Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Voltaire, François Marie Arouet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han skref några af de bästa delarna af Henriaden
och fullbordade Oedipe. Hertigen af Orléans
återgaf honom emellertid snart friheten. Skalden
föreställdes för regenten och erhöll af denne en
gratifikation. Dessa nyvunna höga relationer satte
honom ock i tillfälle att få sin tragedi Oedipe (1718)
uppförd på Comédie Française, der den gjorde stor
lycka. Denna framgång försonade också författarens
fader med hans poetiska sysselsättningar, och han
kunde derefter ostördt egna sig åt dem vid sidan af
mondaina nöjen i Paris’ salonger och på de förnämes
slott ute på landsbygden. Från en sådan utflykt
återkom han med tragedien Artémire (1720), som dock
ej gjorde lycka, skref sedan den melankoliska Epître à
Uranie, uppförde tragedien Mariamne (1724), hvarmed
han ej häller lyckades återvinna sin popularitet,
och den lilla komedien l’Indiscret (1725), som hade
större framgång. Vid samma tid framträdde la Henriade
inför offentligheten, i det nämligen abbé Desfontaines
lät trycka detta arbete i stympadt och modifieradt
skick under titeln la Ligue. Författarens planer att
sjelf utgifva en korrekt upplaga försenades genom att
Ludvig XV vägrade att låta arbetet dediceras till sig
och korsades sedan helt och hållet af ett obehagligt
äfventyr, hvari författaren invecklades genom en
qvick sarkasm, riktad mot en chevalier de Rohan vid
en diner hos hertigen af Sully. Chevaliern hämnades
genom att låta sina betjenter prygla upp V. på öppen
gata. V. utmanade honom, men dagen för duellen visade
Rohans familj för premierministern en politisk
satir, hvari skalden utsatt denne för sin elaka
qvickhet. V. blef arresterad under natten och förd
till Bastiljen – för andra gången, och nu ej genom
något misstag. Han fick ock sitta der sex månader och
måste vid frigifningen gå i landsflykt. Han begaf
sig då till England. Det var i Aug. 1726, som han
anlände till London. Der blef han på det välvilligaste
mottagen af lord Bolingbroke och dennes vänner samt
vistades tvänne år på ett gods i närheten af London,
Wandsworth, tillhörigt den rike köpmannen Falkner. De
orättvisor, som träffat honom i Frankrike, hade redan
af den lättsinnige verldsmannen och frivole skämtaren
gjort en allvarlig oppositionsman mot den hycklande,
ljusskygga kyrkan och den godtyckligt despotiska
konungamakten. Sitt positiva ideal lärde han nu känna
i England, hvars fria statsförfattning och allvarliga
tänkare bildade en så skarp motsats till det dåtida
Frankrike. Han var närvarande vid Newtons begrafning
(1727) och fördjupade sig i dennes skrifter, studerade
Bacon och Locke, inträngde i Shaksperes och Miltons
för honom så exotiska skönhetsverld och framförallt
inandades den andligt stärkande luften bland »free
thinkers», sådana som Bolingbroke, Shaftesbury,
Pope och Swift. Sina intryck gaf han literär form
i de sedan så ryktbara »Lettres anglaises», hvilka
han såsom privatbref hemsände till vännen Thiériot
i Frankrike. Äfven vid Georg I:s hof blef V. väl
mottagen, fick tillegna sin nu utkommande upplaga
af Henriaden åt drottningen och erhöll så hela det
förnäma England till
afnämare (boken inbragte honom 150,000 livres, och
dermed grundlades den stora förmögenhet, som vid V:s
död uppgick till ett belopp, hvilket i nuvarande mynt
skulle motsvaras af 7–8 millioner francs). Emellertid
längtade han åter till Frankrike, och efter tre
års vistelse i England återvände han (våren 1729)
till Paris – med alla upplysningstidehvarfvets idéer
i sitt hufvud. I Paris återfann V. under kardinal
de Fleurys lugna ledning samma tomma lif, som
han lemnat, och som han nu såg med så förändrade
ögon. Han blandade sig ej nu i salongernas vimmel,
utan lefde tillbakadraget i Faubourg Saint Marceau,
der han fullbordade flere i England började arbeten,
först (1730 och 1731) tragedierna la Mort de César,
med tydlig Shakspere-imitation, och Brutus,
tillegnad lord Bolingbroke och försedd med ett
företal, hvari författaren sökte klargöra skilnaden
mellan den franska och den engelska tragedien. Intet
af dessa båda republikanskt allvarliga skådespel
gjorde lycka inför den ytliga Paris-publiken,
men i stället spredos de och dermed författarens
rykte öfver hela Europa. Det var dock på ett helt
annat område, som han först skulle förvärfva sin
egentliga popularitet. Då han vid denna tid genom ett
versifieradt försvar för minnet af den ryktbara, då
nyligen aflidna aktrisen mademoiselle Lecouvreur,
hvars stoft man vägrade kyrklig begrafning, åter
ådragit sig de maktegandes ovilja och derför ej
kände sig säker i Paris, drog han sig tillbaka till
Rouen och egnade sig i stillhet åt sina historiska
studier. Redan i England hade bekantskapen med några
svenskar riktat hans uppmärksamhet på Karl XII:s
romantiska hjelteskepnad. Han studerade nu såsom
föredöme Quintus Curtius’ skildring af Alexander den
stores lif och fullbordade så sin ryktbara Histoire
de Charles XII (1731), som inom ett år upplefde
tjugo upplagor. (A. Waddington utgaf 1891 en uppl. af
»Charles XII» med en inledning, hvari redogöres för
V:s franska källor samt lemnas en redogörelse för
Sveriges inre historia under Karl XII.) Under skyddet
af denna lysande popularitet återvände han efter fem
månaders landsortsvistelse till Paris. Dit förde han
då också med sig så godt som fullbordad tragedien
Eryphile (1731), hvari han efter »Hamlets» föredöme
lät en vålnad uppträda på scenen. Denna djerfva nyhet
behagade ej Paris-publiken; stycket uthvisslades
och upptogs sedan häller aldrig af V. bland hans
samlade arbeten. Motgången endast eggade honom till
nya ansträngningar. Han hade beslutit att segra från
scenen, läste in sig på sitt rum, skref på aderton
dagar tragedien Zaïre (1732) och firade dermed åter en
lysande teater-triumf, hvari deltogo sådana män som
en Jean Jacques Rousseau, en Buffon, en d’Alembert,
en Diderot och hela tidens entusiastiska ungdom. Så
skref han texten till en opera, Samson, hvartill
Rameau lemnade musiken, men hvars rop på frihet
föranledde förbud för dess uppförande. Vid samma
tid ådrog författaren sig genom ett annat arbete än
större misshag från högre ort. Förlitande sig på den
genom »Charles XII» och »Zaïre» vurma populariteten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
