Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tåda ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
elegantissima C. Koch, hvilka upptagas under flerehanda
namn i trädgårdshandböckerna (S. Sieboldii, S. nigra
pendula, S. americana pendala o. s. v.). De hafva
lansettlika, ibland vågiga, glänsande blad å de
smala, i lockar nedhängande qvistarna. En under
senare åren inkommen ny sort tårpil, S. Napoleonis,
är en afart, särdeles vacker, med ett fint, prydligt
bladverk å svajande grenar. Tårpilarna användas
gerna till prydnadsträd å grafvar i afsigt att dermed
beteckna saknad och sorg. O. T. S.
Tårsvamp. Se Hus-svamp.
Tåsjö, socken i Vesternorrlands län,
Ramsele tingslag. Areal 99,052 har. 2,690
innev. (1890). Annex till Bodum, Hernösands stift,
Ångermanlands Vestra kontrakt. Efter nuvarande
kyrkoherdens i Bodum och komministerns i T. afgång
skall T. utgöra ett särskildt pastorat.
Tåtel, bot. Se Holcus och Tåda.
Tåttar. Se Balk 2.
Täby. 1. Socken i Stockholms län,
Danderyds skeppslag. Areal 6,281 har. 1,289
innev. (1890). T. utgör. ett regalt pastorat,
Upsala ärkestift, Roslags Östra kontrakt. – 2. Socken
i Örebro län, Örebro härad. Areal 2,275 har. 740
innev. (1890). Annex till Mosjö, Strengnäs stift,
Örebro kontrakt.
Täckdikning (dränering, grunddikning,
alfdikning,underdikning), åkerjordens torrläggning
genom det öfverflödiga och skadliga vattnets
bortledande i underjordiska aflopp, som utgöras
af täckta diken. För en fullständig afdikning
(se d. o.) kräfves ett system af öppna och täckta
diken. Om man använder öppna diken ensamt, måste
dessa läggas så tätt, att de taga i anspråk en alltför
stor del af åkervidden och öfver höfvan sönderstycka
fälten, hvarigenom dessa under sommaren uttorka för
mycket samt nyttjandet af nyare åkerbruksmaskiner
försvåras eller omöjliggöres, hvarjämte sådana
diken bidraga att sprida skadeinsekter och ogräs
på fälten. Täckdikena åstadkommas på det sätt att i
det uppkastade diket nedlägges något ämne, som kan
lemna mellanrum för vattnets bortrinnande, hvarefter
jorden ifylles å nyo. De anordnas på ringa afstånd
från hvarandra, så att de kunna fullständigt upptaga
och afleda jordvattnet till de genom fälten dragna,
öppna dikena, som vidare bortleda detsamma. Dessa
öppna diken äro oumbärliga för uppfångande af vatten
från angränsande höjder samt afledande af vatten,
som vid ymnigare nederbörd eller snösmältning massvis
tillströmmar, men deras antal kan, då täckdikning
nyttjas, väsentligen inskränkas. Täckdikningen
gör jorden varmare, luckrare, bördigare och mindre
genomdränkt af höstens blöta; kälen går ej så djupt
ned och om vårarna förr ur, så att tiden för såväl
växtligheten som jordens bearbetning utsträckes;
regnvattnet afrinner hastigt, så att ej jordarbetet
hindras; jorden torkar ej ut ens vid långvarig torka,
emedan daggen tränger djupt ned i den porösa marken;
bearbetningen kan ske lättare, billigare och bättre;
skördarna blifva rikare och säkrare, förr mogna samt
af bättre beskaffenhet. Täckdikningen kan derför
sägas utgöra den första och vigtigaste af de
förbättringar, som afse att höja jordens fruktbarhet. Endast
sällan är jordens förmåga att genomsläppa vatten
sådan, att täckdikningen kan undvaras. För
öfrigt lämpar den sig för all jord utom djup, lös
torf- och mulljord, der öppen afdikning är att
föredraga. – Täckdikena äro af två slag: sugdiken
(l. paralleldiken) och fångdiken, af hvilka de
förra likasom suga till sig vattnet ur åkern. För
att inskränka antalet öppna utlopp (s. k. »ögon»)
låter man sugdikena mynna in i ett gemensamt,
större och lägre liggande täckdike (fångdiket),
hvilket i sin ordning leder vattnet till något
afloppsdike. Der marken är böljande, kan ett enda fält
erfordra flere, i olika riktningar gående grupper
af sug- och fångdiken. Ju djupare täckdikena läggas,
på dess större afstånd verka de, och vid fullständig
afdikning sänkes alltid vattenståndet i jorden till
samma nivå som täckdikenas botten. Sugdikena läggas
parallella på ett afstånd af 6–15 m. från hvarandra
(alltefter jordmånens styfhet) och på ett djup af
1,1–1,3 m. för att ej skadas vid afluckring och
djupplöjning samt ej nås af kälen, medan de ännu
föra vatten (då tillfrysningen skulle spränga dem),
och ej häller af växtrötter, som kunde tränga in och
tillstoppa dem. Man gör ej gerna sugdikena längre än
180 m., utan afskär dem, om så tarfvas, med fångdiken
inne i åkrarna. De öppna afledningsdikena upptagas
till behörigt djup, så att icke täckdikena fyllas
med bakvatten eller igenslammas. Der vissa fläckar af
grunden lätt genomsläppa vatten, upptager man gerna
en grop (»sugbrunn») till det lager, som vattnet
går igenom, och fyller den med små kullerstenar,
hvarefter vattnet från dikena ledes dit. – Täckdikning
företages hälst under trädesåret. Före arbetets
utförande afväges marken och kartlägges, hvarjämte
jordmånens beskaffenhet undersökes. Sugdikena läggas
längs fältets sluttning. De göras fullt raka och med
oförändradt fall utefter hela sin längd, att de ej må
igengrundas af nedsvämmad jord. Å mycket sluttande
fält anläggas sugdikena diagonalt, för att fallet icke
må blifva för starkt, hvilket skulle medföra fara
för utskärning. Gräfningen börjas i lägsta delen af
fältet, vid dikets blifvande ände. Täckdiket gräfves
med branta sidor och endast så bredt, att dikaren kan
stå i det. Långa, smala spadar af olika bredd nyttjas,
den smalaste (»stickspaden») till upptagande af dikets
bottenränna. Matjorden lägges på ena sidan om diket,
alfven på den andra.
Alltefter de olika slagen af använda fyllningsämnen
skiljer man mellan olika slag af täckdiken. Risdiken
hafva en bottenfyllning af ris, hälst enris, som
afqvistas nedtill och ställes upprätt samt täckes med
omvänd grästorf. I st. f. enris har man äfven användt
liggande knippor af al, björk eller vide. Risdikena
äro föga varaktiga. Stångdiken (gärdsel-, ribbdiken)
afleda vattnet mellan i bottnen nedlagda lag af störar
eller brädribb, hållna åtskils af tvärlagda pinnar
och täckta med torfvor. Ett sämre sätt är att ställa
korta störar i kors och deröfver lägga stänger. Dessa
diken användas, liksom risdikena, i jord, som är för
lös för tyngre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
