Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werder-geväret ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Norge, hvilken väckte stort uppseende och belönades
med första premien af »Selskabet for Norges vel». År
1812 utnämndes han till komminister i Kristianssand
och gjorde sig bemärkt som en utmärkt predikant samt
blef stadens förste representant i församlingen på
Eidsvold 1814. Der uppträdde W. mycket häftigt och
ofta utmanande som ifrig anhängare af det wedelska
partiet, hvilket betraktade Kristian Fredrik och
hans sträfvanden med mycket misstroende och i stället
arbetade för en förening med Sverige. Vid valet till
urtima stortinget 1814 blef han förbigången. Följande
år utnämndes han af Karl Johan till hofpredikant
och 1816 till kyrkoherde i Eidsvold. S. å. utgaf
han sin våldsamma och ensidiga broschyr Danmarks
politiske forbrydelser imod Norge, hvilken uppväckte
en häftig strid och framkallade en skarp kritik i
»Nationalbladet». Längre fram (1833) utgaf W. till
försvar för sin son Henrik en Retfærdig bedömmelse
af Henrik Wergelands poesi og charakter och gjorde
äfven några inlägg i »dæmringsfeiden». Derjämte
skref han psalmer och predikningar. W. dog d. 25
Nov. 1848 i Eidsvold. E. H.
2. Wergeland, Henrik Arnoldus, norsk skald,
den föregåendes son, född d. 17 Juni 1808
i Kristianssand, röjde redan som skolgosse sin
poetiska begåfning genom små vers och komedier samt
fick vid tretton års ålder t. o. m. en liten novell,
Blodstenen, införd i »Morgenbladet» under märket
»W. q. x». Då novellen sedan upptogs i Elmqvists
»Lsesefrugter», ansågs sjelfve Washington Irving vara
författaren. Vid faderns förflyttning till Eidsvold,
1817, kom W. i Kristiania katedralskola och blef
student 1825. År 1827 skref han farsen Ah! under
sitt bekanta märke Siful Sifadda och redan året
derpå ännu en fars samt det tämligen klena dramat
Sinclairs död. Under loppet af mindre än ett år
fullbordade han derefter sitt väldiga opus Skabelsen,
mennesket og Messias, ett »mensklighetens epos»,
såsom han sjelf kallade det, hvilket arbete dock,
trots sin storslagenhet och snillrikhet i vissa
delar, såsom helt betraktadt är lika oformligt
som oklart och vimlar af plattheter. Det förblef
emellertid ständigt hans älsklingsarbete, och
ännu på sin dödsbädd var han sysselsatt med en
omarbetning af detsamma. År 1830 började hans
långvariga strid med Welhaven (se denne), under
hvilken han äfven rastlöst kastade sig in på andra
områden, såsom kampen för högtidlighållandet af
d. 17 Maj och redigeringen 1835–37 af den föga
ansedda tidningen »Statsborgeren». Än arbetade han
för folkets upplysning genom en skrift For almuen,
hvari han ömsom meddelade stycken ur fäderneslandets
historia, ömsom gaf läkareråd; än sökte han upphjelpa
husslöjden och gjorde i sådant syfte stora inköp
af vadmal, än stred han väldigt mot sakförarnas
utsugningssystem. Af denna så ytterst rörliga period
af sitt lif har han i en samling sjelfbiografiska
skisser med titeln Hasselnödder (1845) lemnat en
glänsande och synnerligen humoristisk teckning. År
1829 deltog W. i det s. k. »Torveslaget (se d. o.) i
Kristiania med anledning af firandet af d. 17 Maj,
och 1837 var han på Kristiania teater
invecklad i »teaterslaget», som utkämpades vid
uppförandet af hans stycke Campbellerne. Men
hans tid och krafter räckte till ännu mera,
både ett hänsynslöst skrifveri i tidningarna och
annat, hvarigenom han ådrog sig långa processer
med åtföljande förargelse och kostnader. År 1839
förlofvade och gifte han sig och erhöll derjämte
anställning vid universitetsbiblioteket, hvarför
det såg ut, som om han äntligen skulle hafva kommit
i lugnare förhållanden, i synnerhet som han också
dragit sig tillbaka från tidningarna. Då emottog
han 1839 af konung Karl Johan, som med några
smärre undantag alltid varit en varm vän af W.,
ett understöd af 200 specie-daler för att skrifva
»fritt valda arbeten till allmogens upplysning»,
och detta hans förhållande till konungen ryckte honom
åter ut i striden, denna gång mot både gamla vänner
och gamla fiender, hvilka beskyllde honom för att
hafva sålt sig och blifvit »hofpensionär». Han blef
emellertid icke svaret skyldig. Det kom i form af en
rad bitande farser, såsom Stockholmsfarerne, Engelsk
salt, Vinægers fjeldeventyr, Den constitutionelle
m. fl., i hvilka han ganska lyckligt affärdade sina
motståndare, allt under det han i sitt blad »For
arbeidsklassen», hvilket egde bestånd till hans död,
troget sträfvade för menige mans upplysning. En af de
vackraste sidorna i W:s verksamhet var hans sträfvan
att ur grundlagen få aflägsnadt förbudet mot judarnas
bosättning i Norge, och sitt bästa uttryck fick
densamma i de båda dikterna Jöden (1842) och Jödinden
(1844). Till tack för detta hans bemödande reste
»tacksamma judar utom Norge» 1857 den minnesvård,
som ännu i dag pryder hans graf på Vor Frelsers
begrafningsplats i Kristiania. I Nov. 1840 utnämndes
han till riksarkivarie, hvilket ämbete han behöll till
sin död. Han afled i Kristiania d. 12 Aug. 1845. Den
17 Maj 1881 aftäcktes på Eidsvoldspladsen i Kristiania
hans bronsstaty (mod. af Br. Bergslien), vid hvilket
tillfälle festtalet hölls af Björnstjerne Björnson. –
Bland W:s arbeten äro utom de redan nämnda att märka
Den engelske lods (1844), som inrymmer en samling
vackra reseskildringar och äfven den bekanta dikten
Hardanger, vidare Jan van Huysums blomsterstykke
samt hans ofta särdeles fint utarbetade småstycken,
såsom Til min gyldenlok och Kongen kommer,
fosterländska sånger m. fl. Många af hans arbeten bära
improvisationens prägel och tillfredsställa derför
icke de formella krafven. Detta gäller dock mest
hans tidigare diktalster, ty i de senare nådde han
en vida större klarhet. Dessa höra också genom sin
storslagna poetiska flygt, sina djerfva och originella
bilder till det bästa poesien skapat, och det är i
dem hans namn skall lefva, så länge norskt tungomål
talas. I sin strid för »norskheten» gick han för långt
och drog ofta löje öfver sig, men såsom den, der i en
bekymmersam tid bar nationalitetens fana högt, och som
den hjertevarme arbetaren för allmogeklassens bästa
skall han alltid intaga sin plats i sitt fosterlands
historia och i ett tacksamt folks hjerta. Hans samlade
skrifter (9 bd, 1852–57) utgåfvos, på föranstaltande
af studentföreningen, af Hartvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
