Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wire-tross ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom i det alltjämt fortgående arbetet samt
främja hans konstnärliga utveckling. V. synes i sin
skaldeverksamhet icke hafva förnekat det skaplynne,
som han i det allmänna lifvet lade i dagen, i det han
var föga fallen för initiativ. I och för utarbetandet
af herdedikterna mottog han inverkan af Asinius
Pollio; dikten om landtbruket författades efter
uppmaning af Maecenas, och i fråga om »Eneiden»
gjorde Augustus’ inflytelse sig i hög grad gällande.
I allt röjde sig dock skaldens egen lifsuppfattning
och åskådningssätt. Redan i herdedikterna gaf
han ett uttryck åt sin kärlek till landsbygden och
lifvet derstädes. Dessa dikter, Bucolica, bestå af 10
»eclogae» (små valda stycken), för hvilka Theokritos
tjenat till förebild. Man kan i samlingen urskilja
två riktningar. Den ena, som framträder i styckena 3,
7, 8, och 2 samt delvis ock i 5, söker efterbilda
Theokritos’ egentliga herdeqväden, så godt detta
låter sig göra, då scenen är förlagd till en helt
annan trakt och framställningen påverkad af andra
tidsförhållanden. Den andra sluter sig till den
hos föregångaren stundom framträdande allegorien
och utbildar den »förklädda herdedikten», så att
herdarnas lif får tjena till underlag för skildringar
af personligheter och händelser ur samtiden. Man kan
tydligtvis i qväden af sådan art icke vänta att finna
den omedelbarhet och friskhet, som borde utmärka detta
slags diktning, och i allmänhet bär V:s bukoliska
poesi mera konstens än naturens prägel. Det oaktadt
fängslar den genom den svärmiska hängifvenheten för
landtlifvet och sinnet för de poetiska dragen i detta,
genom den stämningsfullhet, som så ofta framträder,
genom åskådliga och täcka naturskildringar, genom
vackra bilder, fyndig eller t. o. m. qvick dialog
och ett ädelt och stundom högstämdt språk samt genom
mästerlig hexametrisk versbyggnad. Den 4:de eklogen,
som skildrar en väntad gyllene ålder, författad
år 40, är att anse som en hyllning åt dåvarande
konsuln Pollio vid tillfället af hans sons födelse,
men innehåller så pass allmänt hållna förutsägelser
om en tid af idel sällhet och härlighet, att den,
eget nog, blifvit uppfattad såsom en profetia om
Messias. Sex af eklogerna äro vexelsånger.
Skaldens förkärlek för landtlifvet kommer till
sin fulla rätt i och genom Georgica, dikten
om landtbruket, hvilken i 4 böcker framställer
åkerbruket (1), träd- och vinkulturen (2) samt
boskaps- (3) och biskötseln (4). V. går der så att
säga upp i sitt ämne och är ej så mycket lärodiktaren,
hvilken genom en poetisk handbok i landthushållningen
vill uppfostra och utbilda yrkesidkare, som en af
landtlifvets välgörande luft liksom inspirerad siare
och skald, hvilken sjunger af fullaste hjerta och
lifligaste öfvertygelse. Det har tvistats derom
huruvida V. särskildt haft för afsigt att genom
landtbrukets lof verka för återupplifvandet af den
gamla, goda tidens ande med dess sinne för landtlifvet
och deraf fostrade enkla seder samt på det sättet
främja statens af Augustus i ett som annat åsyftade
pånyttfödelse. Dock torde det ingalunda behöfva
antagas, att någon tanke derpå
medvetet gjort sig gällande hos V. I och af sig sjelf
syftade dikten helt naturligt åt det hållet, om ock
den praktiska verkan uteblef. Vid framställningen af
landtmannaarbetets uppgift och betydelse, af landtbons
lycka och frid måste tanken föras tillbaka till de
dagar, då ännu icke familjefäderna dragit in till
staden för att med sina för arbetet skapade händer
klappa bifall på teatern och cirkus, utan, alltjämt
ett duktigt och härdadt slägte, sitt lands stolthet,
skötte plogen och skäran, ty »så ju de kraftiga
tusker växte i makt, så Rom blef ypperst i verlden,
den vida». Men om skalden också stundom hängifrer sig
åt en svärmisk uppfattning af landtlifvets fridfulla
sällhet, sådan denna framstår i jämförelse med oron
och kifvet i städernas vimmel och den stora verlden,
såsom i de praktfulla verserna 457–540 i 2:dra boken,
så är han likväl alltför förtrogen med landtbrukets
kraf för att icke känna och erkänna, att dessa taga i
anspråk ett hårdt arbete. Till möda hafva gudarna dömt
menniskan, och landtmannens lif är en ständig kamp mot
naturen, men i denna sakernas ordning får han tåligt
finna sig; han skall främst vörda höga gudar och
dernäst arbeta. Huru detta arbete ändamålsenligast
skall förrättas derför redogör skalden i sin
genom på en gång grundlig sakkännedom och lycklig
framställningskonst utmärkta dikt. Sjelf praktisk
landtman, hade han icke försummat att genom studier i
den grekiska och romerska literaturen sätta sig in i
ämnets teori för att sålunda beherska detsamma. Hans
källor voro, utom den gamle Hesiodos, särskildt
den uti Italien genom öfversättning kände fenicern
Mago samt Cato och Varro, vidare grekerna Aratos
och Eratosthenes (i väderlekslära och stjernkunskap)
samt Nikandros (i fysik) m. fl. Det rika sakmaterial,
som han samlat, förstod han att med sorgfälligt
urval sammanarbeta till ett helt, öfvergjutet af
det härligaste poetiska skimmer. Det är icke blott
ett uttrycksfullt och högstämdt språk eller versens
klangrikedom, som gifver lyftning och behag åt de
läror, som V. framställer. Dessa äro i sjelfva verket
genomträngda af en fin poetisk uppfattning och djup
känsla för naturen och dess scenerier, framförallt
uti Italien; och här och der anbragta konstnärliga
penseldrag och enstaka skildringar sprida glans
öfver den fortlöpande framställningen, hvilken vida
öfverträffar hvad hans föregångare Lucretius mäktat
åstadkomma. Såsom enskilda ställen af framstående
skönhet kunna utom det om landtlifvets sällhet (se
ofvan) anföras Italiens lof (II, 136–176), vårstämning
(II, 323–348), kärlekens makt (III, 242–283),
oväder (I, 311–334), bilder ur herdelifvet (III,
339–383), trädgårdsskötsel (IV, 116–148). Intagande
är ock berättelsen om Orpheus och Eurydice (IV,
454–527), men denna uppgifves – sannolikt riktigt –
hafva blifvit vid en senare tidpunkt inflickad i
stället för en utflykt till ära för den då redan i
onåd fallne Cornelius Gallus, hvilkens pris skalden
synes hafva satt i sammanhang med det i Gallus’
ståthållaredöme Egypten använda och af myten till
Aristaeus’ namn knutna sättet att skaffa sig nya bin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
