Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungulites ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
änden af en metalltråd med den ena polen på en omkring
sin axel rörlig magnet och lägger dess andra ände
löst på magnetens midt, uppkommer, när man låter
magneten rotera, en elektrisk ström genom tråden
och den del af magneten, som ligger mellan trådens
båda ändar. Riktningen af denna ström beror såväl
på beskaffenheten af den pol, vid hvilken tråden är
fäst, d. ä. huruvida denna är en nord- eller sydpol,
som ock af den riktning, i hvilken magneten roterar,
så att man genom ombyte af ett af dessa förhållanden
kan gifva strömmen en motsatt riktning. Omgifver
man magneten med en likaledes omkring dess axel
rörlig cylindrisk mantel af metall och således
låter trådens ände släpa icke på magneten, utan
på manteln, så uppstår ström i tråden och manteln,
såväl då manteln ensam sättes i rotation, som ock
då magneten och manteln båda gemensamt rotera,
men icke om man låter magneten rotera ensam. Detta
fenomen, hvilket benämnes unipolär induktion,
har man varierat på flerfaldigt sätt. E. Edlund har
med sin »unitariska teori» för elektriciteten sökt
förklara alla hit hörande experiment. – Unipolär
ledning är en af P. Erman upptäckt egenskap hos vissa
lågor att leda den positiva elektriciteten, men vara
isolatorer för den negativa. Om nämligen en isolerad
galvanisk stapels båda poler förbindas med hvar sitt
elektroskop och poländarna införas i en låga, som står
i ledande förbindelse med jorden, utan att beröra
hvarandra, erhåller man ett maximum af utslag på
det elektroskop, som står i förbindelse med negativa
polen, men intet utslag alls på den andra. Fenomenet
har af flere fysici blifvit studeradt, förnämligast
af Hittorf, men dess orsak kan knappt ännu sägas vara
fullt utredd. – Om s. k. unipolära ganglieceller
se Ganglion. R. R.
Unisono (förkort. unis.), Ital. (af Lat. unus,
en, och sonus, ton, stämma), musikt., enklang,
d. v. s. då två eller flere instrument eller röster
(»unison sång») utföra samma toner. – All’ unisono, i enklang, nyttjas stundom äfven oegentligt i st. f. all’ ottava. A. L.
Unitarier (af Lat. unitas, enhet). 1. I kyrkohistorien
namn på de kristna, hvilka förkasta dogmerna om
treenigheten och Kristi gudom såsom stridande mot Guds
enhet (jfr Antitrinitarier). Sådana uppträdde under
reformationstiden i stort antal. Deras egentliga
hemland var Italien, der reformationens idéer
sammansmälte med renaissancens och derigenom togo en
rationalistisk riktning. Hotade af inqvisitionen,
utvandrade dessa neologer till Frankrike, Tyskland,
Schweiz m. fl. land. De fleste hamnade slutligen – då
de ingenstädes funnit någon säker fristad – i Polen,
der faktiskt en ganska vidsträckt samvetsfrihet
rådde. Inom de evangeliska församlingarna i detta
land uppstod, under dessa emigranters inflytande, ett
unitariskt parti, hvilket sedermera, utstött ur den
evangeliska kyrkan, bildade ett särskildt unitariskt
kyrkosamfund. Faustus Socinus (d. 1604)
intog, så länge han lefde, en ledande ställning inom
detta samfund och tryckte sin prägel på både dess
författning och lära. Efter honom
benämndes de äldre unitarierna vanligen
socinianer. – Den äldre unitarismens (socinianismens)
lära är fullständigast formulerad i Rakow-katekesen
(1605; på latin 1609). Der förkastas dogmerna
om tre gudomspersoner, om den andra personens
menniskoblifvande, om arfsynden och om den
ställföreträdande försoningen såsom stridande mot
förnuftet, utan grund i skriften och i praktiskt
hänseende värdelösa. Det historiska i Nya testamentet
– undren inbegripna – lemnas oantastadt. Deri är läran
fullkomligt supranaturalistisk. Den rationalistiska
kritiken riktar sig blott mot dogmerna, och
äfven med hänsyn till dessa är det intresse,
som här gör sig gällande, icke rent teoretiskt,
utan väsentligen praktiskt. Hufvudvigten lägges
på det sedligt religiösa handlandet. Religion är
väsentligen lydnad för Guds bud. I den socinianska
läran om Gud är ej fråga om hvad han är i sig,
utan hvad han är för menniskan. Allt hänföres
till menniskan och hennes bestämmelse. Genom den
första synden har icke menniskans natur undergått
någon förändring; menniskonaturens syndighet är
endast sinlighetens genom vanan att följa begären
vunna öfvervigt öfver förnuftet. Menniskan kan af
naturen undvika hvad hon vet vara synd, men hon vet
icke fullkomligt blott af sitt förnuft hvad som är
synd. Dertill behöfdes en gudomlig uppenbarelse. –
Den kristna religionen är den af Gud genom Jesus
Kristus anvisade vägen till evigt lif. Kristus var
född såsom endast menniska, dock, genom ett gudomligt
allmaktsunder, utan mensklig fader. Han blef på ett
underbart sätt benådad af Gud och till lön för sitt
heliga lif gudomliggjord – så att jämväl gudomlig
dyrkan tillkommer honom – för att såsom medlare
bringa den fallna menskligheten Guds nåd och såsom
konung regera de sina. Han är vår frälsare, emedan
han förkunnat den fullkomliga sedelagen och genom
löftena om evigt lif och den helige andes delaktighet
gifvit oss de starkaste driffjädrar till hållande af
densamma samt bringar dem, som ångra och bättra sig,
syndernas förlåtelse. Genom att lära menniskorna
känna Guds vilja och råd, genom att i sitt lif gifva
dem det fullkomligaste föredöme, genom att med sin
död besegla sin lära och i sin uppståndelse på det
kraftigaste bestyrka det gudomliga löftet om evigt lif
frälsar han menniskan från synden. Syndaförlåtelsen
framställes såsom en följd af menniskans bättring,
icke – såsom i den evangelisk-lutherska läran – som
grund till densamma. Äfvenså läres, att den helige
ande, här ej fattad såsom en gudomlig person, utan
såsom en gudomlig kraft, gifves åt den, som redan har
evangelium, i motsats till den lutherska läran om tron
såsom den helige andes verk i menniskan. Visserligen
rättfärdiggöres menniskan enligt socinianismen
såväl som enligt den ortodoxa protestantismen icke
genom gerningarna, utan genom tron, men med tron
menas här endast »förlitandet på lagstiftaren (Gud),
hvilket i sig innesluter den faktiska lydnaden för
honom». Den gudomliga uppenbarelsen innehålles i
bibeln, i synnerhet i Nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
