Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uggleslägtet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Uggleslägtet, Strix, zool., ett slägte, inom hvilket
stundom alla till ugglornas familj (Strigidae)
hörande arter förenas, och som utmärkes genom de för
denna familj (se Ugglor) uppgifna kännetecknen. De
särskilda arterna kunna indelas i två grupper:
dagugglor och nattugglor. A) Till dagugglorna (se
d. o.) höra följande äfven i Sverige förekommande
arter: 1) bergufven (hornufven, »ufven»; Bubo
maximus, Strix bubo; se Berguf), 2) fjällugglan
(se nedan), 3) hökugglan (Surnia ulula, Strix nisoria;
se Hökuggleslägtet) och 4) sparfugglan (dvärgugglan,
Strix passerina; se Sparfugglan). Om den i Sverige
blott en enda gång anträffade Minervas uggla, Strix
(Athene) noctua, se Minervas uggla, och om den på
Syd-Amerikas pampas och llanos lefvande kaninugglan se
d. o. B) Till nattugglorna (se d. o.) höra följande
äfven i Sverige förekommande arter: 5) hornugglan
(skogsufven, Otus albicollis, Strix otus, se
Hornufslagtet), 6) jordugglan (kärrugglan, kortörade
ufven, Otus l. Strix brachyotus; se Hornufslägtet),
7) lappugglan (se d. o.), 8) slagugglan (se
d. o.), 9) kattugglan (harugglan, »nattugglan»,
skrikugglan; se Kattugglan) och 10) perlugglan (se
d. o.). Om den i Sverige sällsynta tornugglan (Hybris
l. Strix flammea) se Hybridini. – Den ofvannämnda,
i detta arbete förut icke beskrifna fjällugglan
(fjällbergufven, snöugglan), Strix (Athene) nyctea,
är hvit, ofta med svartgråa fläckar och streck. Näbb
och klor äro svarta. Längd 56 cm. Denna uggla tillhör
Europas, Asiens och Amerikas polartrakter. Inom
Sverige bebor hon under sommaren de inre delarna af
Lappland; mot vintern lemnar åtminstone en del sin
födelsebygd samt utvandrar till mellersta och södra
Sverige. Sålunda träffar man henne alla senhöstar
på Skånes åkerfält. Om sommaren lefver hon alltid
parvis och är då ganska skygg. Hon är i rörelse ej
blott i skymningen, utan flyger och jagar äfven midt
på dagen. Hennes föda utgöres af sorkar, särskildt
fjällemlar, och råttor. Äggen (6–10) läggas i en
liten fördjupning å marken utan annan bale än några
strån och fjädrar. L-e.
Ugglesvalan (ugglesvaleslägtet), Podargus, zool.,
ett fogelslägte, hörande till familjen nattskärror
(Caprimulgidae), gruppen Podargidae och ordningen
skärrfoglar (Strisores). Till sin allmänna habitus
öfverensstämma hithörande foglar ganska nära med
den europeiska nattskärran. Näbben är ofantligt
utbildad, kort, mycket bred och hvälfd; munnen är
klufven långt bakåt öronen till. Hufvudet påminner hos
flere arter genom fjäderbeklädnadens anordning ganska
mycket om vissa ugglearters. Vingarna äro starka,
men tämligen korta och afrundade. Tårna skilja sig
från den europeiska nattskärrans derigenom att
de tre främre sinsemellan ej äro förenade genom
någon hinna samt att mellanklon saknar tandlika
inskärningar. Hithörande arter lefva i södra Asien
och i Australien. De äro nattliga djur, som bebo
de stora skogarna och om dagen hålla sig dolda tätt
intill stammen på gummiträden. Vid skymningens inbrott
flyga de från gren till gren för
att fånga insekter; i brist på dessa förtära de ock
blötdjur. Under starkare köld lära de falla i en slags
dvala. Såsom man kan sluta af vingarnas beskaffenhet,
äro de ej så skickliga flygare som vår nattskärra. Af
hithörande arter må följande nämnas. Dvärgugglesvalan,
P. Novae Hollandiae, är en omkr. 26 cm. lång
australisk fogel, ofvan till mörkbrun, med ljusa
tvärstrimmor, samt inunder spräcklig af grått, svart
och gult. – Jätteugglesvalan, P. humeralis, finnes i
Nya Syd-Wales och är en af de största arterna. Längs
hufvudet och ryggens sidor gå svarta strimmor. Två
breda, ljusa, längre band pryda nacken. Se vidare
Podargidae. – Den på Sumatra lefvande långörade
ugglesvalan, P. auritus, är försedd med långa,
elastiska fjäderbuskar å kinderna och öronen,
hvarigenom hufvudet får ett mycket egendomligt,
uggleartadt utseende. L-e.
Uggleved, ett folknamn på murken ved, genomdragen
af något svampmycelium, eller det vanligen tråd-,
ibland ull-liknande vegetativa lagret af en
svampväxt. Stundom utvecklar s. k. uggleved ett
svagt fosforescerande ljus, hvars uppkomst icke är
tillräckligt känd. Man har antagit, att en dylik
fosforescens skulle vara en följd af ett långsamt
syreupptagande, en andningsprocess; och det lär
vara ådagalagdt, att ljusutvecklingen hos den på
gamla murknande olivträd i södra Europa växande
Pleurotus olearius Fr., en svamp af skiflingarnas
grupp, kommer af en dylik syreupptagning. Det för
träd svårt förstörande, egendomliga, bruntrådiga
myceliet till den i Sverige allmänna
honingsskiflingen (Agaricus melleus L.) ger upphof till
fosforescerande »uggleved». Allmogen kallar den så,
emedan det är en gammal tro, att nattugglan med
förkärlek uppehåller sig på ställen, der dylika
svampbildriingar förekomma. Äfven andra folknamn
finnas, såsom »mögelved» och »snuvläder» (det
sistn., då svampen bildar en sammanhängande,
läderartad massa, i synnerhet i bok).
O. T. S.
Ugglor (uggleartade roffoglar), Strigidae,
zool., en familj inom roffoglarnas ordning, hvilken
familj på grund af sitt lefnadssätt äfven kallats
nattroffoglar. Syn och hörsel äro hos dessa
foglar synnerligen starkt utbildade. Sålunda
hafva alla stora, framåtriktade ögon, hvilka
äro omgifna af en krets af styfva fjädrar
(»ögonringen»). Öronöppningarna äro mycket stora
och vanligen försedda med en rörlig hudklaff, som är
beklädd med styfva fjädrar. Genom denna för ugglorna
egendomliga anordning ökas förmågan att uppfånga
äfven mycket svaga ljud. Fjäderbeklädnaden är mjuk,
och de särskilda fjädrarna äro stora och böjliga,
hvarigenom en nästan ljudlös flygt möjliggöres. Näbben
är krökt ända från roten. Af tårna, som äro
beväpnade med spetsiga klor och ofta fjäderklädda,
är den yttersta en vändtå, som kan riktas utåt och
bakåt. De flesta ugglorna äro i rörelse i skymningen
och om natten. Under dagen uppehålla de sig vanligen
i dolda gömslen, i ihåliga träd, gamla murar etc.,
der ock deras ytterst enkla bo anbringas. Deras föda
består företrädesvis af varmblodiga djur,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
