Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vikomt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
student i Upsala 1806. Der studerade han först juridik
och aflade hofrättsexamen, men öfvergick sedan till
medicinska studier och aflade med. licentiatexamen
1817. Under sin studenttid hade han, handledd
af C. P. Thunberg, med synnerlig förkärlek egnat
sig åt botanikens studium. En frukt deraf var hans
afhandling Dissertatio botanica de Daphne, på hvilken
han år 1817 promoverades till med. doktor. Denna
afhandling efterföljdes snart af Granskning af de
till Thymelaearum växtordning hörande slägten och
arter (1818) och Beskrifning på ett nytt slägte
bland växterne, kalladt Lonchastoma (s. å.). På
grund af sålunda ådagalagd skicklighet som botanisk
forskare utsågs W. efter professor Olof Swartz’
frånfälle år 1818 af Vetenskapsakademien till
lärare vid Bergianska trädgårdsskolan och till
intendent öfver Vetenskapsakademiens egna herbarier
(sedermera Naturhistoriska riksmuseets botaniska
afdelning) och botaniska bibliotek. Dessa båda
befattningar innehade han i 38 år. Under denna
långa tid egnade W. sig med nit och pligttrohet åt
vården och förökandet af såväl Bergianska herbariet
som Riksmuseets botaniska samlingar. Äfven såsom
botanisk författare var W. flitigt verksam. Under
ej mindre än 31 år (1821–52) författade han
Vetenskapsakademiens årliga »Öfversigt af botaniska
arbeten och upptäckter» eller, som den fr. o. m. 1826
benämndes, »Årsberättelse om framstegen i
botanik». Af dessa för sin tid mycket gagnerika
öfversigter öfversattes de flesta till tyska språket
af professor J. Müller och C. F. Beilschmied. Åt
Stockholmstraktens flora egnade W. långvariga och
noggranna forskningar. Resultatet af dessa nedlade
han uti det omfångsrika arbetet Stockholms flora,
eller korrt beskrifning af de vid Stockholm i vildt
tillstånd förekommande växter. Med en inledning,
innehållande en öfversigt af Stockholmstraktens
naturbeskaffenhet. Förra delen. Jemnte charta
öfver Stockholms omgifningar på en mils afstånd
(1840). Af hans öfriga botaniska arbeten må anföras
Öfversigt af ön S:t Barthelemis’ flora (1825) och
Conspectits litteraturae botanicae in Suecia ab
antiquissimis temporibus usque ad finem anni 1831,
notis bibliographicis et biographiis auctorum adjectis
(1831). Bland vetenskapliga hedersbevisningar,
som tillföllo W., må nämnas, att han sedan år 1821
var medlem af Vetenskapsakademien och sedan 1822 af
Landtbruksakademien. Hans namn hugfästes inom Floras
rike af den bekante botanisten S. Endlicher, som efter
honom benämnde thymelaeacé-slägtet Wikstroemia. W. dog
i Stockholm d. 4 Maj 1856. V. W.
Vikten, pastorat i Namdals fögderi, Norge, består af
en ögrupp n. om Foldenfjordens mynning. Omkr. 3,000
innev. (1891). På den största af öarna, Vikna,
ligga handelsplatsen Rörvik samt de tvänne
bortåt 200 m. höga Sulafjeld och Dragstinden.
E. H.
Viktor (Lat. Victor, »segrare»). Tre påfvar och två
»motpåfvar» hafva burit detta namn.
1. V. I den helige föddes i Afrika och efterträdde
Eleutherus som romersk biskop troligen 190 (äfven
andra årtal uppgifvas) samt
afled 202. I striden mellan Vester- och Österlandet
angående tiden för påskens firande uppträdde han med
stränghet mot de österländske församlingslärarna,
som, med biskop Polykrates af Efesos i spetsen,
fasthöllo vid påskens firande den 14 Nisan (se Påsk,
2), och exkommunicerade på den grund flere af Mindre
Asiens församlingar. Han måste dock snart upphäfva
bannet och låta de österländska församlingarna
tillsvidare hålla fast vid sitt gamla bruk. Den
s. k. dynamistiska monarkianismen (se
Antitrinitarier) bekämpade han med hela sin kyrkliga
myndighet och bannlyste en af dess hufvudmän,
garfvaren Theodotos från Konstantinopel. Sjelf synes
han i sin fientlighet mot denna riktning hafva lutat
åt den s. k. patripassianismen. V. var troligen den
förste biskop i Rom, som i handling sökte göra den
romerska biskopens primat öfver hela kyrkan gällande.
2. V. II hette ursprungligen Gebhard, föddes
i Schwaben och var son till grefve Hartwig af
Calw samt nära anförvant och förtrogen vän till
kejsar Henrik III. Sedan 1042 var V. biskop
af Eichstädt och uppsattes 1054 af Henrik III på
Petri stol. I likhet med sin företrädare. Leo IX,
ifrade han mot den s. k. simonien inom kyrkan,
mot presternas konkubinat och för celibatet
samt nitälskade i allmänhet för kyrkotukten.
Synoderna i Florens och Lyon 1055 samt Toulouse
1056 vittnade derom. På synoden i Lyon lät
han genom Hildebrand afsätta icke mindre än sex
biskopar. Sjelf gjorde han 1056 en resa till Tyskland
i kyrkliga ändamål och fick då i Gosslar närvara vid
Henrik III:s dödsbädd samt af honom mottaga uppdraget
att vara hans enkas, kejsarinnan Agnes’, stöd
och rådgifvare och sonens, Henrik IV:s, förmyndare.
Straxt efter sin hemkomst till Italien följde han
1057 Henrik III i grafven.
3. V. III, född 1027, var son till Landulf
V, furste af Benevento. Vid trettio års ålder
inträdde Desiderius (såsom han då hette) som munk
i benediktinklostret Monte Cassino, hvars abbot
han kort derefter blef. 1059 gjorde Nikolaus II
honom till kardinal. På grund af hans dygder
och lysande egenskaper utsåg redan Gregorius VII
honom till sin efterträdare, men då efter Gregorius’
död kardinalerna uppfyllde dennes önskan (1086),
var det endast med största svårighet han omsider,
på våren 1087, lät förmå sig att bestiga Petri stol.
Han afled redan d. 16 Sept. s. å. Under sitt
korta regemente visade han prof på kraft och energi.
I sjelfva Rom utkämpade han segerrikt en strid
mot sin »motpåfve», Klemens III. Med de mot
påfvens primat fientligt sinnade franske prelaterna
ärkebiskop Hugo af Lyon och abboten Richard af
Marseille afbröt han all kyrkogemenskap, och mot
sarasenerna i Afrika påbjöd han ett slags korståg.
På en synod i Benevento, beifrade han simonien och
lekmannainvestituren. Till sin efterträdare
utsåg han biskop Otto af Ostia (Urban II).
4. V. IV. Tvänne »motpåfvar» läto kalla
sig Viktor IV. Den ene var kardinal Gregorius
Conti, som af det mot påfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
