Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wergeland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han det till förmån för den aristokratiska reaktion,
som då följde och som i ej ringa mån orsakade,
att motsatserna under revolutionen sedan blefvo så
oförsonliga. Då statsbristen började verka förlamande
äfven på den yttre politiken, öppnades dock slutligen
hans blick för nödvändigheten af inre reformer, och
han gillade de förslag om sådana, för hvilka Calonne
(se denne) ville försöka vinna notabelförsamlingen
(herredagen). Men innan förhandlingarna derom hunno
börja, afled V. d. 13 Febr. 1787, hvarefter Calonne,
beröfvad stödet af hans stora anseende, misslyckades
i sitt försök. S. B.
Vergilio [-dji’liå] l. Virgilio, Polidoro, italiensk
humanist, f. i Urbino omkr. 1470, blef påflig
kammarherre och skickades 1501 till England
för uppbörd af peterspenningen samt bekläddes
derst. med höga kyrkliga sysslor. Han återvände
1551 till Urbino, hvarest han dog 1555. V. utgaf
den första tryckta samling af latinska ordspråk
(Liber proverbiorum, 1498) och skref på smakfullt
latin de för öfrigt ej i högre grad framstående
arbetena De inventoribus rerum (1499; flere uppl.;
en uppfinningarnas historia), De prodigiis (1526)
samt en utförlig engelsk historia, Historia anglica
(1534; 3:dje uppl. 1555).
Vergilius. Se Virgilius.
Verglas [värgla’], Fr. (af verre, glas, och glace,
is), isbark, glatt-is (T. glatteis), meteor., kallas
en vanligen mycket glatt, nästan glasliknande bark
eller hinna af is, som bekläder träd, husväggar,
vägar, marken o. s. v., och som bildas ur ett
kallt, ofta snö- eller isblandadt regn, hvilket vid
nedfallandet fryser. Detta regn är ofta öfverkyldt,
d. v. s. afkyldt under isens smaltpunkt, hvaraf den
hastiga frysningen förklaras. Är regnet blandadt
med mer eller mindre hvassa iskristaller, benämnes
det is-slagg. Dylik is-slagg, drifven af blåsten,
kännes ganska hvass, nästan pinsam, då den träffar
obetäckta delar af huden, och den bildar på vindsidan
af alla föremål, t. o. m. den resandes kläder,
en tämligen tjock bark af is. Häraf förklaras
hvarför det kalla isblandade regnet (is-slaggen)
ofta förvexlas med den derur bildade isbarken.
N. E-m.
Vergna [vä’rnja], da. Se Campagna, G.
Vergniaud [värnjå], Pierre Victurnien, fransk
revolutionsman, vältalare, född 1753 i Limoges,
beskyddades i sin ungdom af Turgot och ämnade
egna sig åt kyrkans tjenst, men slog om och blef
advokat i Bordeaux (1781). Efter revolutionens
utbrott blef han en verksam medlem af Bordeaux’
jakobinklubb, der han först fick tillfälle att
uppträda såsom politisk vältalare, och insattes 1790
i departementet Girondes generalråd. År 1791 vald
till ett af detta departements ombud i Lagstiftande
nationalförsamlingen, gjorde han sig känd såsom
den störste talaren inom det lysande och på talare
rika girondistpartiet (se Girondisterna), hvars
opraktiska, men ideala frihetssvärmeri i honom hade
sin kanske mest karakteristiske representant. En
alltför drömmande och poetisk natur för att vara en
handlingens man och en duglig praktisk politiker,
utöfvade han likväl ett betydande
inflytande på revolutionens gång genom sin hänförande
vältalighet. Hans anföranden hafva kanske mer
än något annat uppväckt den krigiska entusiasm,
som möjliggjorde realiserandet af Girondisternas
krigspolitik, och genom den fruktansvärda filippik,
som han d. 3 Juli 1792 riktade mot Ludvig XVI,
och hvari han föreslog, att fäderneslandet skulle
förklaras i fara, bidrog han kraftigt att framkalla
den nödvändiga konseqvensen af denna politik –
konungadömets störtande. För genomförandet deraf
ryggade han dock tillbaka, sökte, när krisen
stod för dörren, genom råd till Ludvig XVI rädda
konungadömet, använde nu sin vältalighet blott
till att lifva entusiasmen för fosterlandets
försvar och hade ej någon del i upproret d. 10
Augusti. Hans namn blef dock förbundet med detta, ty
efter »folkets» seger blef det han, som fick föreslå
Lagstiftande församlingen konungadömets suspension. I
Nationalkonventet, der han äfvenledes representerade
Gironde, sökte han afvärja det anryckande skräckväldet
och Parisdemagogernas tyranni, men hans vältalighet
lyckades ej besvärja de förstörande makter, som den
bidragit att frigöra. Förgäfves uppträdde han för att
Ludvig XVI:s dom skulle hänskjutas till folket i dess
helhet, hvarigenom konungens lif skulle räddats. Då
Nationalkonventet förbehöll sig afgörandet,
röstade han för döden och måste såsom församlingens
president afkunna domen. Förgäfves bekämpade han ock
revolutionstribunalets inrättande. Den 31 Maj 1793
var han dagens hjelte under Girondisternas förtviflade
strid för den lagliga ordningens bevarande, men
d. 2 Juni, då deras proskribering genomdrefs,
var han ej närvarande i konventet. I olikhet med
flere af sina meningsvänner underkastade han sig
segrarena och stannade i fängelset. Hans försvar
inför revolutionstribunalet var honom värdigt, ehuru
man gjorde sitt bästa för att hindra hans talang att
göra sig gällande. För att ej öfvergifva sina vänner
afstod han från att taga gift. Den 31 Okt. 1793
afrättades han, utan att hafva biktat. Jfr Vatel:
»V., manuscrits, lettres et papiers» (1873). S. B.
Verhaegt [ferhagt], Tobias, nederländsk målare,
f. 1561, d. 1631, lefde i Antwerpen och målade
landskap i den äldre fantastiska stilen, såsom
ett berglandskap af 1631 i Bruxelles’ museum
bevisar. Frank och andra framstående konstnärer
målade figurerna i hans taflor. V. reste i
Italien, der han åtnjöt storhertigens af Toscana
gunst. För öfrigt var han Rubens’ förste lärare.
C. R. N.
Verhaghen [fer-], Peter Josef, nederländsk målare,
f. 1728 i Aerschot, kallades från Leuven, der han
slagit sig ned, 1771 till Wien af Maria Teresia,
som utnämnde honom till sin hofmålare, men han
återvände till Leuven, der han lefde högt ansedd
och afled 1811. Han slöt sig i sin konst till de
stora flamska förebilderna på 1600-talet, främst till
Rubens. I lyftning och färg höja sig också hans verk
betydligt öfver hans samtidas. Af honom finnas taflor
i kyrkorna i Leuven. Mest kända äro Presentationen
i templet (1167, i Gents museum), S. Stefan från
Ungern mottager påfvens sändebud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
