Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Upsala domkyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(smalände), som gifvit omvexling åt ytan,
afbrutet, som sagdt, af naturlig sten i angifna
delar, samt slutligen haft alla tak och alla
tornspetsar, stora och små, kopparklädda. Dessas form,
äfvensom sträfpelare och sträfbågar sparas till den
historiska framställningen, till hvilken vi efter
denna allmänna skildring nu öfvergå.
Tidpunkten för Upsala domkyrkas grundläggning är icke
med säkerhet känd. Enligt biskop Karls i Vesterås
intyg (Peringskiöld: »Monumenta ullerakerensia») har
påfven Alexander IV år 1258 lemnat sitt tillstånd
till att domkyrkan skulle få flyttas från (Gamla)
Upsala till Öster-Aros l. Upsala, såsom orten från
slutet af 1200-talet lärer börjat kallas, och i
konung Valdemars tid har domkyrkan der börjat byggas,
så att till år 1260 muren varit färdig ända till
taklaget. Men först 1270 beslöto konung Valdemar
och hans råd på herredagen i Söderköping, att denna
flyttning af namn och rättigheter från Gamla till
Nya Upsala skalle ega rum, hvilket ock skedde genom
den nämnde Vesteråsbiskopens kraftiga medverkan, så
att Erik den heliges ben kunde högtidligen öfverföras
till Upsala 1273 d. 24 Jan., en dag, som ännu i vår
almanack heter »Erik translatus». Alltså torde Upsala
domkyrka vara anlagd i slutet af 1250-talet. Men det
skulle dröja mer än ett och ett halft århundrade,
innan hon blef färdig. Flere gånger under slutet af
1200-talet och under hela 1300-talet beviljades påflig
aflat åt dem, som med frivilliga gåfvor befrämjade
byggnadsföretaget. År 1287 inkallades från Paris en
byggmästare, Étienne de Bonnueill, med 10 gesäller
och 10 lärlingar för att hugga sten och utföra annat
arbete för uppbyggandet af kyrkan, såsom det heter,
till likhet med Notre Dame i Paris, hvilket så sent
som vid slutet af 1200-talet icke kunde vara meningen
och visserligen icke häller blifvit af, ty planen
i Upsala domkyrka är, i motsats till Notre Dame,
anlagd i fullt utvecklad gotik, ehuru det kärfva
materialet (tegel) i resningen hindrade stilens
genomförande i större delen af detaljerna. Under
1300-talet blef östra delen fullt färdig; tvärskeppet
fullbordades, och äfven det vestra långhuset har nog
stått i det närmaste färdigt och varit under arbete
i vissa delar, då det nya århundradet ingick. I
afseende på denna vestra del må observeras några
omständigheter, som vid restaureringen i våra dagar
iakttagits. Först och främst hafva pelarna i långhuset
varit uppförda af tegel, men af samma form och mått
som korafdelningens kalkstenspelare, på grund hvaraf
de voro en del svagare. Vidare måste vestra fasaden
då ej hafva varit ämnad att få två torn, utan den
afslöts med sidotakens sneda linie på båda sidor om en
midtgafvel, som följde konstruktionens kontur. Detta
syntes klart af upptäckter i tornens murning,
gjorda under restaureringsarbetet. Tornens tegelmur
var nedtill af mörkare, upptill af ljusare färg,
och gränsen betecknades af en tydlig sned linie,
som följde det nedre takets lutning. Slutligen fanns,
hvad medeltidens byggmästare ej känt till, i sandåsen
under södra sidan af kyrkan intill tvärskeppet,
1,8 m. under ytan, en »lersvacka», som på djupaste
stället gick
omkr. 12 m. ned i jorden och under århundradenas lopp
ej litet medverkat till södra sidans svaghet och
södra tornets lutning, när detta sedermera uppfördes
på den svekfulla grunden. Men innan dess inträffade
1402 (d. 25 Maj), enligt »Chronicon visbyense»
(Peringsk. a. s.), en svår olycka: hvalf och pelare
störtade ned på en sträcka af 35,6 m. (ungefär
långhusets längd), men säkerligen endast på den södra,
svaga sidan. Vid restaureringen har nämligen visat
sig, att af de fyrkantiga tegelklumpar, hvilka
i långhuset tjenstgjorde som pelare, de norra,
som till en del äfven visade »knektar» af tegel å
yttersidan, funnos qvar i fullständig form, inbäddade
i tegelmassan, med ännu qvarsittande kapitäl
och baser af sten, under det att en sådan formad kärna
saknades å den södra raden, hvars pelare således
hafva rasat och ersatts af fyrkantiga stöd, efter
hvilka den södra för styrkans och öfverensstämmelsens
skull genom kringmurning formats. Vidare iakttogs
å de norra pelarnas baser, att hörnbladen å de
österut stående voro förträffligt färdighuggna,
medan de längre vesterut befintligas hörnblad endast
antyddes af trekantiga stenklossar, ännu ej rörda af
mejseln, hvilket bevisar, att olyckan öfverraskat de
byggande midt under arbetet. Först 1440 voro hvalfven
åter färdiga, och 1441 uppsattes den koppartäckta
takryttaren. Slutligen må äfven bemärkas, att kyrkan
med all säkerhet under samma tid fick sin vestfasad
ändrad, och att denna under den tid, då Sverige
stod i nära beröring med Nord-Tyskland, erhöll den
»baltiska» form, som den haft ända till 1886, och
som föga harmonierade med kyrkans franska stil för
öfrigt. Det måste hafva varit någon pommersk eller i
det hela lågtysk byggmästare med föga stilinsigt och
smak, som byggt denna om den tyska Östersjögruppens
kyrkor påminnande fasad, med sina sicksackornament,
kors och vapensköldar, i fördjupad ytdekoration
anbragta i öfre tornmuren, med de sex klumpiga, till
kyrkans konstruktion sig ej slutande sträfpelarna
på tornens fasad- och sidoytor (fig. 1) samt med sin
ofvan beskrifna portal. Emellertid blef kyrkan så
pass färdig, med ofvan angifna undantag, att hon kunde
invigas tredjedag pingst 1435, hvilken högtidliga akt
försiggick till de tre ofvannämnda helgonens ära. –
Huru kyrkan i de nu förstörda delarna såg ut under
återstoden af 1400- och under hela 1500-talet veta
vi ej. Vi känna blott, att hon härjades af eld 1447,
1464 (Juni) och 1473 (Juni) samt 1512 (April) och
1572 (d. 24 April), då hon jämte staden förstördes,
hvarefter nya tornspiror byggdes af Johan III,
om hvilkas form vi endast kunna gissa, att de
varit utförda i »vasastil», en förmedling af gotisk
resning och renaissance-detaljer. Hon var förut
täckt med bly; efter branden täcktes hon med tegel
och först senare med koppar. Under en stark storm i
Mars månad 1609 blåste den ena af de då befintliga
spirorna ned; men åren 1613–19 ersattes bägge med
två spiror till 400 fots höjd i barockstil, hvilka
äro kända genom Peringskiölds afbildning. De utfördes
på Gustaf II Adolfs bekostnad af arkitekten Gerhard
de Besche.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
