Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vaud, Pays de Vaud, T. Waadt l. Waadtland, kanton i sydvestra Schweiz - Vaudeville. Se Vådevill - Vaudoncourt, Frédéric François Guillaume - Vaugelas, Claude Favre de, baron de Péroges - Vaulabelle, Achille Tenaille de - Vaulunder, förvriden form af Völund l. Valund (se d. o.) - Vaupell. 1. Kristian Theodor V. - Vaupell. 2. Otto V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den nya förbundsförfattningen af 1848. 1839–46
var kantonen söndrad af religiösa tvister till
följd af radikalernas försök att underordna kyrkan
under staten, hvilket slutade med den »fria kyrkans»
utbrytning. 1879 var V. en af de tre kantoner, som
(ehuru förgäfves) röstade mot förbundets subvention
till S:t Gotthards-banan.
Vaudeville [vådövi’ll]. Se Vådevill.
Vaudoncourt [vådångkour], Frederic François
Guillaume, baron, fransk militär, författare,
f. i Wien 1772, d. i Passy 1845, tjenade i
revolutionskrigen och utnämndes 1805 till
generalfälttygmästare för franska hären uti
Italien. 1809 blef han generaladjutant hos vice-konung
Eugène, upphöjdes till baron och anförde 1812 en
italiensk brigad på tåget mot Ryssland. 1815 dömd
till döden, för sin anslutning till Napoleon under
»Hundra dagarna», flydde han till München. I spanska
revolutionen 1820–23 och i Julirevolutionen 1830 tog
han del. V. författade bl. a. Histoire des campagnes
de 1814 et de 1815 en France (5 bd, 1826), Histoire
politique et militaire da prince Eugène, viceroi
d’Italie (2 bd, 1828), Histoire des campagnes
d’Annibal en Italie (4 bd, 1832–33) och Quinze ans
d’un proscrit (4 bd, 1835).
Vaugelas [våsjöla’ss eller -la’], Claude Favre de,
baron de Péroges, fransk grammatiker, f. 1585 i
Meximieux (Ain), d. 1650 i Paris, erhöll en vårdad
uppfostran i föräldrahemmet, hufvudsakligen under
sin faders ledning. Denne var förste president i
den savojiska senaten och stiftare af ett vittert
sällskap i Annecy (Savojen), benämndt Académie
florimontane. Flitig åhörare af de lärda och
literära förhandlingarna inom detta samfund,
egnade V. sig tidigt åt språkliga studier och
beslöt att söka gifva stadga och rykt åt sitt
modersmål. Franska språket hade vid den tiden
utvecklat sig under skadliga inflytanden, och som
en följd deraf rådde såväl i grammatikaliskt som i
lexikografiskt afseende, förutom i sjelfva uttalet,
den största osäkerhet. För att deruti åstadkomma
rättelse uppträdde V. i ord och skrift. Till stöd
för sina åsigter, ty några domslut var han alltför
blygsam att afkunna, åberopade han företrädesvis,
i motsats till den berömde Malherbe, det inom den
förnäma verlden antagna uttryckssättet. Hans umgänge
i dessa kretsar, på grund af hans anställning som
kammarherre hos hertig Gaston d’Orléans och senare som
guvernör för prinsarna de Carignan af huset Savojen,
satte honom särskildt i tillfälle att noga lära känna
det s. k. hofspråket. Men att uppställa detta som
hufvudsaklig norm för ett riktigt språkbruk medförde
naturligtvis vådor, som han icke alltid lyckades
undgå. Derigenom förleddes han nämligen att strängt
fördöma såsom föråldrade eller triviala åtskilliga
ord och uttryck, som likväl ännu i dag qvarlefva i
språket. Å andra sidan må äfven anföras, att han mer
än sina samtida visade sig benägen att med franskan
införlifva nya ord och vändningar. Emellertid blef
han snart namnkunnig som den förnämste kännaren af
sitt modersmål, och det kända uttrycket »donner un
soufflet à Vaugelas» (»gifva V. en örfil») nyttjas
ännu i betydelsen att göra sig saker till ett groft
språkfel. Han var en af de förste ledamöterna i
Franska akademien, och inom densamma intog han en
mycket framstående ställning, i synnerhet under
öfverläggningarna rörande akademiens ordbok, till
hvars hufvudredaktör han enhälligt utsågs. Han
nedlade ett otroligt arbete på detta verk, men afled
före dess fullbordan. Några år före sin död hade
V. utgifvit ett språkligt arbete, som ännu är af stor
betydelse, nämligen Remarques sur la langue françoise
(1647), hvilket senare fullständigats med Nouvelles
remarques de Vaugelas (1690). Såsom en tillämpning
af de åsigter han ständigt förfäktat utarbetade han
en öfversättning af den romerske författaren Quintus
Curtius’ historia om Alexander den store. Denna
öfversättning utgafs dock först tre år efter hans död.
J. M-r.
Vaulabelle [vålabä’l], Achille Tenaill de,
fransk historieskrifvare, f. 1799 i depart. Yonne, var
först prefekturtjensteman i sin hemort, men flyttade
1824 till Paris och medverkade energiskt i liberala
oppositionstidningar, äfven under Juli-monarkien. Han
idkade samtidigt historiska forskningar, författade
Histoire moderne de l’Égypte (2 bd. 1835) och egnade
femton års mödor åt sitt framstående verk Histoire
des deux restaurations (8 bd, 1844 o. följ.; 7:de
uppl. 1868 o. följ.), åt hvilket de tillförlitliga och
rikhaltiga uppgifterna, omdömenas oveld samt den af
patriotism och frihetskärlek värmda framställningen
beredde en afgjord framgång. Under revolutionen 1848
invaldes V. af depart. Yonne i nationalförsamlingen,
blef der medlem af konstitutionskomitén och ordförande
i komitén för undervisningsväsendet samt fungerade
en kortare tid såsom undervisningsminister. Efter
denna tid spelade han ej någon framträdande rol inom
politiken. Han dog i Nizza 1879.
Vaulunder, förvriden form af Völund l. Valund (se
d. o.).
Vaupell [fa’upel]. 1. Kristian Theodor V., dansk
botaniker, född i Kolding d. 14 Okt. 1821, blef
student 1841 och teol. kandidat 1847. Tidigt hängifven
studiet af botaniken, egnade han sig odeladt deråt,
sedan han såsom frivillig mist sin venstra arm
i slaget vid Slesvig 1848. Han sysselsatte sig
mycket med mikroskopiska undersökningar af torfvens
sammansättning och deri bevarade växtdelar (De
nordsjællandske skovmoser, 1851) äfvensom med
växtanatomi (doktorsafhandlingen Iagttagelser
om befrugtningen hos en enkelt art af slægten
Oedogonium, 1859). På ett franskt naturforskaremöte
i Auvergne 1856 framställde han för första gången
sin lära om Bögens indvandring i de danske skove
och dess seger öfver de andra träden. Ämnet väckte
stor uppmärksamhet och utvecklades vidare i en dansk
afhandling med samma titel (1857). Efter hans död,
d. 15 Sept. 1862, utkom De danske skove (1863), hvari
skildras striden mellan eken och boken. – 2. Otto V.,
den föregåendes broder, historiker, född d. 12 Dec.
1823, blef löjtnant 1843 och utmärkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
