Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utställningar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med landets lagar, begäret att undandraga sig tunga
skattebördor eller tryckande militärtjenstepligt
o. dyl. Upptäckten af nya guld-, silfver- eller
diamantgrufvor har till aflägsna trakter dragit
massor af utvandrare. Bland förmedlande orsaker
till utvandring har den ojämförligt starkaste på
senare tid visat sig vara bref från redan utvandrade
slägtingar och vänner med lockande beskrifningar och
sändning af respenningar, – Frihet att utvandra är en
naturrätt, som i nutidens kulturstater erkännes höra
till den personliga friheten och de medborgerliga
rättigheterna. Finner man sin stats förpligtelser
oförenliga med sitt samvete, dess politiska eller
religiösa inrättningar stridande mot sin öfvertygelse
eller dess ekonomiska förhållanden hinderliga för
sitt lifsuppehälle, bör det stå en fritt att
utvandra. – Utvandringen är en kulturhistorisk
företeelse, som kännetecknar den hvita rasen (och
den mongoliska). Jämförelsepunkter med nyaste tidens
utvandring träffas i alla historiens skeden. Genom
folkflyttningar från land till land har sedan urminnes
tid civilisationen blifvit utbredd öfver allt större
delar af jorden. Fenicernas och grekernas storartade
kolonisation innebar ej utvandring i egentlig
mening, ty nybyggarna beskyddades af moderlandet
och bibehöllo sin medborgarerätt i detta. De
forngrekiska staterna tillerkände utvandringsrätten åt
alla utom slafvarna. Der beredde utvandringen aflopp
för öfverbefolkningen, i Rom återigen för missnöjda
samhällselement. Den s. k. stora folkvandringen
(se d. o.) vid medeltidens början var delvis en
framtvungen utvandring, i det att en folkvåg trängde
den andra från öster till vester. Den ledde till
nya statsbildningar, som ofta erhöllo den invandrade
eröfrarens nationalitet (i olikhet med förhållandet
vid den nutida utvandringen). Under ett helt årtusende
efter Vestromerska rikets fall hvälfde folkslag sig
öfver folkslag från ett land till ett annat. De
skandinaviska vikingatågen (se d. o.) voro på samma
gång en utvandring i betydande skala. Araberna
utbredde sig öfver norra Afrika, Pyreneiska
halfön och Sicilien. Tatarer öfversvämmade
södra Ryssland, och osmanerna fingo fast fot på
Balkanhalfön samt i Mindre Asien. Enskilda personers
utvandring var ett sällsynt och farligt företag
under medeltiden, hvilken länge såg i främlingen
en rättslös. Feodalsystemet lade ytterligare
band på den enskildes flyttningsdrift. I Tyskland
tilläts utvandring endast mot erläggande af en pålaga,
gabella emigrationis, hvilken upphäfdes först i 19:de
århundradet. Ett vandringsfolk voro judarna, hvilka då
och då fördrefvos ur kristna stater. Inemot början af
den nyare tiden inträffade lärda grekers utvandring
till Vesterlaridet, efter Konstantinopels fall 1453,
och morernas tvångsutvandring ur Spanien. Upptäckten
af Amerika och af sjövägen till Indien öppnade helt
nya banor för utvandringsdriften, men de nyvunna
trans-oceaniska områdena bundos såsom lydkolonier
vid de europeiska moderlanden och utsögos sniket af
dessa (jfr Koloni). Af religiösa skäl utvandrade på
1600-talet engelska independenter och puritaner till
Nya England, franska
protestanter under Ludvig XIV till olika land i Europa (se
Réfugiés). De tidigare utvandrarna till Amerika
protesterade i handling mot den gamla uppfattningen
af folken såsom endast skatteobjekt för furstarna
eller staten. I Frankrike var utvandring belagd
med de strängaste förmögenhets- och kriminalstraff,
tills den frigafs 1789, efter revolutionens utbrott,
och adeln samt presterna började emigrera i mängd
(se Emigrant). I Preussen stadgade en förordning af
1721 dödsstraff för bondes utvandring och för lockelse
till utvandring, men genom landsrätten af 1794 blef
naturrättslärarnas teori om utvandringens frihet
erkänd och den enskildes personliga bestämmelserätt
vilkorligt gällande. De tyska staterna hafva i det
längsta försvårat utvandringen. I England utfäste
flere lagar under 1700-talet strängt förbud för
fabriksarbetare att utvandra och hårda straff
för dem, som värfvade dem dertill. Dessa lagar
äro ännu icke upphäfda, men tillämpas alls icke,
och utvandringsrätten är in praxi till fullo erkänd
(naturligen dock ej för ämbetsmän och soldater). I
Sverige, hvars regering på 1630-talet lät anlägga
kolonien Nya Sverige vid Delaware-floden, i afsigt att
vinna en rikedomskälla till förkofran af hemlandets
välstånd samt en afledare för dåligt folk och
oroliga hufvud, rent af tvang man många att utvandra
dit. På 1700-talet deremot satte de makthafvande
äfven här genom lagstiftning hinder och förbud för
utvandring. I legohjonsstadgan af 1739 föreskrefs
ett strängt passväsende för tjenstefolk och ungdom,
som ville utvandra, och förutsattes skyldigheten att
återvända. Efter två eller tre års bortovaro utan laga
förfall miste man »arfs- och undersåtes rätt». Den,
som reste utan pass, miste arfsrätt efter ett års
förlopp. En 1756 utfärdad kungörelse stadgade 2,000
daler s. m. plikt för den, som bortlockade någon
manufakturarbetare, och 1,000 daler s. m. för den,
som lät sig bortlockas; den förre var derjämte skyldig
att åter hemskaffa den bortkomne. K. förordningen af
d. 18 Febr. 1768 ålade enhvar, som ej var försedd med
K. M:ts tillstånd till utrikes resa, att vid uttagning
af pass ställa borgen för sin återkomst inom i passet
utsatt tid. Person, som egnade sig åt bergshandtering
och utan Bergskollegiums speciella tillstånd droge
ur riket, skulle bota första gången 200 daler och
andra gången 400 daler s. m., men tredje gången –
mista lifvet. Samma lag gällde för den, som tubbade
bruksfolk ur riket. Derjämte bestämdes om stränga
straff för sjömän, som rymde från kofferdifartyg. 1781
kungjordes, att handtverksgesäller, arbetare och
betjente skulle ega Kommersekollegiums tillstånd
för att få resa ur riket och att de skulle ställa
borgen för sin återkomst. K. kungörelser af 1804
och 1811 inskärpte å nyo alla dessa bestämmelser;
dock skulle »bofaste» personer kunna befrias från
skyldigheten att ställa borgen. Först 1840 upphäfdes
för alla klasser denna skyldighet såväl som de stränga
straffbestämmelserna mot afvikna bergverksarbetare
och sjömän. Och slutligen upphäfdes passväsendet
genom förordningen af d. 21 Sept. 1860.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
