Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valerius, Johan David
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hofsekreterare. Med hänsyn till hans vackra utseende
och stora sångröst förmådde man honom 1797 att
debutera å k. scenen, vid hvilken han qvarstod såsom
skådespelare ända till 1804, men en oöfvervinnelig
blyghet, som förstelnade hans väsende, så snart han
uppträdde på tiljan, hindrade honom att der göra
sig gällande. V. utarbetade för teatern ett större
antal goda öfversättningar af sorgspel, opera-
och operett-texter, lustspel och dramer. Sålunda
införd på den literära banan, täflade han 1800–07 i
Svenska akademien med lärodikter, som belönades med
andra eller första priset och i afskrifter lästes
med stort bifall öfver hela landet. Ännu mer omtyckta
blefvo hans idylliska sånger och elegier (väsentligen
efterbildningar efter Overbeck, Hölty m. fl.) samt
framförallt hans många qvicka dryckesvisor. Efter
statshvälfningen 1809 vardt V. dagens politiska
tillfällighetsskald. Förtrolig umgängesvän med det
sen-gustavianska öfvergångsskedets mest framskjutna
vitterhetsidkare (Franzén, Wallin, Choraeus, Kullberg,
Rutström, Wallmark), hade V. denna tid åter inträdt
på ämbetsmannabanan, i det han 1805 antagits till
presidentssekreterare i Krigskollegium. Hans vän
H. Järta, som 1809 blef statssekreterare, befordrade
honom med ens till förste expeditionssekreterare
i Handels- och finansexpeditionen och ville
sedermera t. o. m. göra honom till sin efterträdare
i statssekretariatet, hvilket V. dock afböjde. Vid
den vigtiga riksdagen 1809–10 var V. sekreterare
i konstitutionsutskottet efter Järta och derjämte
sekreterare i expeditionsutskottet samt 1810
tillika i borgareståndet. Till sekreterare i
konstitutionsutskottet antogs han ytterligare vid
riksdagarna 1817–18, 1823, 1828–30 och 1834–35,
och af tryckfrihetskomitén valdes han flere
gånger till ledamot vid riksdagarna 1809–34. V:s
ovanliga förmåga att lemna klara utredningar af
maktpåliggande samhällsfrågor togs i anspråk äfven
för andra offentliga uppdrag. Så var han sekreterare
hos de k. kommissarier, som förde underhandlingarna
med Norge 1814, och hos den förste riksståthållaren
derstädes, grefve v. Essen, samt ledamot i flere
komitéer och beredningar m. m. Han utnämndes 1820 till
landssekreterare i Östergötlands län, men vantrifdes
vid denna syssla och lemnade den 1822. Derefter
framlefde han med sin familj några bekymmersamma
år, tills han 1824 förordnades till ledamot
af Rikets allmänna ärendens beredning. Han blef
s. å. kanslidepartementschef i Generaltullstyrelsen,
fick kansliråds titel 1826 och förflyttades 1836 till
chef för kamerala departementet i samma verk. Sedan
han 1841 erhållit afsked, njöt han en sorgfri och
ärad ålderdom samt bosatte sig först i Upsala, men
1847 å nyo i Stockholm, der han dog d. 4 Aug. 1852. –
V. kallades till ledamot af Svenska akademien 1826,
af Musikaliska akademien 1827 och till hedersledamot
af Vitt. hist. o. ant. akad. 1848.
Utan att vittna om någon banbrytande skaldebegåfning,
återspegla den unge V:s dikter ganska troget sin
tids stämningar. En tilltalande förening af lugn
reflexion och liflig känsla, en viss kraft och glans,
en sinnrik sammanträngdhet och
epigrammatisk uddighet i uttrycken, hvilka
gerna forma sig till antiteser, äro utmärkande drag
hos honom. Hans vittra bildning sög sin näring ur ett
träget antikstudium och närmast ur det gustavianska
tidehvarfvets alster. I V:s äldre dikter äro svaga
och vårdslösade ställen icke sällsynta och diktionen
ej så litet gammalmodig, medan han i sina senare
mannaårs ingifvelser framstår som en verkligt modern
skald såväl genom versens fulländning och koloritens
värme som genom större djup och innerlighet. Ett
utflöde af tidssmaken voro hans lärodikter och
oden, i hvilka medborgerlig ädelhet i tänkesätten
inplantas, gent emot de samhällsupplösande makterna,
samt osjelfviskhet, själsstyrka och ljus förtröstan
till det goda hos menskligheten lofprisas. Sådana,
mestadels prisbelönade, dikter äro Sanningen (1800,
ej upptagen i hans saml. arbeten), den starkt
antitetiska och af stoisk anda burna Tålamodet
(1803), Den allmänna kärleken (1804), mera helgjuten
och ungdomligt svärmisk, Qvinnan (1806), som delvis
röjer en varm och vårfrisk känsla samt med all makt
gör rättvisa åt det då för tiden mer häcklade än
lofsjungna qvinnokönet (V. fick deraf hedersnamnet
»Qvinnans skald»), och Mannastyrkan (1807), som
tyddes såsom ett upprop att dådkraftigt afvärja
envåldsstyrelsens missgrepp. Större mognad råder i de
ett par årtionden yngre tankedikterna Vedergällningen,
Verldsföraktet och den upphöjda berättande
allegorien Braminen, hvari slägtets räddning genom
den kristna tron bebådas. Under samma skede tillkommo
ock diktcykeln Coriolan, den sköna dödsfantasien
Hemflyttningen och odet Till Allfader. – Bland V:s
patriotiska dikter märkas Hjeltarne, räddningen och
freden (1809) och varningsdikten Svea till Nore
(1814). Sitt egentliga rykte vann han dock såsom
den flitigaste och mest representative diktaren
af sällskaps- l. dryckesvisor. Denna lyriska
art fick en säregen färg från den resignerade
tidsstämningen, det af farhågor och eftertanke en
smula vingklippta njutningsbehofvet under enväldets
dagar. Man sökte förädla bordets njutningar och
på samma gång liksom medla mellan njutningen och
sedligheten. I V:s sällskapsvisor, vuxna på denna
grund, leker ett lifligt skämtlynne; flertalet
bland dem har att uppvisa fyndiga vändningar och
ordlekar, pigga och lediga sammanställningar samt
andas en godmodig epikureism. Som prof må nämnas
Önskningarne, Bacchi vandring, Hvad bryr jag mig
om politiken, Gudasvaren, Dryckesutskottet samt
de mer dityrambiska Blixt är stunden och Nöjets
svärmare. De tonsattes af Åhlström m. fl., och
sådana sångare som Karsten och V. sjelf utförde dem i
dåtidens okonstlade societetskretsar. Fosforisterna,
afvogt stämda mot V. för hans prisbelönta lärodikter
och ifriga att häfda Bellmans storhet, nedsatte med
hätskhet V:s »sedelärande supvisor», som hade utträngt
Bellmanssången. V. svarade endast med några qvicka
parodier (Sonnetter och Den nyaste skapelsen). Han har
sjelf, ej utan framgång, direkt efterbildat Bellman
i elegien Djurgården och i Sjö-resan. Bland hans
öfriga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
