Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland (T. Deutschland), Tyska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rikskansleren (der reichskanzler), hvilken är
sjelfskrifven såsom ett af Preussens ombud i
rådet. Kansleren kan dock – utan kejsarens samtycke –
låta representera sig genom hvilken annan medlem af
rådet som hälst. Förbundsrådets kompetens är mycket
vidsträckt. Enär det är rikets högsta myndighet, äro
dess beslut definitiva, hvarför ej häller kejsaren
eger veto mot dem. Det besluter 1) öfver förslag
till riksdagen och öfver af denne fattade beslut; 2)
öfver de för rikslagarnas verkställighet erforderliga
allmänna författningsföreskrifter och inrättningar; 3)
öfver brister, som framträda vid verkställigheten
af rikslagarna; 4) öfver tvångsåtgärder,
när förbundsmedlemmarna icke uppfylla sina
författningsenliga förbundspligter; 5) öfver
tvister af icke privaträttslig natur mellan olika
förbundsstater; 6) öfver författningsstridigheter
i de senare o. s. v. Det medverkar derjämte vid
vissa ämbetsmäns väljande. Dess samtycke fordras,
när kejsaren vill förklara krig och när han vill med
främmande stater ingå fördrag rörande frågor, som
enligt författningen höra till rikslagstiftningen. För
sådana fördrags giltighet fordras dessutom riksdagens
bifall. I lagstiftning eger det initiativ och veto
gent emot riksdagen. Hvarje riksdagens beslut i
lagfrågor skall således för att gälla sanktioneras af
förbundsrådet, men å andra sidan är äfven riksdagens
samtycke nödvändigt, för att förbundsrådets förslag
skola få laga kraft. Förbundsrådet har äfven en
vidsträckt myndighet rörande rikets finanser,
såsom vid finanslagens uppgörande, tull- och
skatteuppbörden, låns upptagande och riksskuldens
förvaltande, riksbankens ledning m. m. Hvarje medlem
af förbundsrådet har rätt att uppträda i riksdagen och
måste på begäran alltid höras för att representera
sin regerings åsigter, äfven när dessa ej antagits
af förbundets majoritet. Ingen kan samtidigt vara
medlem af förbundsrådet och riksdagen. Riksdagen
(der reichstag) består af endast en kammare, hvars
medlemmar utses genom allmänna och omedelbara val
medelst sluten omröstning. Hvarje tysk eger rösträtt
i den förbundsstat, der han bor, så vida han fyllt
25 år. Soldater i hären och flottan sakna rösträtt,
så länge de stå under fanorna. Uteslutna från
rösträtt äro personer, som stå under förmynderskap
eller kuratel eller konkurs eller som åtnjuta
fattigunderstöd eller genom laga kraftvunnen dom
förlorat fulla åtnjutandet af statsborgerliga
rättigheter. Vid de allmänna valen 1890 utgjorde
elektorerna 21,7 proc. af befolkningen, och af dessa
deltogo 71,6 proc. i valen. Valbar är i hela riket
hvarje tysk, som fyllt 25 år och minst 1 år tillhört
en till riket hörande stat, såvida han derjämte eger
rösträtt. Liksom i England förlorar den person, som
mottager ett aflönadt statsämbete eller avancerar
från ett lägre till ett högre, derigenom sin plats
i riksdagen, men kan återväljas. Landet är genom
lag deladt i lika många valkretsar, som det skall
välja riksdagsmän. Hvarje stat bildar åtminstone en
valkrets, och ingen valkrets omfattar områden inom
två eller flere stater. För hvarje
100,000-tal innev. väljes en riksdagsman, men enär antalet
endast genom lag kan ändras och detta icke skett
sedan rikets bildande, motsvarar den nuv. siffran
på ledamöterna, 397, icke rikets folkmängd. Hvarje
valkrets är delad i valdistrikt med högst
3,500 innev. Inom hvarje distrikt verkställes
omröstning; dess resultat meddelas en för hvarje
krets af regeringen utnämnd valkommissarie, som i
vittnens närvaro beräknar valresultatet för hela
kretsen. För att förklaras vald fordras absolut
majoritet. Har ingen vunnit sådan, förrättas nytt
val inom 14 dagar mellan de två, som relativt fått
de flesta rösterna. Valen hållas på samma dag
öfver hela riket. Af riksdagens 397 medlemmar
väljer Preussen 236, Bajern 48, Sachsen 23,
Würtemberg 17, Elsass-Lothringen 15, Baden 14,
Hessen 9, Mecklenburg-Schwerin 6, Sachsen-Weimar,
Oldenburg, Braunschweig och Hamburg hvart och
ett 3, S.-Meiningen, S.-Koburg-Gotha och Anhalt
hvart och ett 2 samt hvar och en af de öfriga
staterna 1 riksdagsman. Valperioden är från och
med 1890 5 år. Endast förbundsrådet kan med
kejsarens bifall besluta riksdagens upplösning. I
händelse af upplösning måste nya val förrättas
inom 60 dagar och riksdagen å nyo samlas inom
90 dagar. Riksdagen väljer sjelf en president
och 2 vicepresidenter. Dess förhandlingar äro
offentliga. Besluten fattas med absolut majoritet,
men för beslutens giltighet fordras, att hälften
af det lagliga antalet medlemmar (d. v. s. minst
199) ar närvarande. Frågorna beredas af utskott och
undergå tre »läsningar», såvida de äro föreslagna af
förbundsrådet eller äro lagförslag. Förbundsrådet
(ej kejsaren) framlägger propositioner, och
enskilda riksdagsmän ega rätt att väcka motioner,
men hvarje motion skall vara undertecknad af minst
15 riksdagsmän. Interpellationer kunna ställas till
förbundsrådet att besvaras af rikskansleren, om
minst 30 medlemmar förena sig derom. – Riksdagens
medlemmar äro representanter för hela folket
och ej bundna af uppdrag eller instruktioner. De
få såsom sådana icke arvode eller ersättning. –
Riksdagens samtycke jämte förbundsrådets fordras
vid all rikslagstiftning. Till lagstiftningen
räknas äfven budgetens uppgörande, fastställandet
af tullar, afgifterna på salt, tobak, bränvin,
öl och socker samt stämpelskatterna på vexlar och
spelkort. Räcka ej dessa inkomster samt afkastningen
af post och telegraf till statens utgifter, åligger
det hvarje stat att i proportion till sin folkmängd
bidraga till fyllande af de i budgeten bestämda
utgiftssummorna (s. k. matrikularbidrag). Denna
extra bevillning utskrifves, när så fordras, af
rikskansleren. Riksdagen eger äfven en vidsträckt
kontrollerande myndighet. Rikskansleren skall årligen
inför riksdagen redogöra för statsinkomsternas
användning, och för hvarje år skall redogörelse öfver
förvaltningen af riksskulden, rikskrigsskatten
och några andra riksfonder framläggas inför
riksgäldskommissionen, som består af ombud
från förbundsrådet och riksdagen. – I spetsen för
riksförvaltningen står den af kejsaren, utan medverkan
af förbundsrådet, utnämnde rikskansleren, hvilken i
kejsarens namn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
