Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 16. Teniers - Üxkull / 1203-1204 (1892) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänder ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rofdjuren (fig. 11), de olika kindtänderna erhållit
olika funktioner och i sammanhang dermed antagit
mycket olika former, så att man brukar skilja
på mellan- (c’), rof- (c") och knöliga kindtänder
(c"). Dessa djur hafva sålunda uppnått den högsta grad
af heterodonti. Vidare iakttaga vi, att samtidigt
med den mera utpräglade heterodontiens uppträdande
tändernas antal blir begränsadt och bestämdt. Medan
sålunda tandantalet hos flertalet tandhvalar och
bältor är underkastadt större eller mindre vexlingar,
är tändernas antal hos de egentliga rofdjuren dels
vanligen mindre än hos de nyss nämnda djuren, dels
endast undantagsvis öfverstigande det för hvarje
art eller slägte bestämda. Ofta antages, att de
ofvan omtalade fallen af homodonti representera ett
ursprungligare stadium än heterodontien. Dock stödja
flere fakta, hemtade dels ur paleontologien, dels ur
embryologien, snarare den uppfattningen att de mer
eller mindre homodonta tandsystemen hos tandhvalar,
bältor, själdjur m. fl. böra betraktas som produkter
af en tillbakagående utveckling, att de således ej
äro förelöpare till något högre, utan att dessa djurs
stamfäder varit utrustade med ett mera heterodont
tandsystem än deras nu lefvande afkomlingar. Detta
utesluter dock ej, att det större antal tänder, som
utmärker flere af de nämnda djuren, kan anses vara
ett direkt arf från djur med ett qvantitativt rikare
utrustadt tandsystem. – Tandkronans form visar hos

Fig. 12.

däggdjuren så många vexlingar, att vi här endast kunna
anföra några exempel. Framtänderna äro vanligtvis
mer eller mindre mejselformiga; hörntänderna, som
ofta saknas, hafva i sin högsta utbildning formen
af en spetsig, vanligen böjd kägla. Den största
vexlingen förete kindtänderna. I sin enklaste form är
kronan kägellik (t. ex. hos tandhvalarna); vanligen
är den dock mera sammansatt: än skärande med flere
spetsar (rofdjur), än med utbredd krona med spetsar
(insektätare) eller med knölar (apor, menniskan). Den
mest sammansatta byggnaden hafva kindtänderna hos
vissa gnagare och hofdjur att uppvisa (fig. 12), i det
emaljen (c) sänker sig i veck in uti tandbenet (b),
och dessa emaljveck kunna fyllas med cement (c),
såsom närstående skematiska bild af ett genomsnitt
af en idislares kindtand visar. När en dylik tand
slites, åstadkommer den olika hårdhetsgraden af de
tre ämnen (tandben, emalj och cement), af hvilka
kronan är sammansatt, att lister, bestående af den
hårdaste beståndsdelen, emaljen, höja sig öfver den
del af tandens tuggyta, som består af det mjukare
tandbenet och cementet. Genom denna anordning blifva
kindtänderna synnerligen egnade att söndermala de
växtämnen, af hvilka de
ifråga varande djuren lifnära sig. Tandroten kan hos det
fullt utvecklade djuret vara än sluten, i hvilket
fall all vidare tillväxt af tanden upphör, än öppen
(såsom hos gnagarnas framtänder, kindtänderna hos
somliga gnagare, elefantens stöttand m. fl.), då
tanden fortfar att växa under djurets hela lif. Dylika
öppna rötter egas derför i allmänhet af sådana tänder,
hvilka äro utsatta för mycket stark nötning, och
der ämnesförlusten måste ersättas genom bildandet
af ny tandsubstans. – Hos alla ryggradsdjur, hvilka
ega tänder, med undantag af däggdjuren, ersättas
de utfallna eller slitna tänderna sannolikt under
hela lifvet af nya, eller m. a. o. hos sagda djur
förekommer ej blott en tandömsning, utan upprepade
sådana. Hos de flesta däggdjuren ersättes deremot den
första tandsättningen, eller de s. k. mjölktänderna,
genom de permanenta tänderna, hvarmed all vidare
tandömsning upphör. Af de många tandsättningarna, som
utmärka de lägre ryggradsdjuren, hafva hos däggdjuren
sålunda endast tvänne bibehållit sig. Och ej ens
alla tänder äro underkastade en dylik ömsning,
enär de bakre kindtänderna (»molarerna») ej
ömsas. Tandömsningens fullständighet visar en mängd
vexlingar hos däggdjuren. Sålunda ömsas hos några
däggdjur (såsom pungdjuren) endast en kindtand i
hvardera käkhalfvan. Hos andra åter (vissa själar och
fladdermöss m. fl.) utvecklas visserligen det vanliga
antalet mjölktänder, men dessa förblifva mycket små,
genombryta hos somliga aldrig gommen och försvinna
åter före djurets födelse samt äro således utan det
ringaste gagn för sina egare. Nämnda djur bilda i
detta afseende en öfvergång till de former (tandhvalar
och flertalet tandfattiga), hos hvilka
mjölktänderna aldrig utvecklas, och hvilka således hafva
endast en tandsättning. Ugn.         L-e.

Tändernas sjukdomar och vård. De vigtigaste
tandsjukdomarna äro följande. Tandböld är följden
af en inflammation i och kring tandrotens benhinna
(se Tänder, sp. 1197), orsakad antingen af en
försummad kariös skada i tanden eller af yttre
våld. Inflammationen alstrar varbildning, och varet
kan dels samla sig inom benhinnan, dels genombryta
såväl denna som t. o. m. den roten beklädande,
tunna benväggen, i hvilket senare fall det lagrar
sig mellan tandköttet och benet. Genom försumlighet å
patientens sida kan varet slutligen genombryta icke
allenast tandköttet, utan äfven mjukdelarna utanför
detta (kinden). Tandbölden åtföljes ofta af feber,
frossbrytningar m. m.; och bereder man icke i tid
aflopp för varet, antingen genom direkt öppnande af
bölden eller genom utdragning af tanden, kan processen
leda till tandfistel. Denna är, liksom andra fistlar,
ett mer eller mindre rörformigt, djupare eller
grundare sår, som ständigt vätskar sig och nästan
aldrig läkes af sig sjelf. Tandfisteln kan förekomma
såväl på tandköttet (s. k. »ofullständig fistel»
eller »tandköttsfistel») som på den yttre huden
(kinden), i hvilket senare fall den är svårare
att bota. Åtskilliga tandfistlar kunna ej läkas,
med mindre den sjuka tanden och äfven någon gång
omgifvande partier uppoffras.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>