Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valerianus, Publius Licinius, romersk kejsare - Valerius. I. Namn på en af Roms äldsta patriciska ätter - Valerius. I. 1. Publius V. Publicola (»folkvännen») - Valerius. I. 2. Marcus V. Corvus - Valerius. I. 3. Marcus V. Messala Corvinus. Se Messala Corvinus - Valerius. II. Namn på andra framstående romare - Valerius. II. 1. Cajus V. Flaccus. Se Flaccus - Valerius. II. 2. V. Antias, annalförfattare - Valerius. II. 3. V. Cato - Valerius. II. 4. V. Maximus - Valerius. II. 5. V. Asiaticus - Valerius. II. 6. Marcus V. Probus, språkforskare, se Probus 1 - Valerius, Johan David
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andliga och kroppsliga kraft och ihärdighet – han var
vid sin tronbestigning troligen öfver 60 år gammal –,
som fordrades för att i en så upprörd tid sammanhålla
staten. R. Tdh.
Valerius. I. Namn på en af Roms äldsta patriciska ätter,
hvilken, ursprungligen sabinsk, omedelbart efter
konungadömets fall (509 f. Kr.) synes hafva haft en
synnerligen mäktig och gynnad ställning i samhället.
Bland slägtens medlemmar må nämnas följande. 1.
Publius V. Publicola (»folkvännen») var enligt
traditionen Brutus’ medhjelpare vid Tarquinius’
störtande och blef konsul i Collatinus’ ställe.
Han skall dock sjelf hafva råkat ut för
misstanken att eftersträfva enväldet och derpå
uppträdt inför folkförsamlingen med sänkta fasces
(se d. o.), dermed erkännande folket såsom innehafvare
af högsta makten. Äfven stiftade han två lagar,
af hvilka den ena belade med religiös förbannelse
(fredlöshet) en hvar, som sökte återställa
konungamakten, och den andra gaf hvarje medborgare
rätt att emot ämbetsmannadomar, troligen sådana,
som gingo ut på kropps- eller lifsstraff,
vädja (iprovocare) till folkförsamlingen.
Hvilken rol V. verkligen spelat kan ej med
visshet afgöras. Möjligt är, att han utöfvat ett
slags diktatur. Vadrätten synes hafva funnits
före honom, men möjligen blifvit genom någon
hans åtgärd befäst. Denna rätt inskärptes
ytterligare genom en lag, föreslagen efter
decemvirernas fall af hans sonson Lucius
V. Publicola Potitus, hvilken såsom konsul jämte
Marcus Horatius kraftigt mot det patriciska
partiet häfdade plebejernas rättigheter (se Romerska
riket, sp. 1361). – 2. Marcus V. Corvus skall enligt
sägen hafva år 349 f. Kr. såsom krigstribun
under Camillus kämpat en envigeskamp med en
galler, hvarvid en korp (Lat. corvus) satt sig på
hans hjelm och med sitt flaxande och flygande mot
fienden hjelpt romaren till seger. Berättelsen är
naturligtvis mer än osäker, troligen föranledd af
familjenamnet. Visst är deremot, att mannen i
fråga var en frejdad krigare och statsman, hvilken
åtnjöt stor ära i Rom och fruktades af fienderna.
Han blef konsul redan vid 23 års ålder, 348 f. Kr.,
och beklädde ämbetet derefter ej mindre än 5 gånger.
I första samnitkriget (343–341) skall han hafva
tillfogat fienderna ett nederlag vid berget Gaurus.
Vid sin död säges han hafva varit 100 år gammal. – 3.
Marcus V. Messala Corvinus. Se Messala Corvinus.
II. Namn på andra framstående romare:
1. Cajus V. Flaccus. Se Flaccus. – 2. V. Antias
(d. v. s. V. från Antium), annalförfattare, samtidig
med Sulla (d. 78 f. Kr.), författade en romersk
historia från äldsta tider i 75 böcker. I sina
uppgifter är han ganska opålitlig, och särskildt
äro hans noggranna siffertal för fallna, fångar
m. m. kända såsom uppdiktade. Livius begagnade
honom i början af sitt verk utan kritik, men kom
tydligen i arbetets fortgång under fund med hans
otillförlitlighet. – 3. V. Cato, från Cisalpinska
Gallien, förlorade under den sullanska skräcktiden
(83–79 f. Kr.) sin fädernegård och vistades sedan i
Rom, der han
dog i fattigdom. Han sysselsatte sig med tolkning
och kritik af literaturen och samlade omkring sig en
skola af unga skalder, mest från cisalpinska Gallien,
hvilka beundrade honom såsom en lärare utan like, en
stor filolog (grammatiker) och en ypperlig skald. Den
unga skolan stod i opposition mot den ennianska
riktningen och höll sig till alexandrinska förebilder
från 3:dje årh., såsom Euforion och Apollonios från
Rhodos. V. uppträdde sjelf med dikter, såsom Dictynna
l. Diana och Lydia, hvaremot Dirae (se Virgilius)
icke är af hans hand. Suetonius anför om honom ett
par verser, i hvilka han säges vara »den ende, som
kan lära och dana skalder». Bland V:s meningsfränder
kunna särskildt nämnas Catullus, Calvus och Cinna. –
4. V. Maximus fann i Sextus Pompejus (konsul 14
e. Kr. och sedan ståthållare i Asien) en gynnare. Han
författade under åren 28–32 i Rom ett arbete i
9 böcker om Facta et dicta memorabilia (Märkliga
handlingar och yttranden), hvilka äro inordnade under
vissa från den antiqvariska forskningen och sedeläran
hemtade rubriker (religion, järtecken, tapperhet,
sjelfbeherskning m. fl.) och fördelade i inhemska
(romerska) och utländska. Mannens begåfning var,
att döma af hans verk, i det hela svag. Bristen på
historisk kritik och följdriktig anordning af det
anekdotartade innehållet framträder starkt. Till
källor hade han Cicero, Livius, Sallustius, Trogus
Pompejus och väl äfven Nepos, men förstod icke att
begagna dem med urskilning och noggranhet. Hans
framställningssätt är uppstyltadt och smaklöst, ofta
dunkelt; i sitt företal vänder han sig med krypande
smicker till Tiberius. V:s anekdotsamling fann flere
bearbetare, såsom Julius Paris i 4:de och Januarius
Nepotianus i 6:te årh., samt lästes jämförelsevis
flitigt under medeltiden. En i handskrifterna
upptagen 10:de bok, handlande om förnamnen hos
romarna, förmodligen en del af en afhandling om
namnen, tillhör en senare tid. – 5. V. Asiaticus,
från Vienna i Gallia Narbonensis, var konsul under
Tiberius och lefde på förtrolig fot med Caligula,
men blef det oaktadt af denne groft förolämpad och
skall derför hafva varit en verksam deltagare i den
sammansvärjning, som hade Caligulas mord till följd
(år 41). Under kejsar Claudius stod V. i högt anseende
och blef år 46 konsul, men föll året derpå offer för
Messalinas girighet, hvilken retades af hans präktiga
besittningar. – 6. Marcus V. Probus, språkforskare,
se Probus 1. R. Tdh.
Valerius, Johan David, skald, ämbetsman, föddes
i Göteborg d. 13 Jan. 1776 inom en prestslägt, som
skref sig Wallerius (se d. o., slägtöfvers.). Han
var student i Lund 1788–91, hvarunder han, endast
femtonårig, försvarade en latinsk dissertation,
med den berömde Norberg såsom preses, var tvänne
år informator i Göteborg och undergick 1793 i
Upsala juridisk examen, hvarefter han åtskilliga år
arbetade såsom e. o. tjensteman i Svea hofrätt och
Justitierevisionen. Anställd som sekreterare och
ombudsman vid k. teatern i Stockholm 1797–1806,
fick han 1802 titel af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
