Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring / 231-232 (1893) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vammatar, Finsk mytol., plågornas dotter och herskarinna - Vampumgördeln. Se Knutskrift - Vampyr (af slaviskt ursprung), enligt en i sydöstra Europa gängse vidskepelse någon afliden menniskas spöke, som nattetid stiger ur grafven för att suga de lefvandes blod - Vampyrer, Phyllostomidæ, zool., en familj tillhörande ordningen fladdermössen, Chiroptera, och klassen däggdjur

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

identifieras med Kivutar, sjukdomarnas,
och någon gång äfven med Vaivatar, smärtornas
dotter. V. betecknas såsom en »god värdinna», en
»utvald», d. v. s. förträfflig qvinna, som sopar med
en vinge smärtor och sjukdomar i en kopparkorg, för
dem midt på sjukdomarnas berg, Kipuvuori, kokar dem
der i en kittel, »som ett enda finger rymmer, blott
en tummes omfång eger»; derpå föser hon all verk
och plåga i ett hål i berget, hvarifrån de aldrig
utkomma. V. och Kivutar hafva mycket gemensamt med
en af Tuonis döttrar, Kiputyttö, sjukdomsflickan,
som »sitter på plågostenen, der tre strömmar förena
sig» och mal alla smärtor liksom i en qvarn. Castrén
har med skäl förmodat, att alla dessa gudomligheter
utgjort ett och samma väsende. O. G.

Vampumgördeln. Se Knutskrift.

Vampyr (af slaviskt ursprung), enligt en i sydöstra
Europa gängse vidskepelse någon afliden menniskas
spöke, som nattetid stiger ur grafven för att suga
de lefvandes blod.

Vampyrer, Phyllostomidae, zool., en familj tillhörande
ordningen fladdermössen, Chiroptera, och klassen
däggdjur. Dessa fladdermöss kännas lätt igen derpå att
de hafva en tredje fingerled å midtfingret. Vanligen
äro de ock

a

utrustade med egendomliga, olikartade hudbihang å
nosen. Ifrån de likaledes med hudbihang försedda
Rhinolophidae (se Hästskonäsorna) skiljas de
bl. a. genom välutbildade mellankäkben och genom
närvaron af s. k. öronlock (tragus). Några få
hithörande arter lefva företrädesvis af insekter,
medan flertalet förtär både frukter och insekter. Till
denna familj höra ock de blodsugande fladdermössen;
och ehuru sannolikt flere arter tillfälligtvis och
jämte annan föda förtära blod, är det dock blott två
arter inom denna familj, som äro verkliga »vampyrer»
(se nedan). Som flyghuden mellan hufvudet och
främre extremiteterna är synnerligen väl utbildad,
äro dessa fladdermöss föga skickade till rörelse
å horisontala ytor. Samtliga hithörande former
förekomma inom de tropiska och subtropiska delarna af
Amerika. Vi kunna skilja på fyra underfamiljer. 1)
Mormopes skilja sig från de öfriga genom saknaden
af hudbihang å nosen samt derigenom att näsborrarna
mynna ut å nosspetsen. Hakan är försedd med stora,
bladlika hudflikar. Denna underfamilj omfattar tvänne
slägten med tillsammans åtta arter. 2) Vampyri. Hos
denna liksom hos de följande underfamiljerna ligga
näsborrarna å nosens öfre sida. Hudbihanget å nosen
är synnerligen starkt utveckladt, hästskoformigt
framtill, lansettlikt baktill (se fig. a, hufvud af
Phyllostoma hastatum). Liksom hos de följande är hakan
försedd med större eller mindre vårtor. Alla lefva af
insekter; flertalet, deribland samtliga större former,
förtär dessutom frukter. Hithörande fladdermöss torde
sålunda ej göra skäl for den

b

benämning (»vampyrer»), som äldre naturforskare gifvit
dem. Den största af alla amerikanska fladdermöss,
Vampyrus spectrum, lifnär sig uteslutande af
frukter, medan en mindre, Macrotus Waterhousii,
stundom tyckes förgripa sig på mindre fladdermöss (se
Phyllostoma). 3) Glossophagae utmärka sig genom sin
långt utdragna nos, sin långa, utsträckbara tunga
och sina smala kindtänder. De undre framtänderna
äro förkrympta och falla stundom tidigt ut. Sju
slägten med tillsammans tio arter bilda denna
grupp. Förmedelst den långa tungan förmå dessa djur
utsuga de mjuka inre delarna af frukter äfvensom
att bemäktiga sig insekter ur vissa blommors långa
kalkar. 4) Stenodermata. I motsats till de näst
föregående hafva hithörande former en kort och bred
nos. Hudbihangen å nosen äro ofta mindre utvecklade
än hos de förra. Den mest groteska fysionomi, som
öfver hufvud taget förekommer inom hela
däggdjursklassen, utmärker en hithörande fladdermus,
Centurio senex (se fig. b). Yttre svans saknas, och
flyghuden mellan de bakre extremiteterna är liksom
hos föregående underfamilj,

c

d

svag. Kindtändernas tuggyta bildar ej en w-formig
figur, utan är spetsknölig och mer eller mindre
qvadratisk. Kronans yttre kant är skärande;
kindtänderna likna mest dem hos gamla verldens
Pteropi (se Flyghundar). Medan födan hos flertalet af
hithörande fladdermöss (tjugo arter fördelade på nio
slägten) består af frukter, lifnär sig en liten grupp,
Desmodonta (innefattande slägtena Desmodus, se fig. c,
och Diphylla, med hvardera en art), som det tyckes,
uteslutande genom att suga blod af lefvande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>