Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wellington ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hinduerna sedan långt tillbaka, är märkvärdig derför
att nattfrost aldrig förekommer i Bengalen. Wells
visar, att frysningen beror på vattnets starka
värmeutstrålning samt lertallrikarnas och halmens
ringa värmeledningsförmåga. – Före Wells trodde
man, att den starka afkylningen berodde på
vattnets afdunstning, hvarigenom värme skulle
bindas. Wells visade, att ingen afdunstning
under frysningen förekommer, utan tvärtom dagg-
och rimfrostbildning, som fördröjer den genom
värmeutstrålning förorsakade afkylningen.
N. E-m.
Vellur (Eng. Vellore), stad och kantoneringsqvarter
i Indien, presidentskapet Madras, distriktet
North Arcot, har en stark fästning, som spelade en
framstående rol i engelsmännens krig mot Haidar Ali
och hans son Tippo Sahib. 37,491 innev. (1881).
Veloce [velå’tje], Ital., musikt., snabbt, raskt.
Velociped (Fr. vélocipède, af Lat. velox, snabb,
och pes, fot), en såsom fortskaffningsmedel använd
tramphjul-maskin, som hålles i rörelse genom den
derå ridandes egen muskelkraft. Velocipeden består
vanligen af två i samma vertikala plan ställda hjul,
förenade genom ett ihåligt rör, som uppbär en på en
fjäder hvilande sadel för ryttaren. Denne trampar på
»pedaler», ett slags trampor, som sätta drifhjulet
i rörelse, och samtidigt styr han velocipeden med
en särskild styrstång. – Fröet till den moderna
velocipeden låg antagligen i den af fransmannen de
Sivrac i Paris 1790 gjorda uppfinningen célérifère
(»snabbförare»). Denna bestod af två efter
hvarandra ställda trähjul, förenade medelst ett
trästycke (i form af en häst eller ett lejon),
öfver hvilket man satt grensle och gaf fart med
sparkar i marken. Redskapet fick snart det nya
namnet vélocifère och utgjorde under Direktoriet
Paris-sprättarnas förtjusning. Denna ytterligt stela
och opraktiska inrättning förbättrades 1817 af den
badiske baronen K. von Drais, dressinens uppfinnare,
som å sin »sparkvagn» gjorde framhjulet styrbart
och förenade hjulen genom en träbom, å hvilken
fanns en sadel. »Draisiennen» vardt mycket omtyckt
i Tyskland, Frankrike, England och Amerika. Den
fick i England 1818 en smäcker jernkonstruktion och
namnet hobby-horse (»käpphäst»), men föll efter 1820 i
glömska. Derefter dröjde det trettiofem år, innan den
moderna velocipedens princip påfanns. Vid reparationen
af en gammal draisienne fann fransmannen Michaux, att
man borde kunna bibehålla jämnvigten och frambringa
hastighet, utan att fötterna vidrörde marken, nämligen
genom att flytta drifkraftens anbringningspunkt
direkt på styrhjulet och förse detta med vefarmar
samt pedaler, som kringvredos med fötterna. (Förut
hade man sökt nå samma mål medelst ett virrvarr af
häfstänger och drifhjul, genom hvilkas ömsesidiga
friktion drifkraften dock neutraliserades.) Efter
fleråriga experiment fick Michaux sin velociped duglig
och erkänd, så att velociped-sporten 1865 räknade
många idkare. Genom verldsexpositionen 1867 spreds
dess rykte vida, och s. å. infördes den i Sverige
(den första derst. tillverkade velocipeden var
utställd i Stockholm 1869).
Velocipederna gjordes i början af trä. Förbättringar
vidtogos snart af engelsmän och amerikaner: trähjulen
försågos med kautsjukringar, drifhjulet gjordes
allt större och bakhjulet allt mindre, jern och stål
ersatte träet, kul-lager anbragtes för minskande af
delarnas friktion, och ståltrådsekrarna till hjulen
infördes. Engelsmännen gåfvo velocipeden namnet
bicycle [bä’jsikel], bicykel, »tvåhjuling», hvaremot
enämningen »velociped» innefattar äfven tricykeln,
»trehjulingen». Hjulsportens idkare kallas numera
vanligen »cyklister», och i dagligt tal kalla,
de sjelfva sitt redskap helt enkelt »maskin». I
Sverige var velocipedåkningen på modet 1869–71
och har sedan midten af 1880-talet återupplifvats
i sportens form. För dess främjande verka nitiskt
bl. a. Stockholms velocipedförening (stift. hösten
1884) och Svenskt hjulförbund (st. 1890).
Ehuru till utseendet enkel, är velocipeden ett ganska
dyrt redskap och består i sjelfva verket af minst
150 olika delar, ja de mera dyrbara och komplicerade
af ända till 300 delar. Variationer i konstruktionen
aflösa hvarandra hastigt. Här må tagas i betraktande
åtskilliga vigtigare delar hos t. ex. en velociped
af 1886 års modell (fig. 1). Å denna eleganta maskin,
 |
| Fig. 1. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
