Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utskott ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven när fråga uppstod om nya skatter, nya lagar samt
krig, fred och förbund. Ehuru deras anmärkningar
ej för tillfället vunno gehör, visade de dock
tillräckligt tydligt, att man ej längre kunde med
fördel använda utskottsmötena. Axel Oxenstierna,
regeringsformens författare, som ej tyckes hafva
haft något emot att utvidga mötenas kompetens,
lärde sig snart inse, att riksdagen var den enda
användbara representationen, och sedan var det alltid
han, som yrkade på att i vigtigare frågor samtliga
ständerna skulle höras. Mötena blefvo också alltmera
försigtiga. Efter Gustaf II Adolfs tid afvisade de
bestämdt hvarje försök att få dem att fatta beslut
i någon bevillningsfråga. Lika rädda om riksdagens
rätt visade de sig, när deras betänkande begärdes
rörande nya lagar och förordningar. De flesta
af dessa voro af den art, att regeringen kunnat
afgöra dem på egen hand, men ehuru man således
ofta endast begärde mötenas råd, blef det vanliga
svaret ett hänskjutande af frågan till regeringen
eller till allmän riksdags afgörande. Något
större sjelfständighet visade mötena i afseende på
utrikespolitiken. Mötet 1658 gaf sitt samtycke till
krig mot Brandenburg; 1645 gillade utskottsständerna
vilkoren för fred med Danmark o. s. v. Visserligen
sträckte sig ej sjelfständigheten så långt,
att man vågade ogilla regeringens förslag eller
åtgärder, men man yrkade dock ej, att frågor rörande
utrikespolitiken skulle hänskjutas till allmän
riksdag. Utskottsmötena förlorade i betydelse, ju mera
ständerna tillväxte i politisk mogenhet, och upphörde
med år 1660, då det sista hölls. I det tillägg,
som s. å. gjordes till 1634 års regeringsform,
förbjödos alla andra ständerförsamlingar än allmänna
riksdagar. Utskottsmöten höllos till ett antal af
17: 3 före Gustaf II Adolf, 6 under hans regering
(af dessa 3 efter hans afresa till Tyskland),
4 under Kristinas minderårighet, 2 under hennes
egen regering, 1 under Karl X Gustaf och 1,
det sista, kort efter hans död. – Jfr K. Beckman:
»Bidrag till utskottsmötenas historia» (akad. afh.,
1887). K. B-n.
Utskottsriksdag är ett synonymt
uttryck för utskottsmöte (se d. o.), men också
namnet på några ständersammankomster, hvilka genom
närvaro af bondeståndets representanter bestämdt
skilja sig från utskottsmötena, fastän i likhet
med dessa antalet riksdagsmän var mindre, än hvad i
allmänhet var förhållandet. Namnet utskottsriksdag
i den senare bemärkelsen förtjena i synnerhet två
riksförsamlingar, som höllos 1625 och 1710. Den
förra, som sammankallades fåtaligare än vanligt,
emedan en allmän riksdag hållits kort förut, bestod
af landshöfdingarna med 2 adelsmän af hvart län,
biskopar och superintendenter med 1 af domkapitlet
och 1 prest från hvart stift, borgmästaren i hvarje
stad och 6 bönder af hvar lagsaga. Den antog en ny
bevillning, den s. k. qvarntullen. Den betraktades
såsom en vanlig riksdag, och dess beslut ansågs
bindande för hela riket, hvarför några underhandlingar
i landsorterna om qvarntullen ej anställdes. Mötet
1710 föranleddes af rådets känsla af
vanmakt gent emot de olyckor, som från alla håll
hopade sig öfver fäderneslandet. Det fåtaliga rådet
ryggade tillbaka för att ensamt bära ansvaret för
de utomordentliga åtgärder, som måste vidtagas,
och önskade derför dela det med ständerna. Men
då man var angelägen att bibehålla konungens
envåldsmakt oförkränkt, ville man ej sammankalla
en allmän riksdag, utan endast ett utskott af
ständerna. Kallelsebrefvet omtalar landshöfdingar,
lagmän samt 2 eller 3 af adeln i hvart län, biskopar
och superintendenter med 2 eller 3 prester af hvart
stift, 1 ombud från hvar och en af stapelstäderna och
de förmögnare städerna samt 3 eller 4 bönder från
hvart län. Ständernas hufvudsakliga sysselsättning
blef att föreslå nya skatter och afgifter. Då
mötet tog sig för att besvära sig öfver rådande
missförhållanden, blef det hastigt afslutadt. Hela
sammankomsten har fullständigt karakteren af en
allmän riksdag. – Om ständernas utskottsmöte 1710
se C. G. Malmströms uppsats i »Hist. tidskr.», VII
(1887). K. B-n.
Utskrifning, krigsv., uttagande till krigstjenst af
erforderligt antal manskap, utan afseende på grunden
derför. Vanligen förstår man dock med utskrifning
manskapets uttagande, då detta sker utan bestämda
former, såsom fallet var i Sverige före det nu
gällande indelningsverkets införande. Från äldsta
tider uttogs vid en stundande härfärd ett visst
antal manskap, vanligen en man från hvarje »hamna»
(se d. o.), hvilket ju var ett slags utskrifning. Då
krigsmakten under 16:de årh. fick något så när
ordnadt skick, uppsattes infanteriet genom utskrifning
bland den allt fortfarande till krigstjenst skyldiga
lägre befolkningen. Utskrifningarna företogos till en
början, då konungen fann dem nödiga, men efter Gustaf
II Adolfs tillträde till regeringen fordrades riksdags
eller landskapsmötes samtycke till dem. De blefvo ock
snart årliga. Se derom Indelta armén. I tidernas längd
gaf utskrifningssättet tillfälle till många missbruk,
underslef och oordningar, hvilket tillika med de
dåliga resultat, som utskrifningen lemnade, gaf Karl
XI anledning att ersätta detta rekryteringssätt med
det ständiga knektehållet, hvilket ju i sjelfva verket
är utskrifning efter gårdtal. – I nästan alla land har
utskrifning eller uppbåd förekommit i form af ett mera
oordnadt rekryteringssätt. I Ryssland bibehöll det sig
ända till 1874, och bland de lifegne uttogs årligen
ett visst antal man (4–19) för hvarje tusental af
den manliga befolkningen. Här och hvar behålles ännu
benämningen för att angifva uttagandet af den årliga
rekrytkontingent, som enligt värnpligtens bud skall
lemnas. I Sverige har denna förrättning fått namn
af inskrifning. C. O. N.
Utskänkning (af skänka, T. schenken, i den
urspr. bet. »gifva att dricka», »slå i»; jfr
munskänk och beskänkt). Se Bränvinslagstiftning,
Minuthandel och Nykterhetsrörelsen.
Utskära. 1. Sjöv. Se Skära in. – 2. Se Kastrera.
Utslag. 1. Metallurg. Se Jern, sp. 1124, 1129. –
2. Med. Se Ekzem och Hudsjukdomar. – 3. Jur. Se Dom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
