Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utvandring ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Europeiska utvandrare hafva åt kulturen vunnit två nya
verldsdelar (Amerika och Australien). Sedan det 19:de
årh:s början har utvandringen varit en konstant och
universel faktor i befolkningsrörelsen. I allmänhet
riktar utvandringsströmmen sig från gamla kulturland
till trakter med rika, men ouppbrukade naturliga
tillgångar och gles befolkning. De folk, som bo vid
haf och sålunda hafva vägen mera öppen, lockas lätt
till utvandring, ej minst de till bördigare land
längtande nordgermanska folken. Det är hufvudsakligen
allmogen (tjenstefolk, smärre hemmansbrukare,
arbetare), som lemnar fäderneslandet, drifven af
sitt inneboende begär att förvärfva sjelfegande jord,
hvilken för flertalet är omöjlig att ernå i hemlandet,
men kan erhållas snart sagdt till skänks i en annan
verldsdel. Åt nybyggarelandet skaffar utvandringen
det dyrbaraste kulturmaterialet – menniskor. I fråga
om de fördelar och de olägenheter, som moderlandet
skördar af utvandringen, hafva olika åskådningssätt
gjorts gällande. Så har å ena sidan framhållits
förlusten för landet af en mängd dugliga arbetare,
å andra sidan att dessas bortfärd gjort vilkoren
bättre för de qvarvarande, i det att konkurrensen
minskas och lönerna kunnat hållas uppe. Man har
beklagat, att de åldersklasser, som ega den högsta
produktionskraften, utvandra, medan de klenaste,
ålderstigna eller mest afsigkomna folkelementen
stanna hemma. Emellertid visar erfarenheten, att de
uppkomna luckorna snart åter fyllas och rubbningar
i det riktiga förhållandet mellan åldersklasserna
inom kort utjämnas genom en inneboende tendens hos
befolkningsrörelsen (se nedan på afdeln. om den
svensk-norska utvandringen). Och otvifvelaktigt
är, att de utvandrade delvis ej skulle i hemlandet
under förhandenvarande förhållanden kunnat vinna
bröd och bildning. Emigranterna föra gifvetvis
stora summor ur landet, i form af respenningar och
medhafda kapital (ehuru de senare för hvarje person
äro obetydliga). Men som bekant hemskicka de äfven
från Amerika betydande belopp (8–10 mill. kr. endast
från svenska emigranter) årligen, hvaraf visserligen
en ej ringa del är afsedd till respenningar åt nya
emigranter. Vidare har det framhållits, att för
hvarje vuxen individ, som utvandrar, går det på
honom nedlagda uppfostringskapitalet förloradt
för hemlandet, hvaremot å andra sidan invändts,
att många bland dessa personer, om de stannat,
skulle hafva aflidit, innan de hunnit återbetala
sin »skuld» till fosterlandet, andra skulle fallit
fattigvården till last eller improduktivt förtärt
sina små tillgångar. Förlusten af den arbetskraft och
de kapital, som bortgå genom utvandringen, skulle
i någon mån ersättas, om utvandrarna konsumerade
hemlandets industriprodukter, hvilket ju emellertid
är ett sällsynt fall, hvadan äfven en förlust i
konsumtionsförmåga tillskyndas landet. En annan
olägenhet är att många utvandrare öfvergifva hustru
och barn, så att dessa falla hembygdens fattigvård
till last. De farhågor, som utvandringen, väckt i
fosterländska sinnen, börja emellertid vika för en
lugnare uppfattning, enligt hvilken denna folkrörelse
är en ur
det ekonomiska lifvets egen organisation framgående
nödvändighet, hvars helsosamma inflytande i flere
riktningar redan har gjort sig gällande. Ingenstädes
har man så som i England insett det välgörande och
nyttiga hos utvandringen liksom det orätta i att
lägga hinder i vägen för densamma; men också är
förhållandet sådant, att utvandringen från England
mer än uppväges af den starka inflyttningen dit. I
England och äfven i Tyskland hafva sällskap bildats
för främjande af utvandringen och utvandrares nytta. –
Moderlandet är skyldigt utvandraren sådana omsorger
som ordnandet af emigrantagentväsendet, tillsyn
öfver transportmedlens trygghet och beredande af
diplomatisk hjelp, ifall den mottagande statens
förhållanden så kräfva. Den senare staten eger
att tillse, att utvandraren får skydd och ledning
vid landstigningen samt att löften, som officielt
gifvits honom, noga uppfyllas. Beträffande den första
punkten gäller för Sverige en k. förordning af d. 4
Juni 1884. Enligt denna menas med »emigrantagent» en
person, som för egen räkning eller såsom kommissionär
för utländsk man åtager sig att ombesörja utvandrares
befordran till främmande verldsdel. Agenten skall
hafva särskildt tillstånd af Kommersekollegium och
stå under dess uppsigt, vara svensk undersåte och
bosatt i Sverige, ega medborgerligt förtroende, vara
känd för ordentlighet och »i öfrigt lämplig» samt
ställa säkerhet för 10–60 tusen kr. Nämnda tillstånd
är begränsadt till ett eller några län och gifves
endast för ett år i sänder. Agenterna fortskaffa
utvandrarna dels till hamn i främmande verldsdel, dels
äfven längre in i landet. Kontrakt upprättas mellan
agenten och utvandraren. Intet aftal får ega rum derom
att resekostnaden skall efter framkomsten aftjenas med
arbete. För olofliga emigrantvärfvare stadgas höga
böter. När utvandring företages utan mellankomst af
agent, är det ångfartygets redare eller befälhafvare,
som uppgör kontrakt och deponerar säkerhet. För
betryggande af öfverfarten skall fartyget besigtigas
och efter dess drägtighet maximiantalet passagerare
bestämmas, sjukrum (och läkare) finnas ombord samt
proviant- och vattenförråd finnas i bestämd mängd. Vid
afresan håller en af myndigheterna förordnad
person upprop med utvandrarna. Vid framkomsten
undersöker svensk-norske konsuln, att de alla äro till
finnandes. Tilläggas må, att emigranten måste vara
försedd med ett utflyttningsbetyg af pastor. Sådant
betyg får ej utfärdas åt beväringsman (värnpligtig),
förr än han erhållit särskildt tillstånd af konungen
att flytta från riket, hvilket tillstånd emellertid
aldrig plägar vägras. – Den stora massan af europeiska
utvandrare är hederligt och arbetsamt folk. Förr synes
det öfvervägande antalet Amerikafarare utgjorts
af äfventyrare, socialt förolyckade individer och
brottslingar. Flertalet utvandrare går alltjämt
till Nord-Amerikas Förenta stater, huru än Canada,
Australien, Nya Zeeland, Kaplandet, Argentina,
Brasilien, Central-Amerika och Mejico må söka att
leda en del af denna folkström till sig. Skottar och
irländare valde före 1840-talet med en viss förkärlek
Canada. Till Argentina söka sig de romanska folkens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
