Enlevage-trycket tillgår så, att de påtryckta
färgstofterna ställvis bortskaffas genom ozongifvande
ämnen. Ångfärgtrycket fäster färgerna genom inverkan
af vattenånga. Det lämpar sig väl på siden och
för tjärfärger. Applikations- (l. taffel-)trycket
använder blandningar af betor och färgdekokter,
hvilka förtjockade påtryckas medelst
beta. Applikationsfärgerna blifva oäkta och föga
varaktiga, ehuru de kunna bättras genom behandling
med ånga, hvarvid ägghvitan (betmedlet) koagulerar och
fäster färgen. Dit hör guld- och silfvertrycket. Alla
här nämnda metoder äro hufvudsakligen afsedda för
kattun, men flere duga äfven för ylle, halfylle,
siden och halfsiden. Då det gäller invecklade
och mångfärgade mönster, kunna flere af metoderna
kombineras. – Redan hos forntidens egypter tillgick
tygtrycket ungefär såsom nu, genom betning. I Kina
och Indien har det ock gamla anor. Konsten att
framställa tyger med fasonerade mönster låg nere i
Europa under medeltiden, men sedan 1200-talet infördes
sådana från Orienten. Först i slutet af 1600-talet
fick tygtrycket fast fot i Europa, till en början i
Augsburg, som ännu är en hufvudort för detsamma. Genom
införande af bomullen, hvilken företrädesvis lämpar
sig för upptagande af vackra färger, fick tygtrycket,
i synnerhet å kattun, en ofantlig utveckling. En stor
del af det tryckta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
