Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vampyrer, Phyllostomidæ, zool., en familj tillhörande ordningen fladdermössen, Chiroptera, och klassen däggdjur - Van, holländsk preposition. Se Von - Van. 1. Turkiskt vilajet i sydöstra Armenien, vanligen räknadt till Kurdistan - Van. 2. Hufvudstad i nämnda vilajet - Vanadin (vanadium; namnet är bildadt af Fröjas namn Vanadis), kem., ett sällsynt metalliskt grundämne - Vanadinit, miner., en med apatiten isomorf förening - Vanadis, Nord. mytol., namn på gudinnan Fröja, emedan hon var af vanernas ätt - Vanahem (Vanaland). Se Vaner - Vanbrugh, Sir John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
djur. Flere drag i deras organisation förråda
detta deras lefnadssätt. Sålunda äro de två öfre
framtänderna mycket stora, skärande och synnerligen
väl egnade att bibringa ett sår i huden (se
fig. d, som visar fram- och hörntänder af Desmodus
rufus). Kindtänderna, som äro större än hos någon
annan fladdermus, hafva en smal, skarpkantad krona,
som torde motsvara endast ytterkanten af kindtänderna
hos öfriga Stenodermata. Äfven matsmältningskanalen
är mycket afvikande. Matstrupen, som är mycket trång,
öppnar sig i en liten, föga markerad magsäck. Den
del af magsäcken, som motsvarar den s. k. magmunnen
hos andra däggdjur, är här utdragen till ett långt,
tarmlikt bihang. Dessa djur suga blod af större
djur och förorsaka dem ganska mycket obehag, mindre
genom blodförlusten än genom den inflammation,
som genom yttre omständigheter kan tillkomma (hos
hästar t. ex. genom sadeltryck). Att det verkligen
är en art, Desmodus rufus (fig. c), tillhörande denna
grupp, som åstadkommer dylika sår, har genom Darwin
blifvit ådagalagdt. Hans tjenare grep nämligen ett
dylikt djur, medan det höll på att suga blod af en
häst. Några svårare sår förmår dock hvarken denna
eller någon annan fladdermus bibringa större djur.
L-e.
Van [fann], holländsk preposition. Se Von.
Van. 1. Turkiskt vilajet i sydöstra Armenien,
vanligen räknadt till Kurdistan, beläget vid Persiens
gräns mellan vilajeten Ersirum i n. och Bagdad i
s., har en areal af omkr. 40,000 qvkm. Folkmängden
anses uppgå till 350–450 tusen pers., armenier,
kurder och turkar. Vilajetet är mycket bergigt
och omsluter den 3,662 qvkm. stora Vansjön (i
forntiden Arsissa palus och Thospitis, Arab. Argisj,
Armen. Tosp). Sjön ligger v. om Urmiasjön, 1,666
m. öfver hafvet, på den södra armeniska platån
och omgifves af höga bergskedjor, som utgå v. och
s. om Ararat och nå sin största höjd i Sipan-Dag
(3,650 m.). Bergen äro klädda med täta skogar af bok,
kastanje, ask och valnöt, medan den breda landremsan
mellan dem och sjön har rika fruktträdgårdar och
vinplanteringar. Sjön har salthaltigt vatten och
saknar synligt aflopp, men torde förr haft sådant
till Tigris. – 2. Hufvudstad i nämnda vilajet,
omkr. 5 km. från sjön Vans sydöstra strand, i en
ytterst bördig trakt. Dess låga hus med platta
tak äro oregelbundet grupperade vid södra foten af
en kalkstensklippa, som krönes af ett förfallet
citadell. Detta har dock en betydlig strategisk vigt
genom sitt läge vid föreningen af två militärvägar,
som derifrån utgå mot v. till Mindre Asien och mot
s. till Mossul och Mesopotamien. Staden sjelf, som
räknar 30–35 tusen innev., turkar och några tusen
armenier samt muhammedanska och nestorianska kurder,
och har fyra moskéer, tvänne kyrkor, väl försedda
basarer och goda karavan-serajer, omgifves af en
dubbel linie krenelerade murar med grafvar på de tre
sidor, som ej skyddas af klippan. Hufvudnäringar äro
handel och jordbruk samt någon industri (tillverkning
af grofva bomulls- och ylleväfnader, mohair och
tvål). I bergen finnes en mängd
grottor och hvalf, trappsteg och kilskrifter, af
hvilka senare en är trilingval liksom den vid
Behistun och liksom denna berättar om Darius’ son
Xerxes’ bragder. Andra inskrifter äro affattade
på fornarmeniska språket, medan prof. Sayce med
tvifvelaktig framgång sökte lösningen af andra på
det nuv. georgiska språket.
Vanadin (vanadium; namnet är bildadt af Fröjas namn
Vanadis), kem., ett sällsynt metalliskt grundämne,
som 1801 upptäcktes af del Rio, hvilken benämnde
det erythronium. Det förvexlades först med krom,
och dess natur af ett särskildt grundämne ådagalades
1830 af Sefström, som å nyo upptäckte vanadin såsom
en beståndsdel uti jern från Taberg i Småland,
samt af Berzelius, som studerade dess kemiska
förhållanden. Vanadin finnes såsom hufvudsaklig
beståndsdel i några mycket sällsynta mineral,
t. ex. vanadinblyspat (vanadinit) i Mejico, och som
ringa beståndsdel i Tabergs jernmalm, i pechblende
m. m. Det har erhållits såsom ett silfverglänsande
metallpulver med egentliga vigten 5,87. Dess
atomvigt, som tecknas V, är 51. Dess atomvärde är i
ovanlig grad vexlande. På högsta mättningsstadiet
är vanadin fematomigt och gifver med syre oxiden
V2 O5, som är anhydrid till en enbasisk, trebasisk
och fyrbasisk syra, vanadinsyra, hvars salter äro
isomorfa med fosforsyrans salter. Vanadin har mycken
likhet med krom, men är närmast slägt med fosfor
samt intager i grundämnenas system noga samma plats
i förhållande till fosfor som krom till svafvel.
P. T. C.
Vanadinit, miner., en med apatiten isomorf
förening, bestående af vanadinsyrad blyoxid
och klorbly, som har gul eller brun, sällan röd
färg. Den förekommer i njurformiga aggregat af trådig
textur och derb i Kärnten, Skotland, Sibirien och
Mejico samt har äfven såsom en sällsynthet blifvit
anträffad i Bölets mangangrufvor i Vestergötland.
Ant. Sj.
Vanadis, Nord. mytol., namn på gudinnan Fröja,
emedan hon var af vanernas ätt.
Vanahem (Vanaland). Se Vaner.
Vanbrugh [vä’nbru], Sir John, engelsk arkitekt
och lustspelsförfattare, f. omkr. 1666, fick
sin uppfostran i Frankrike, kom vid 20 års ålder
till London och var en tid officer. Han är den
bland Englands arkitekter under 1700-talet, som
först representerar barockstilen i en visserligen
yppig, men också grof och tung form. Hans förnämsta
byggnadsverk var slottet Blenheimhouse (nära Woodstock
i Oxfordshire), som af drottning Anna skänktes åt
Marlborough, och som byggdes för statsmedel till tack
för segern öfver fransmännen vid Blenheim 1704. Det
är ett palats »med storartad anläggning, men plumpt
i små massor och utan behag i formerna». »På det
till omfånget knappt mindre Castle Howard sökte han
genom olika rader af korintiska pilastrar vinna
ett rikare uttryck och genom en kupol förläna
midtbyggnaden mera betydelse; men detta prål med
konventionella former förmådde icke öfverskyla den
inre nykterheten». För egen (och Congreves) räkning
byggde han den kolossala Haymarket-teatern (1706),
som blef ganska misslyckad. V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
