Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Windisch, Ernst Wilhelm Oskar - Windischgrätz, österrikisk furstlig slägt - Windischmann. 1. Karl Josef Hieronymus W. - Windischmann. 2. Friedrich Heinrich Hugo W. - Vindkall (Isl. Vindkaldr, »kall vind»), Nord. mytol., är det namn den unge Svipdag antog vid sitt samtal med Fjölsvinn (se Fjölsvinnsmål) - Vindkittel. Se Pump, sp. 420 - Vindland. Se Vender - Vindler, Nord. mytol., »den sig krökande, buktande», är ett binamn till Hemdall - Vindljóne. Se Vindsval - Vindmotorer. Se Vindhjul - Vindmätare. Se Anemometer och Vind - Vindnötta stenar. Se Sandslipade stenar - Vindobona. Se Wien, sp. 904 - Vind och Vask. Se Bryggningshjelpen - Vindonissa, stad i den romerska prov. Gallia Belgica - Vindragare-laget i Stockholm, ett gammalt gille
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
des relativpronomens in den indogerm. sprachen
(1869, i Curtius’ »Studien zur griechischen
und lateinischen grammatik» bd, II), Über die
verbalformen mit dem charakter r im arischen,
italischen und keltischen (1887), Über das
Nyayabhashya (1888, båda i »Abhandl. der k. Sächs.
gesellsch. der wissenschaften»), Der griechische
einfluss im indischen drama (i »Verh. des 5. intern.
orientalistencongresses zu Berlin 1882»), Zwölf
hymnen des Rigveda mit Sayawas kommentar (1883),
Kurzgefasste irische grammatik (1879), Irische
texte mit wörterbuch (I, 1880; II, 1, 2, tills.
med Wh. Stokes, 1884, 1888) och Keltische sprachen
(i Ersch u. Grubers’ Realencyklopädie) samt flere
större eller mindre afhandlingar i åtskilliga
vetenskapliga publikationer, såsom Etymologieen
(1886), Über personalendungen im griechischen und
im sanskrit, (1889), Über das altirische gedicht
im codex Boernerianus und über die altirischen
zauberformeln (1890) och Über den sitz der denkenden
seele, besonders bei den indern und griechen, und eine
etymologie von gr. [prapides] (1891), alla i »Berichte
der k. Sächs. ges. der wissensch.» W. har till
Curtius’ »Grundzüge der griechischen etymologie»,
4:de och 5:te uppl., bidragit med det keltiska
etymologiska materialet. K. F. J.
Windischgrätz,
österrikisk furstlig slägt, som uppgifves
härstamma från hertig Ulriks af Kärnten andre son,
Weriand, herre till Windischgrätz i Steiermark
(1090–1120). Ätten fick 1557 riksgreflig och, efter
inköpet af de riksomedelbara herrskapen Egloffs
och Siggen (i nuv. Donaukretsen, Würtemberg),
1804 riksfurstlig värdighet, den senare efter
förstfödslorätt. Huset mediatiserades 1806. Kejsaren
af Österrike gjorde 1822 alla dess medlemmar delaktiga
af fursteståndet. Utom de ofvannämnda besittningarna i
Würtemberg eger ätten gods i Böhmen, Nedre Österrike
och Steiermark. Dess mest bekanta medlem är Alfred
Candidus Ferdinand, furste af W., österrikisk
fältmarskalk, född 1787 i Bruxelles. Efter 1805
deltog han i alla Österrikes krig mot Frankrike
samt avancerade 1826 till generalmajor och 1833
till fältmarskalklöjtnant. Sedan 1840 kommenderande
general i Böhmen, betvang han i Juni 1848 upproret
i Prag, hvarunder hans maka blef skjuten i sitt rum
och en hans son svårt sårades. Sedan W. derefter
såsom fältmarskalk fått befälet öfver alla utom
Italien stående österrikiska trupper, ryckte han i
Okt. s. å. mot det insurgerade Wien, hindrade genom
striden vid Schwechat (d. 30 Okt.) ungrarna att räcka
staden handen, tvang denna följande afton efter en
hel dags beskjutning att gifva sig och vände sig
derefter (i Dec.) mot ungrarna. Det i det hela taget
lama sätt, på hvilket kriget fördes (nederlag vid
Gödöllö d. 6 April 1849 och återtåg), ledde till W:s
aflägsnande från befälet (April s. å.). Under det
italienska kriget 1859 afgick W. i en beskickning
till Berlin och utnämndes s. å. till guvernör i
förbundsfästningen Mainz. Död 1862. På W:s uppdrag
utgafs 1851 »Der winterfeldzug 1848–49 in Ungarn»,
ett vigtigt bidrag till detta krigs historia.
C. O. N.
Windischmann. 1. Karl Josef Hieronymus W.,
tysk filosof, f. 1775, blef 1801 lifmedikus hos
kurfursten af Mainz, 1803 professor i filosofi
och universalhistoria vid universitetet i Mainz
samt 1818 professor i filosofi och medicin vid
Bonns nygrundade universitet. Död 1839. Såsom
filosof hyllade han Schellings äldre naturfilosofi,
såsom läkare den animala magnetismen. W. skref
bl. a. Ideen zu der physik (1805), Untersuchungen
über astrologie, alchemie und magie (1813), Die
philosophie im fortgange der weltgeschichte
(1827–34) och »Vorerinnerungen» till Bopps epokgörande
förstlingsarbete »Über das conjugationssystem der
sanskritsprache» (1816). – 2. Friedrich Heinrich
Hugo W., katolsk teolog och orientalist, den
föregåendes son, f. 1811 i Aschaffenburg, studerade
teologi, filosofi och ariska språk samt blef 1836
prest och 1838 e. o. professor i kyrkorätt och
nytestamentlig exeges i München. Han beklädde
sedan efter hvartannat flere andliga ämbeten,
tills han 1846 blef »generalvikar des erzbischofs»
i metropolitankapitlet München-Freising. Död i
München 1861. W:s förnämsta arbeten, som företrädesvis
röra sig på det eranska området, äro Sancara
sive de theologumenis vedanticorum (1833), Die
grundlage des armenischen im arischen sprachstamme
(1843), Der fortschritt der sprachenkunde und ihre
gegenwärtige aufgabe (1844), Über den somakultus der
arier (1846), Ursagen der arischen völker (1852), Die
pers. Anahita oder Anaitis (1854), de 4 sistn. uti
»Abh. der k. Bayer. akademie der wissensch.», Mithra,
ein beitrag zur mythengeschichte des Orients (1857)
samt flere afhandlingar i de af Spiegel efter W:s död
utgifna »Zoroastrische studien». W. sysselsatte sig
äfven med de persiska kilskrifterna (i »Münchener
gelehrte anzeigen»). 2. K. F. J.
Vindkall (Isl. Vindkaldr, »kall vind»),
Nord. mytol., är det namn den unge Sripdag antog
vid sitt samtal med Fjölsvinn (se Fjölsvinnsmål).
Ad. N-n.
Vindkittel. Se Pump, sp. 420.
Vindland. Se Vender.
Vindler, Nord. mytol., »den sig krökande, buktande»,
är ett binamn till Hemdall, »verldsbågen»,
d. v. s. regnbågen. På ett annat ställe kallas
han Vindglaer, »den som skimrar i vinden».
Ad. N-n.
Vindljóne. se Vindsval.
Vindmotorer. Se Vindhjul.
Vindmatare. Se Anemometer och Vind.
Vindnötta stenar. Se Sandslipade stenar.
Vindobona. Se Wien, sp. 904.
Vind och vask. Se Byggningshjelpen.
Vindonissa, stad i den romerska prov. Gallia Belgica,
låg i Helvetien, nära Aars utlopp i Rhen. På dess
ruiner ligger nu Windisch (kantonen Aargau), der
lemningar finnas af en amfiteater m. m., och der
en vattenledning från den romerska tiden ännu är
i behåll. R. Tdh.
Vindragare-laget i Stockholm, ett gammalt gille,
hvilket har en viss märklighet såsom varande en
qvarlefva från det eljest upphäfda skråväsendets
tid. Vindragarna ega och utöfva nämligen fortfarande
privilegium på att efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
