Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wergeland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lassen, hvilken också skrifvit »Henrik Wergeland
og hans samtid» (2:dra uppl. 1877). Äfven
H. Schwanenflügel har skrifvit en intressant
skildring: »Henrik Wergeland, en literærhistorisk
skitse» (1877). W:s syster, författarinnan Jakobine
Camilla Collett (se Collett, 3), har i sin bok
»I de lange nætter» (1862) lemnat högst intressanta
vinkar för uppfattningen af W., hvars verksamhet
ytterligare belysts af Olaf Skavlan, L. K. Daa,
Henrik Jæger m. fl. Efter W:s efterlemnade
papper utgaf O. Skavlan 1892 »H. W. Afhandlinger
og brudstykker». Jfr Norge, sp. 1381 o. f.
E. H.
3. Wergeland, Jakobine Camilla, den föregåendes
syster. Se Collett 3.
4. Wergeland, Harald Nicolai Storm, norsk
militär, statsråd, född i Bergen d. 27 Maj 1814,
den föregåendes kusin, var son af sjökaptenen
Gert Chr. Storm och Ingeborg Birgitte Wergeland
samt adopterades af sin morbroder prosten Nicolai W.
Han blef officer 1831 och utgaf 1847–51 tillsammans
med I. Waligorsky den första större vägkartan öfver
Norge (Veikart över Norge). År 1846 blef W. förste
kommissarie vid gränsregleringen mellan Norge och
Ryssland, 1849 lärare vid militärhögskolan och 1852
öfverstelöjtnant i generalstaben. Han studerade
1853 telegrafväsendet i Berlin och Hamburg samt blef
1857 chef för generalstaben och 1859 generalmajor.
År 1860 utnämndes han till statsråd, men afgick
1868, närmast derför att han ej fann villigt öra
för sina militära organisationsplaner och deraf
betingade penninganslag. Han blef då brigadchef och
kommendant på Akershus fästning. W. af gick 1872
såsom utomordentligt sändebud till hofven i Wien, Rom
och München för att notificera tronombytet i Sverige
och Norge. År 1879 utnämndes han till generallöjtnant
och generalfälttygmästare, hvilka befattningar han
bibehöll till 1890, då han tog afsked. W. har
i många år varit redaktör af »Norsk militært
tidsskrift» och sjelf skrifvit en mängd artiklar
i militära frågor. Sedan 1871 var han en lång tid
också styresman i Norsk jæger- og fiskeriforening
och har visat stort nit för främjande af fiske
och ostronodling i Norge liksom äfven för andra
näringsgrenar. W. åtnjuter anseende som en i hög
grad vetenskapligt bildad officer. E. H.
5. Wergeland, Oscar Arnold, norsk målare, son af
en kusin till W. 2, född i Kristiania d. 12 Okt.
1844, vistades flere år i München och tillhör
helt och hållet München-skolan. Flere af hans
taflor äro framstående arbeten, ofta med
ett historiskt underlag. Särskildt bekant är den
i stortingssalen i Kristiania förvarade
Rigsforsamlingen paa Eidsvold 1814, som kräft noggranna
studier och erbjudit icke få svårigheter, hvilka
konstnären emellertid lyckligt förstått att lösa.
Bland hans öfriga arbeten märkes frisen (Murare i
arbete) till Frimurareordens nya hus i Kristiania
(1892). År 1889 blef W. utnämnd till ofverlärare
vid konst- och handtverksskolan i Kristiania.
E. H.
Vergennes [värsjä’n], Charles Gravier, grefve de V.,
fransk diplomat och statsman, född d. 29 Dec. 1719 i
Dijon, der hans fader var parlamentsledamot, beträdde
1740 den diplomatiska banan och blef snart invigd i den hemliga
diplomati, genom hvilken Ludvig XV plägade roa sig
med att motarbeta sina egna ministrar. Redan 1755
blef han sändebud i Konstantinopel (följande året
med ambassadörs rang) och ådagalade der ganska stor
skicklighet, men Choiseul (se Choiseul 1) ansåg
honom dock ej nog djerf, utan hemkallade honom
1768. Efter Choiseuls fall blef V. åter använd
i ett synnerligt maktpåliggande värf, nämligen
såsom fransk ambassadör i Sverige, då Gustaf III
1771 af Ludvig XV utverkade tillsättandet af en
sådan. Derigenom kom V. att spela en rol vid den af
Frankrike gynnade revolutionen d. 19 Aug. 1772. Den
instruktion, som han vid sitt affärdande erhöll,
gick dock blott ut på att han skulle söka åstadkomma
en försoning mellan de svenska partierna, och i
öfverensstämmelse dermed understödde han också
Gustafs sträfvanden för den s. k. kompositionen
(se d. o.) vid riksdagen 1771–72 samt visade sig,
påverkad af Axel v. Fersen, i början föga benägen
för de planer på en statshvälfning, som började
uppstå hos konungen, sedan kompositionsförsöket
misslyckats. Slutligen lät han sig dock vinnas för
dem, förmedlade underhandlingarna derom mellan Gustaf
III och Ludvig XV och försträckte penningar till
utförandet. Den lyckliga utgången af revolutionen
förvärfvade honom stort anseende i Frankrike, och
efter Ludvig XVI:s tronbestigning hemkallades han
1774 för att blifva utrikesminister. Såsom sådan
visade han visserligen ej någon högre genialitet,
men klokhet, fosterlandskärlek och en större aktning
för tro och heder, än som vanligen utmärkte denna
tids statskonst. Frankrikes utrikespolitik under hans
ledning utgör kanske det vackraste bladet i Ludvig
XVI:s historia. 1756 års förbund med Österrike hade
dittills för Frankrike medfört beroende och förlust af
dess kolonialvälde till England. V. lyckades väl icke
återställa detta välde, men genom att låta Frankrike
understödja de nord-amerikanska koloniernas resning
åvägabragte han dock ett väsentligt bakslag mot
Englands makt. Förbundet med Österrike lät han bestå,
men med en fullt sjelfständig politik för Frankrike,
som genom att flere gånger med framgång motsätta sig
kejsar Josef II:s ärelystna planer började återvinna
sitt under Ludvig XV:s slappa regering förlorade
anseende i Europa. V:s förtjenster härom voro så
mycket större, som han vid genomförandet af denna
sjelfständiga politik hade att kämpa mot drottning
Maria Antoinettas sträfvanden att inverka på konungen
till förmån för sin broder kejsar Josef II. Deremot
var hans inflytande på den inre styrelsen ej lika
lyckosamt. Kostnaderna för hans yttre politik
ökade förvirringen i det franska finansväsendet
och påskyndade dermed revolutionen. Han hade ej nog
verklig statsmannablick för att kunna tyda de tecken,
som förebådade denna, och inse, att den endast genom
kraftiga reformer kunde afvändas, utan motarbetade i
stället Turgots sträfvanden i denna riktning. Och då
han, sedan premierministern Maurepas 1781 aflidit,
fick ett ökadt inflytande äfven på den inre styrelsen, använde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
