Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utskott ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
början deputationer för hvarje särskildt
stånd. Oumbärligheten af gemensamma utskott
visade sig. Redan under 1778 års riksdag arbetade
ståndens deputerade i bevillningsfrågor samfäldt,
hvarefter vid 1786 års riksdag med konungens
bifall den arbetsmetod antogs att samtliga ståndens
deputerade gemensamt utarbetade till dem hänskjutna
frågor. Till följd deraf tillsattes vid samma riksdag
ett lagutskott, hvartill kom vid 1789 års riksdag
ett bevillningsutskott och vid 1800 års riksdag
ett allmänt besvärs- och ekonomi-utskott. Dessutom
hade stånden sina enskilda utskott. Dessa voro
de olika slag af utskott, som förefunnos vid
statsskickets förändring 1809. Vid detta års
riksdag tillkom konstitutionsutskottet. I 1810
års R. O. infördes gemensamma expeditionsutskott
samt ståndens enskilda utskott, bland hvilka
märkes riddarhusutskottet. Utskottsinrättningen
undergick den vigtiga förändring att all sekretess
borttogs utom hvad rörde öfverläggning med konungen
om ärenden, hvilka han ansåg böra hemliga hållas,
och hvilka icke tillhörde annat utskotts befattning,
hvarjämte all beslutanderätt för hemligt utskott å
ständernas vägnar borttogs. I afseende på utskottens
sammansättning borttogs adelns rätt att förordna
dubbelt så stort antal som annat stånd, men ännu
bibehölls omröstningen ståndsvis inom utskotten med
ordförandeplats förbehållen åt förste ledamoten af
ridderskapet och adeln. Genom 1810 års R. O. blefvo
riksdagens verksamhetsformer bestämda på ett sätt, som
alltid möjliggjorde åstadkommandet af ett ständernas
beslut, och hvarvid utskottsinrättningen erhöll sin
särskilda betydelse. Hvarje fråga af beskaffenhet
att utgöra föremål för riksdagens pröfning,
som väcktes i laga ordning i ett stånd, skulle
behandlas af något af de för stånden gemensamma
utskotten. Skulle en fråga vara af sådan art,
att den ej utgjorde föremål för handläggning af
något visst utskott, skulle Allmänna besvärs-
och ekonomi-utskottet eller något af de öfriga
utskotten, till hvilket motionen blifvit hänvisad,
upptaga ärendet, hvarförutom ständerna egde tillsätta
särskildt utskott för en viss, mera omfattande frågas
noggrannare utredning. Derjämte kunde ifrågakomma
sammansatta utskott, om likartade ärenden blifvit af
ständerna till flere utskott hänvisade eller utskott
eljest till följd af ärendets beskaffenhet ansåg af
vigt att med annat eller andra utskott rådpläga,
hvarför utskotten skulle sammanträda antingen in
plenis eller genom deputerade. Denna bestämmelse
ändrades 1853–54 så, att sammanträde alltid skulle ske
genom deputerade, hvilkas antal bestämdes till två af
hvarje stånd från hvarje utskott, med rätt till att,
der så fanns nödigt, öka antalet med ytterligare
två. Utskottens åliggande blef hufvudsakligen att
bereda riksdagsärenden och söka sammanjämka de olika
meningarna till ett ständernas beslut. Dertill kom
för vissa utskott initiativ i vissa frågor, och vissa
utskott tillerkändes en viss beslutanderätt, dock
endast i särskildt uppgifna fall. Hvarje försök att
undandraga ståndens plena riksdagsärendenas behandling
och öfverlemna afgörandet å ständernas vägnar till hemligt utskott
i en eller annan form var afskuret genom det sätt,
hvarpå det hemliga utskottets befogenhet var
bestämd. Under ståndsrepresentationen före 1809
saknades i riksdagsarbetsordningen bestämmelse
angående det sätt, hvarpå sådana frågor, som icke
finge förfalla, utan borde erhålla ett bestämdt
afgörande, skulle afgöras, då erforderlig pluralitet
af stånden icke vunnits för ett gemensamt ständernas
beslut. Denna lucka blef i 1810 års R. O. utfylld
genom bestämmelsen att i sådant fall frågor
skulle afgöras genom förstärkt utskott. Sådant
utskott bildades på det sätt att det utskott,
som tagit befattning med frågan, förstärktes,
sedan sammanjämkningsförsök ej haft framgång,
genom val af stånden i deras särskilda plena till
en nämnd, som räknade 30 medlemmar (utskottets egna
ledamöter inberäknade) af hvart stånd – med undantag
af förstärkt konstitutionsutskott, som skulle bestå
af 20 medlemmar af hvart stånd. Inom förstärkt utskott
egde samfälld omröstning rum, och det egde med rikets
ständers rätt afgöra frågan. Genom grundlagsändring
1823 förenklades utskottsarbetet derigenom att
samfälld omröstning infördes inom alla utskotten,
hvarigenom alltid ett definitivt utlåtande kunde
komma till stånd.
Det egendomliga i Sveriges nuvarande tvåkammaresystem
med dertill hörande utskottsinrättning har sin grund
i ståndsrepresentationens arbetsordning, hvilken i
de flesta delar blifvit följd utan andra ändringar
än dem, som varit föranledda af representationens
fördelning 1866 på två kamrar i stället för
på fyra stånd. Den vigtigaste förändringen var
afskaffandet af de med ständernas rätt beslutande
förstärkta utskotten, hvartill kom, att allmänna
besvärs- och ekonomi-utskottet uteslöts från de
gemensamma utskotten och att i dess ställe åt kamrarna
öfverlemnades att tillsätta tillfälliga utskott. För
riksdagsärendenas beredning tillsättas enligt nu
gällande Riksdagsordning af 1866 vissa för båda
kamrarna gemensamma, af lika stort antal ledamöter
från hvardera kammaren bestående utskott. Dessa
äro: 1) ständiga utskott: konstitutions-, stats-,
bevillnings-, banko- och lagutskott (se dessa ord),
hvilka kallas ständiga, emedan sådana utskott skola
tillsättas vid hvarje lagtima riksdag inom 8 dagar
efter riksdagens öppnande, 2) särskilda utskott
för upptagande af fråga, som tillhör ständigt
utskotts behandling; de tillsättas nu likasom under
ståndsriksdagarna, då en frågas större omfattning och
kraf af en mera genomgående utredning anses fordra
det och kamrarna sammanstämmande sådant besluta. I
sammanhang dermed bör erinras om de deputerade, hvilka
hafva att med konungen öfverlägga om ärenden, som han
anser böra hemliga hållas (s. k. hemligt utskott),
kanslideputerade (se d. o.) och den i riksdagens
reglementariska föreskrifter § 3 omförmälda
talmanskonferensen (se d. o.), hvilka delegationer
äfven äro sammansatta af lika stort antal ledamöter
från hvarje kammare och således äro att hänföra till
gemensamma utskott. Af likartad beskaffenhet med
utskott äro de nämnder, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
