Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vikomt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbete Om egenskapen och närgränsande tankeföremål
(1880). Han sysselsatte sig för öfrigt vid denna
tid likasom till en del äfven förut med försök att
ur evigheten framkonstruera tiden. Han öfvergaf dock
tämligen snart den ståndpunkt han vid denna tid intog
och öfvergick till en annan, der evighetsbegreppet
i filosofisk bemärkelse är fullständigt uppgifvet
och all verklighet fattas som bestämd af tiden. Ett
teistiskt gudsbegrepp fasthåller han likväl äfven
under denna tid äfvensom tron på menniskosjälens
odödlighet, men fattar den senare såsom en oändlig
fortgång till allt högre fullkomlighet. Skälet till
evighetsbegreppets uppgifvande är egentligen att
emedan allt, som står i relation till det vexlande,
sjelf måste vara vexlande, så skulle detta äfven
gälla evighetstillvaron, i fall man ville antaga någon
sådan. Men dermed skulle denna förlora sin karakter
af evig. Emellertid blef W. aldrig under sitt lif i
tillfälle att närmare utföra denna ståndpunkt, som
han blott i mindre uppsatser bekantgjorde. Först i
hans postuma arbete Tidsexistensens apologi (1888)
är den framställd från en sida, dock äfven detta
ur öfvervägande negativ och polemisk synpunkt. Ett
utmärkande drag för W. under hans senare tid är
för öfrigt den tolerans på det sedliga området och
dermed sammanhängande polemik emot morallagens
allmängiltighet i vanlig bemärkelse han nedlagt
företrädesvis i sin skrift Några drag af kulturens
offerväsen (1880). Såsom skönliterär författare
kan W. i mycket anses påminna om Viktor Rydberg,
ehuru han visserligen inom den med dennes beslägtade
riktningen intager en sjelfständig ställning. Hans
noveller tjenade i många fall som bärare för den
verldsåsigt han omfattade; flere af dem äro af
sjelf biografisk art, och en viss förkärlek för
allegorier är omisskänlig. Tydligast framträder
hans individualitet måhända i den genialiska, men
egendomliga skissen Mantegnas ängel (i »Litterärt
album», 1877), hvilken hufvudsakligen rör sig
kring Jesu död. – W:s predikningar äro djuptänkta,
men ega på samma gång en egen makt att tala till
menniskosinnet. De äro till större delen afsedda för
skolungdom och tala derför särskildt till den bildade
ungdomen. – W:s förnämsta arbeten utom redan nämnda
äro: Undersökningar angående den materialistiska
verldsåskådningen med afseende på Büchners »Kraft och
materia» (1870), Uppsatser i religiösa ämnen (1871),
Tankar och frågor inför menniskones Son (1872; 3:dje
uppl. 1889). Flere sammelverk af mindre skrifter hafva
efter hans död utgifvits: P. Wikners vittra skrifter,
i urval (utg. af K. Warburg 1888; 2:dra uppl, 1889),
I mensklighetens lifsfrågor. Populärfilosofiska och
religionsfilosofiska föredrag, uppsatser och bref (2
dlr, 1889) samt Samlade predikningar (s. å., utg. af
O. Quensel). Bland monografier öfver hans person och
läror må nämnas: Fr. von Schéele: »P. Wikner» (i
folkkalendern »Svea», för 1889; öfvers. till norska),
»Karl Pontus Wikner. Minnesblad af en tacksam vän»
(1888), L. H. Åberg: »Carl Pontus Wikner. Hans
lefnad och läror» (1889), och Th. Rein: »P. Wikner»
(i »Nordisk tidskr.», 1892). L. H. Å.
Vikomt. Se Vicomte.
Vikon (»heliga bär», se Vi), ett fornnordiskt,
i riksspråket ännu lefvande ord, som dock alltmer
undantränges af åkerbär såsom benämning på hallonarten
Rubus arcticus L. Denna hör till de mera örtartade
inom slägtet och har stjelken vanligen 15 till
stundom 30 cm. hög, upprätt, utan borst, men glest
småhårig. Jordrefvor saknas alltid. Bladen äro
trefingrade och försedda med stora, oftast omvändt
äggrunda stipler. Uddbladet är likaledes omvändt
äggrundt, med vigglik bas. Sidosmåbladen äro snedt
äggrunda-elliptiska, liksom uddbladet trubbiga,
groft och ojämnt sågade eller inskurna och vid
nerverna å undersidan samt i kanten knappt märkbart
småhåriga. Stjelkarna uppbära vanligast blott 1,
mera sällan 2–3 blommor, hvilka äro rätt stora,
med en tvärlinie af 2–3 cm. Fodret är sambladigt
med 5–10 flikar; kronbladen äro fria, af samma antal
som foderflikarna och vexlande i form mellan bredt
och smalt omvändt äggrunda alltefter sitt antal. De
äro stundom sågtandade eller flikigt inskurna, till
färgen mörkt rosenröda, stundom hvita, och särdeles
vackra. Frukten är en stenfrukt, tätt sammansatt
af vid mognaden brunröda, fast sammanhängande
småfrukter, hvilka hafva en särdeles angenäm syrlig
och aromatisk smak och lukt, hvarför den högt värderas
till insyltning. Den har förr varit officinel under
namnet baccae norlandicae och använd till en angenäm
feberdryck samt mot skörbjugg. Vikon tillhöra de
kallare trakterna af Gamla verlden och finnas i
Sverige från Torne lappmark och Vesterbotten ned till
Helsingland, Upland, Vestmanland och Värmland, men
sparsamt och, såsom det synes, alltmer försvinnande
i de sistnämnda landskapen. De trifvas bäst på
svedjeland och växa ej på åkrar, hvadan namnet
»åkerbär» är mycket olämpligt. Odling af dessa bär
i någon större skala är icke veterligen försökt.
O. T. S.
Vikornas norra kontrakt, i Göteborgs stift, omfattar
de fyra pastoraten Tanum och Lur; Nafverstad och Mo;
Skede, Tjärnö och Strömstads stad; Näsinge, Högdal
och Lommeland. Areal 1,199 qvkm. 27,044 innev. (1891).
Vikornas södra kontrakt, i Göteborgs stift, omfattar
de fem pastoraten Foss, Håby och Svarteborg; Krokstad,
Hede och Sanne; Bro, Brastad, Lyse och Lysekils
köping; Tossene, Askum, Berfendal och Kungshamns
kapell; Qville (med Fjellbacka kapell), Bottna och
Svenneby. Areal 1,102 qvkm. 39,632 innev. (1891).
Vikramaditya. Se Kalidasa och Malva.
Viksala. Se Torsö.
Viksjö, socken i Vesternorrlands län,
Säbrå tingslag. Areal 24,901 har. 1,306
innev. (1891). Annex till Stigsjö, Hernösands stift,
Ångermanlands Södra kontrakt.
Viks mur. Se Vik.
Viksnäs. Se Vigsnaes.
Viksta, socken i Upsala län, Norunda härad. Areal
6,891 har. 1,117 innev. (1891). V. utgör ett
konsistorielt pastorat, Upsala stift, Norunda
kontrakt.
Wikström, Johan Emanuel, naturforskare, född i
Vänersborg d. 1 Nov. 1789, blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
