Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utrecht ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nödvändigt tagas ur den krets, som beslutit dess
tillsättning. – Utskottsinrättningen i den svenska
riksdagen har en egendomlig karakter genom den stadga
och varaktighet, som blifvit gifna åt densamma
till följd deraf att den till sina hufvuddrag
och väsentliga delar är bestämd i en särskild
grundlag, Riksdagsordningen, i motsats till hvad
förhållandet är i andra lands (undantagande Finlands)
representantförsamlingar. Dessa sjelfva eller,
der de äro fördelade på afdelningar, hvarje sådan
bestämma för hvarje sammanträde sin arbetsordning och
de utskott (Fr. comité, Eng. committee, D. udvalg),
som skola användas för frågors beredande, och sättet
för deras sammansättning m. m. Det egendomliga i
Sveriges utskottsinrättning har sin historiska grund i
detta lands ståndsrepresentation. Hos Sveriges rikes
ständer, likasom i andra lands ständerförfattning,
särskildt Tysklands landtständer, hade utskotten
länge en särskild maktställning. De blefvo väl
ej, likasom i Tyskland, förvandlade till mellan
riksdagarna fungerande myndigheter, som efter hand
utträngde ständerförsamlingarna, men de hafva i förra
tider haft en maktställning, som är främmande för
utredande kommissioner. Ständerutskott sammankallades
vid sina tillfällen före 1660 att afgöra med rikets
ständers rätt, s. k. utskottsmöten (se d. o.),
och äfven vid riksdagen hade utskott af ständerna,
hvilkas förhandlingar hemlighöllos, en särskild
beslutande makt, hvilken upphörde först med 1809 års
statsskick. Jämte dessa utskottsmöten och utskott,
som beslöto med rikets ständers rätt, forordnades
delegationer af stånden, som, efter det stånden
blifvit skilda på fyra kamrar, samtidigt dermed
att rådet upphörde att vara riksdagens bestämmande
vilja och ledare af dess förhandlingar, kunde
åstadkomma en förening och sammanjämkning af ståndens
olika meningar. Detta skedde till en början genom
användning af deputerade af stånden, som kommunicerade
sinsemellan och med regeringen. Till en början,
innan rikets ständer fått sig tillerkändt något
initiativ, öfvertog nämligen regeringen utredningen af
ärendena och sökte genom underhandlingar med stånden,
som besöktes af rådsherrarna, då ej ståndsdeputerade
infunno sig hos rådet, bringa öfverläggningarna till
önskvärd öfverensstämmelse. I bevillningsfrågor, som
afgjordes af hvarje stånd särskildt, sökte stånden en
och annan gång på egen hand bringa öfverensstämmelse
i sina beslut. Dessa ståndsdeputationer fingo en allt
större betydelse, hälst sedan de ofrälse stånden
i sin kamp mot adeln under 17:de årh. lärt känna
vigten af enhet och sammanhållning. Deputationer,
afsända från ett stånd till ett annat för att i
vigtiga frågor sammanjämka ståndens olika meningar,
användes fortfarande under ståndsrepresentationen
bredvid utskotten, äfven sedan utsedda gemensamma
utskott, eller, såsom de under Frihetstiden äfven
delvis kallades, deputationer, vunnit stadga och
betydelse, och rättighet för stånden att afsända
deputationer till hvarandra ingick i 1810 års
Riksdagsordning. För stånden gemensamma deputationer
l. utskott till ärendenas beredning läto länge
vänta på sig. Ständernas försök att sjelfständigt
bereda ärenden och bringa enhet i beslut måste ju
vara af ringa betydelse, så länge de saknade initiativ
och regeringen helt naturligt drog försorg derom, då
i 1617 års R. O. var uppstäldt såsom regel, att vid
skiljaktiga meningar mellan stånden konungen egde taga
hvad deraf bäst vore. Till en början förekommo derför
utskott för ärendenas beredning särskildt för hvarje
stånd, t. ex. för beredande af bevillningsfrågor
och ståndens besvär. Dessa utskott beredde jordmånen
för gemensamma utskott, hvilkas användning var en
naturlig följd af de gemensamma konferenserna mellan
ståndsdeputerade, hälst sedan förebilden gifvits
af hemliga utskottet (se d. o.), som förekom första
gången 1627, men till hvilket bondeståndets ledamöter
i allmänhet ej egde tillträde före 1789. Från och
med 1664 förekom bankoutskottet, hvari bondeståndets
ledamöter ej deltogo före 1800. I reduktionsfrågor vid
1680 års riksdag affattades ett för de ofrälse stånden
gemensamt memorial af deras samfällda deputerade. Med
Frihetstidens statsskick, under hvilket rikets ständer
utöfvade ett obestridt initiativ i alla frågor, vann
utskottsinrättningen fasthet och stadga. I 1719 års
R. F. (§ 37) och 1720 års R. F. (§ 20) omförmäles
ständernas sekreta utskott (se Hemligt utskott)
och i den senare grundlagen äfven deputationer vid
och mellan riksdagarna. Genom 1723 års R. O. blef
utskottsinrättningen med dertill hörande deputationer
bragt i ett ordnadt skick. Såsom regel gällde, att
adeln i utskott eller deputation insatte dubbelt så
stort antal ledamöter som annat stånd, att ärendena
afgjordes inom utskottet genom omröstning efter
stånd, att ridderskapets och adelns förste ledamot
af utskott var dess ordförande samt att bondeståndet
var uteslutet från sekreta utskottet, hvarunder
voro inbegripna äfven stats- och bankoutskotten. I
utskottsinrättningen gjordes en viss rubbning
under det statsskick, som grundlades af Gustaf III,
till följd deraf att 1723 års R. O. genom 1772 års
R. F. förlorade sin gällande kraft och att man således
hade att återgå till 1617 års ofullständiga R. O.,
hvarförutom funnos några få och dertill otydliga
föreskrifter i 1772 års R. F. Dessa föreskrifter
inneburo i sig en betydlig inskränkning i rikets
ständers rätt, särskildt hvad hemliga utskottet
angick. I § 47 tillerkändes ständerna rätt att utnämna
dem, som skulle sitta i hemligt utskott, och utskottet
var tillförsäkradt att besluta med ständernas rätt;
men det berodde af konungen att bestämma de ärenden,
som skulle hållas hemliga, och öfverläggningen skulle
ske med honom, hvadan sådant utskott, åt hvilket
kunde af konungen öfverlemnas hvilka ärenden som
hälst, som han behagade beteckna såsom hemliga, lätt
kunde blifva ett redskap i hans hand, till förfång för
ständerna in plenis. I § 50 omförmäles ett ständernas
utskott, för hvilket statsverkets tillstånd skulle
uppvisas (statsutskott). Såsom en gifven följd af
R. F. § 55, som bibehöll rikets ständers bank under
ståndens egen garanti och vård, var användning af
ett bankoutskott. I öfrigt användes till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
