Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Virgin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
linnegarn samt silke virkas en mängd beklädnads-,
prydnads- och nyttighetsartiklar, och en utomordentlig
mångfald af former kan ernås, såväl af tjock,
pelsartad virkning som af genombruten, spetsliknande.
Virmo (F. Mynämäki). 1. Härad i Åbo och Björneborgs
län, Finland, omfattar Virmo, Lemo, Mietois, Rimito,
Nagu, Korpo och Houtskär moderkyrko- samt Karjala,
Villnäs och Merimasku kapellförsamlingar. Häradet,
som består af 4 länsmansdistrikt, har en areal
af omkr. 1,325 qvkm. och en folkmängd af 20,039
pers. (1890). – 2. Socken i ofvannämnda härad, Vehmo
domsaga, bildar jämte Karjala kapell ett imp. pastorat
af 2:dra kl., Åbo ärkestift, Virmo kontrakt. Areal 449
qvkm. Befolkningen, finsktalande, 5,257 pers. (1890).
A. G. F.
Wirnt von Gravenberg [grafen-], tysk medeltidsskald,
föddes i sista fjerdedelen af 1100-talet och
tillhörde en adlig slägt i Franken. Han antages
hafva tagit korset 1228 och fallit i striden mot
sarasenerna. W. diktade omkr. 1212 ett epos, Wigalois
(11,708 versrader), hvars från Artur-sagorna hemtade
ämne en väpnare muntligen hade meddelat honom efter
fransk källa (Wigalois är tysk namnform för Huy
Galois). Till mönster tog han Hartmann von Aue, men
saknade dennes förmåga af begränsning, hvadan dikten
ofta förlorar sig i de bredaste episoder. Emellertid
finner man hos W. varm känsla, sedlig hållning och
menniskokännedom. Dikten utgafs af Beneke (1819) och
Pfeiffer (1847) samt öfversattes till nyhögtyska af
Baudissin 1848. Omskrifven till prosa 1472, fick den
i denna form stor spridning såsom folkbok och trängde
fram äfven till Norden. Den öfversattes nämligen
från tyska till danska åtminstone på 1600-talet,
om ej tidigare. Den första kända tryckta uppl.,
som har titeln »Herr Vigolejs med guldhjulet»,
bär årtalet 1732. Från danska öfversattes sagan på
1600-talet till isländska under namnet »Gabons saga
ok Vigoles», men den synes i denna form aldrig hafva
blifvit tryckt. Kungl. biblioteket i Stockholm eger
i handskrift tvänne fullständiga exemplar (daterade
1683 och 1691) af den isl. Vigoles-sagan, hvilken
der utgöres af 42 kap. R. G.
Viro, Vironmaa [-ma], Finsk mytol., den finska
benämningen på Estland. Att den finsk-karelska
stam, hos hvilken de finska fornrunorna uppstått,
varit i liflig beröring med sina stamförvanter
på södra sidan af Finska viken, derpå finnas nog
bevis i de finska fornsångerna. Men flere uttryck,
särskildt i besvärjelserunorna, antyda, att detta
förhållande varit för det mesta af fientlig art. I en
dylik runa benämnes Viro-folket dessutom ristikarna,
»korsfolket», det kristnade folket, häntydande på att
esterna blifvit tidigare kristnade än de karelare,
som först sjöngo fornsångerna. Att desse dock haft
oklara begrepp om Estland, ses af namnet
Virokannas. Med Castrén och Lönnrot måste man nämligen på
grund af ordets etymologi anse det betyda »bördig
från Estland» (Viron kantaa, Lönnrot). Likväl anges
mannen Virokannas på ,ett ställe i Kalevala såsom »en
utländsk gubbe från Karelen». Denne försöker först,
ehuru förgäfves, slagta den store oxen i Pohjola, hvilken
skall redas till Ilmarinens och Pohjoladotterns
bröllop. Sedan berättas i slutrunan af Kalevala huru
man sökte någon, som skulle döpa Marjattas nyfödde
son, och huru Virokannas slutligen döper honom till
Karelens konung. Således äfven dervidlag en antydning
om att Estland vid tiden för finnarnas öfvergång till
kristendomen redan var kristet. O. G.
Viroconium. Se Uriconium.
Virokannas, Finsk mytol. Se Viro.
Virovitica (Magyar. Veröcze), komitat i
Kroa tien-Slavonien utmed Drave, ett slättland,
flerestädes sumpigt, endast i söder bergigt. Areal
4,851 qvkm. 183,226 innev. (1880), omkr. 75
proc. kroater. Hufvudstad är Essek.
Wirsén, två adliga ätter, som härstamma från revisorn
vid Arméns flotta Johan W., hvilken tog sitt namn
efter Virserums socken i Småland, der hans fader,
Karl Kebbesson, bodde i Björkmossa by. Johan W:s äldre
son, Karl Johan (se W. 1), adlad 1812, är stamfader
för adliga ätten af W., och den yngre, Gustaf Fredrik
(se W. 2), adlad 1812, friherre 1815 och grefve 1826,
för grefliga ätten W.
1. Wirsén, Karl Johan af, sjömilitär, föddes d. 12
Sept. 1777 på Sveaborg, kom vid 6 års ålder i
skeppsgosseskolan å nämnda fästning och deltog som
skeppsgosse i 1788–90 års finska krig. 1795 blef
han fänrik, seglade 1797–1804 på kofferdifartyg,
då hans tjenst vid arméns flotta sådant tillät,
och kommenderade 1807 såsom löjtnant en division
kanonslupar vid Pommern under kriget mot fransmännen,
hvarvid han mycket utmärkte sig för vaksamhet, raskhet
och mod. 1808 kapten, anställdes han som adjutant hos
amiral Hjelmstierna vid utbrottet af finska kriget
s. å., men sårades i träffningen vid Sandö och måste
en tid utbyta striden mot sjuklägret. 1809 utnämndes
W. till major i flottorna och förordnades till chef
för den eskader af skärgårdsflottan, som deltog i den,
visserligen icke genom W:s förvållande, misslyckade
expeditionen till Vesterbotten i Aug. s. å. 1812
upphöjdes W. i adligt stånd under namnet af W. och
utnämndes s. å. till öfverstelöjtnant vid arméns
flotta. Han förde 1813 befälet på den eskader,
som tog Pommern i besittning, och åtföljde under
fälttåget i Tyskland s. å. kronprinsen Karl Johan
såsom generaladjutant för flottorna. 1814 utnämndes
W. till öfverste. Vid angreppet på Norge sommaren
s. å. var han chef på skärgårdsflottan, tvang den
vid Hvalöarna stationerade norska skärgårdsflottan
att draga sig inåt Kristianiafjorden och inlade
så stor förtjenst om den följdrika eröfringen af
Kragerön och Frederiksstad, att han omedelbart
derefter befordrades till konteramiral. 1815 fick han
befälet öfver Göteborgseskadern och tog kraftigt
initiativ för en bättre organisation af densamma. Hans
anseende som administratör beredde honom 1823
chefskapet för Förvaltningen af sjöärendena, hvarpå
1825 följde utnämningen till viceamiral. Amiral W.,
utmärkt som militär och högt aktad för sin heder och
sitt gudliga sinne, afled i Stockholm d. 20 Okt. 1825.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
